”Här är jag! sänd mig”
BERÄTTAT AV WILFRED JOHN
Beväpnade burmesiska militärvakter anföll oss från båda sidor om floden. Med bajonetterna påsatta och gevären riktade mot oss plumsade de fram genom det midjedjupa vattnet och omringade oss under landsvägsbron.
MIN kamrat och jag var skräckslagna. Vad var det som stod på? Fast vi inte förstod språket, insåg vi snart vad det var fråga om — vi var arresterade. Med bara var sin handduk virad runt midjan blev vi utan vidare formaliteter eskorterade till en närbelägen polisstation och förhörda av en engelsktalande officer.
Det var år 1941, under andra världskriget, och vi misstänktes för att vara sabotörer. När vi hade redogjort för vårt kristna predikoarbete till officerens belåtenhet, sade han att vi hade haft tur som undkommit konfrontationen med livet i behåll. De flesta misstänkta blev skjutna, sade han, utan att man ställde några frågor. Vi tackade Jehova och följde officerens råd att inte hålla till i närheten av broar i framtiden.
Hur kom jag att hamna i den här situationen i Burma (nu Myanmar)? Låt mig förklara och berätta lite om min bakgrund.
Ett beslut jag fattade tidigt i livet
Jag föddes i Wales år 1917 och flyttade med mina föräldrar och min yngre bror till Nya Zeeland när jag var sex år. Där växte jag upp på min fars bondgård. En dag tog han med sig hem en packe gamla böcker som han hade köpt i en andrahandsbutik. Bland dem fanns två band av Studier i Skriften, utgivna av Sällskapet Vakttornet. De blev min mors omhuldade egendom, och precis som Timoteus’ mor, Eunike, inpräglade hon hos mig en önskan att ägna min ungdom åt att tjäna Jehovas kungarikes intressen. — 2 Timoteus 1:5.
År 1937 ställdes jag inför två valmöjligheter: att ta över min fars bondgård eller att säga till Jehova som profeten Jesaja gjorde: ”Här är jag! Sänd mig.” (Jesaja 6:8) Jag var ung, frisk och fri från förpliktelser. Jag hade smakat på livet som bonde och tyckte om det. Å andra sidan hade jag ingen erfarenhet som heltidsförkunnare, eller pionjär. Vilket skulle jag välja — att arbeta på gården eller tjäna som pionjär?
Talare från Jehovas vittnens avdelningskontor i Australien var en källa till uppmuntran. De besökte vår trakt på Nya Zeeland och uppmanade mig att bruka mina bästa år i tjänsten för Gud. (Predikaren 12:1) Jag resonerade med mina föräldrar om saken, och de instämde i att det var förståndigt att sätta Guds vilja främst. Jag begrundade också Jesu Kristi ord i hans bergspredikan: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket och hans [Guds] rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matteus 6:33.
Jag hade gjort mitt val! Eftersom det inte fanns något avdelningskontor för Jehovas vittnen på Nya Zeeland då, blev jag inbjuden att tjäna vid Australiens avdelningskontor i Sydney. År 1937 gick jag således ombord på ett fartyg till Australien för att bli heltidstjänare åt Jehova.
”Vad kommer jag att få för förordnande?” undrade jag. Men vad spelade det för roll egentligen? Jag hade ju sagt till Jehova: ”Här är jag. Använd mig var du vill.” I två år hjälpte jag till med att tillverka grammofoner, som på den tiden användes av Jehovas vittnen för att spela upp intalade bibliska föredrag för folk på distriktet. Men det jag framför allt blev övad i vid avdelningskontoret var arbete i litteraturdepån.
Vidare till Singapore
År 1939 fick jag ett förordnande i Fjärran Östern — att tjäna vid Sällskapets litteraturdepå i Singapore. Depån fungerade som en central, där man tog emot litteratur från Australien, Storbritannien och USA och skickade den vidare till många länder i Asien.
Singapore var en mångspråkig stad där orientaliska och europeiska kulturer blandades. Malajiska var det allmänt talade språket, och för att kunna predika från dörr till dörr var vi utlänningar tvungna att lära oss det. Vi hade vad som kallades vittnesbördskort på många språk. På dem fanns det upptryckt en kort presentation av Rikets budskap.
Till att börja med lärde jag mig det malajiska vittnesbördskortet utantill och utökade sedan successivt mitt ordförråd på det språket. Men vi hade också med oss biblisk litteratur på många andra språk. För den indiska befolkningen, till exempel, hade vi litteratur på bengali, gujarati, hindi, malayalam, tamil och urdu. Att träffa människor från så många olika språkgrupper var en ny erfarenhet för mig.
