Hur kristna kan hjälpa de äldre
”DÄRFÖR ger vi inte upp, utan om också vår utvärtes människa tynar bort, så förnyas sannerligen vår invärtes människa från dag till dag. ... Vi håller blicken fäst, inte vid de ting som syns, utan vid dem som inte syns. De ting som syns är nämligen tillfälliga, men de som inte syns är eviga.” Så skrev aposteln Paulus i sitt andra brev till korinthierna. — 2 Korinthierna 4:16—18.
I forna tider höll trons män och kvinnor blicken fäst vid de ting som inte syns, vilket inbegrep allt det som deras Gud, Jehova, hade lovat göra i sin rätta tid. I bibelboken Hebréerna talar Paulus berömmande om sådana som bevarade sin tro tills de dog — och en del av dem blev mycket gamla. Han framhåller dem som våra föredömen när han säger: ”I tro dog alla dessa, fastän de inte fick uppfyllelsen av löftena, utan de såg dem uppfyllas långt borta och välkomnade dem.” — Hebréerna 11:13.
Vi i våra dagar lever mycket nära uppfyllelsen av dessa löften. Men vi har sjuka och gamla bland oss som inte är säkra på att de personligen kommer att få uppleva slutet på den här onda ordningen. Kanske kommer en del av dem att dö i tro utan att ha fått se uppfyllelsen av löftena under sin nuvarande livstid. Paulus’ ord i 2 Korinthierna 4:16—18 kan vara till stor uppmuntran för dem.
Jehova kommer ihåg alla sina lojala, även de sjuka och gamla. (Hebréerna 6:10) Trogna äldre får ett hedrande omnämnande på flera ställen i Bibeln, och i Moses lag nämns särskilt den ära som skulle visas de äldre. (3 Moseboken 19:32; Psalm 92:12—15; Ordspråken 16:31) Bland de första kristna behandlades äldre med aktning. (1 Timoteus 5:1—3; 1 Petrus 5:5) En av bibelböckerna innehåller en vacker beskrivning av den kärleksfulla omsorg och rörande självuppoffring som en ung kvinna visade sin svärmor. Boken bär passande den unga kvinnans namn, Rut.
En hängiven hjälpare
Livet var bittert för den åldrande Noomi. En hungersnöd hade tvingat henne att tillsammans med sin lilla familj lämna vänner och arvsbesittning bakom sig i Juda och bo öster om Jordanfloden i Moabs land. Här dog Noomis man och lämnade henne ensam med deras två pojkar. Med tiden växte dessa upp och gifte sig, men så dog även de. Noomi lämnades utan arvingar som kunde ta hand om henne.
Hon var för gammal för att på nytt bilda familj, och livet tycktes inte ha särskilt mycket att erbjuda. Osjälviskt ville hon skicka Rut och Orpa, sina två söners änkor, tillbaka till deras mödrars hem så att de där skulle kunna finna män att gifta sig med. Själv skulle hon återvända ensam till sitt hemland. Även i vår tid känner sig en del äldre nedstämda, i synnerhet om de har förlorat sådana de älskar i döden. Likt Noomi kan de behöva någon som tar hand om dem, men de vill inte bli till en börda.
Rut övergav emellertid inte sin svärmor. Hon älskade denna äldre kvinna, och hon älskade Jehova, den Gud som Noomi tillbad. (Rut 1:16) Tillsammans inledde de således resan tillbaka till Juda. I det landet hade man under Jehovas lag den kärleksfulla anordningen att fattiga kunde plocka eller samla ihop det som lämnats kvar på fälten sedan skörden inbärgats. Rut, som var yngre, erbjöd sig villigt att utföra arbetet och sade: ”Jag ber dig, låt mig gå.” Hon arbetade outtröttligt till nytta för dem båda. — Rut 2:2, 17, 18.
Ruts trofasthet och kärlek till Jehova var till stor uppmuntran för Noomi, som började tänka positivt och konstruktivt. Hennes insikt i Lagen och landets seder kom nu till nytta. Hon gav kloka råd till sin hängivna hjälpare, så att den unga kvinnan genom ett svågeräktenskap kunde återfå familjens arvsbesittning och få en son som förde familjelinjen vidare. (Rut, kapitel 3) Rut är ett fint föredöme för dem som gör uppoffringar för att sköta sjuka eller äldre. (Rut 2:10—12) Mycket kan på liknande sätt göras inom församlingen i vår tid för att hjälpa de sjuka och äldre. Hur?
Det är värdefullt att organisera
I den första kristna församlingen hade man en lista över änkor som behövde materiellt stöd. (1 Timoteus 5:9, 10) På samma sätt kan äldste i vår tid i vissa fall upprätta en lista över sjuka och gamla som behöver särskild uppmärksamhet. I en del församlingar har man vidtalat en äldste att särskilt ansvara för detta. Eftersom många äldre i likhet med Noomi inte ber om hjälp, bör en sådan broder kunna analysera situationen