Jag minns mycket väl det skrämmande nyhetsmeddelandet i september 1939, krigsförklaringen i Europa. Vi undrade: ”Kommer det att trappas upp till att omfatta Fjärran Östern?” För mig verkade det som om det var upptakten till Harmageddon — precis i rätt tid, tyckte jag! Jag kände mig tillfredsställd över att jag använde min ungdom fullt ut och på rätt sätt.
Förutom att jag hade mitt arbete på depån hade jag full del i församlingens möten och tjänsten på fältet. Bibelstudier leddes, och somliga människor reagerade positivt och genomgick vattendop. De fördes med till en strand i närheten och döptes i det varma vattnet i Singapores hamn. Vi beslöt till och med att hålla en sammankomst och lät i all tysthet inbjudningar gå ut till de intresserade. Till vår glädje kom ungefär 25 personer till vad vi då trodde skulle bli vår sista sammankomst före Harmageddon.
Kommunikationerna mellan Sällskapets avdelningskontor inskränktes betydligt på grund av kriget. Vår depå i Singapore, till exempel, fick ett kort meddelande att tre tyska pionjärer skulle komma till Singapore någon gång på ett icke namngivet fartyg på väg till ett okänt förordnande. Några veckor senare anlände de och tillbringade tio spännande timmar med oss. Trots att språket var ett problem, kunde vi förstå att deras tilldelade bestämmelseort var Shanghai.
Mitt förordnande i Shanghai
Ett år senare blev jag också förordnad att tjäna i Shanghai. Jag hade inte fått någon gatuadress, bara ett boxnummer på postkontoret. Efter ett grundligt korsförhör på postkontoret kunde jag styrka min identitet så pass att jag fick Sällskapets bostadsadress. Men kinesen som bodde där talade om att kontoret hade flyttat, och det fanns ingen ny adress.
”Vad gör jag nu?” undrade jag. Jag bad tyst en bön om vägledning. När jag tittade upp, fick jag syn på tre män som var något längre än folk i allmänhet och som såg lite annorlunda ut. De såg otvivelaktigt ut som de tre tyskarna som hade stannat till i Singapore några flyktiga timmar. Jag gick snabbt fram för att möta dem.
”Ursäkta mig”, stammade jag upphetsat. De stannade och stirrade misstänksamt på mig med forskande blickar. ”Singapore. Jehovas vittnen. Kommer ihåg mig?” frågade jag.
Efter några ögonblick svarade de: ”Ja! Ja! Ja!” Vi omfamnade varandra spontant, och glädjetårar rann nerför kinderna på mig. Hur kom det sig att just dessa tre män av alla miljoner människor råkade passera den här platsen vid just det tillfället? Jag sade kort och gott: ”Tack, Jehova.” De enda vittnena i Shanghai då var tre kinesiska familjer, de tre tyskarna och jag.
Hongkong och sedan Burma
Efter att ha tjänat i Shanghai några månader blev jag förordnad till Hongkong. När min tilltänkte pionjärkamrat från Australien inte kom, fick jag vara ensam, det enda vittnet i kolonin. Återigen blev jag tvungen att påminna mig att jag hade sagt till Jehova: ”Här är jag! Sänd mig.”
Jag inriktade mig huvudsakligen på engelsktalande kineser, men jag upptäckte att det var svårt att komma in i portarna i hyreshusen, eftersom vaktmästarna som bevakade ingångarna bara talade kinesiska. Så jag lärde mig lite kinesiska på två av de mest förekommande dialekterna. Det fungerade! Jag gick fram till vaktmästarna, visade upp mitt visitkort, sade några ord på kinesiska och blev då i regel insläppt.
En gång när jag besökte en skola följde jag denna procedur i ett försök att få komma till tals med rektorn. En yngre lärare mötte mig i foajén. Jag följde henne genom några klassrum, besvarade barnens respektfulla hälsningsgester och beredde mig på att bli presenterad för rektorn. Läraren knackade, öppnade dörren, backade ett par steg och vinkade fram mig. Till min överraskning hade hon artigt visat mig vägen till toaletten! Det verkade som om min kinesiska hade blivit missförstådd och att man, som rektorn senare berättade för mig, hade tagit mig för att vara en VVS-inspektör.
Efter fyra månaders verksamhet fick jag av Hongkongs polis veta att vårt predikoarbete hade belagts med förbud och att jag antingen skulle bli tvungen att sluta eller bli deporterad. Jag valde deportation, eftersom dörren till fortsatt predikande fortfarande stod öppen på andra håll. Medan jag var i Hongkong hade jag placerat 462 böcker och hade hjälpt två personer att ta del i tjänsten.
Från Hongkong blev jag förordnad till Burma. Där arbetade jag som pionjär och hjälpte till med depåarbete i Rangoon (nu Yangon). En av de intressantaste erfarenheterna var att predika i småstäderna och byarna som låg utspridda längs huvudvägen mellan Rangoon och Mandalay och bort mot den kinesiska gränsstaden Lashio. Min pionjärkamrat och jag koncentrerade oss på den engelsktalande befolkningen och tecknade flera hundra prenumerationer på En Ny Värld (numera Vakna!). Den här vägen mellan Rangoon och Mandalay kom händelsevis att bli känd som Burmavägen, den väg på vilken amerikansk krigsmateriel sändes in i Kina.
Mödosamma vandringar genom damm som gick upp till vristerna fick oss ofta att känna att vi var i stort behov av ett bad. Det var det som ledde till incidenten som inledde artikeln, då vi blev arresterade medan vi badade i en flod under en bro. Inte långt därefter tvingade militära operationer och sjukdom oss att återvända till Rangoon. Jag kunde stanna i Burma till år 1943, när upptrappningen av kriget tvingade mig att återvända till Australien.
Tillbaka i Australien
Under tiden som gått hade Jehovas vittnens verksamhet blivit förbjuden i Australien. Förbudet avlyftes dock snart, och med tiden blev jag åter inbjuden att arbeta vid avdelningskontoret. Längre fram, år 1947, gifte jag mig med Betty Moss, som hade arbetat vid Sällskapets kontor i Australien. Bettys far och mor var pionjärer, och de uppmuntrade både henne och hennes bror Bill att göra pionjärtjänsten till sin levnadsbana. Betty började som pionjär samma dag som hon slutade skolan, och då var hon 14 år. Jag räknade med att vi skulle gå bra ihop, eftersom hon också hade sagt till Jehova: ”Här är jag! Sänd mig.”
När vi hade varit gifta ett år, blev jag inbjuden att börja i kretstjänsten och besöka Jehovas vittnens församlingar. Att arbeta i Australiens obygd var verkligen en utmaning. Översvämmade vattendrag utgjorde ofta ett problem vid våra resor, speciellt på leriga grusvägar. Sommartemperaturerna steg till över 40 grader i skuggan. Vi övernattade i tält och tyckte att de brännande somrarna var nästan outhärdligt heta och vintrarna bitande kalla.
Det var en glädje att få tjäna som områdestillsyningsman, när det fanns bara två områden i Australien. Donald MacLean betjänade det ena området och jag det andra. Sedan bytte vi område med varandra. Det är spännande att få läsa om församlingarna som nu finns där vi en gång tjänade. Fröna av biblisk sanning har grott och burit frukt!
Tillbaka där det började
År 1961 fick jag privilegiet att genomgå den första kursen i missionärsskolan Gilead sedan den flyttats till Brooklyn i New York. Jag hade redan tidigare blivit inbjuden till skolan men inte kunnat tacka ja av hälsoskäl. Vid slutet av tiomånaderskursen blev jag inbjuden att få Nya Zeeland som mitt förordnande.
Sedan år 1962 har alltså Betty och jag varit här på Nya Zeeland, ett av länderna på andra sidan jordklotet. Det omtalas ofta som en av pärlorna i Stilla havet. Teokratiskt sett har det varit en glädje att få tjäna i både krets- och områdestjänsten. Under de 14 senaste åren, sedan april 1979, har vi arbetat vid Nya Zeelands avdelningskontor.
Betty och jag är nu båda över 70 år, och tillsammans har vi ägnat 116 år åt oavbruten heltidstjänst i Rikets verk. Betty började som pionjär i januari 1933, och jag i april 1937. Vi har haft många glädjeämnen, när vi sett våra andliga barn och barnbarn göra det vi gjorde då vi var unga, nämligen följa rådet i Predikaren 12:1: ”Så kom ihåg din store Skapare i din unga mandoms dagar.”
Vilket privilegium det har varit att ägna praktiskt taget hela livet åt att predika de goda nyheterna om Guds kungarike och göra lärjungar, alldeles som vår Herre, Jesus Kristus, befallde! (Matteus 24:14; 28:19, 20) Vi är så glada över att vi svarade på Guds inbjudan precis som profeten Jesaja gjorde för länge sedan: ”Här är jag! Sänd mig.”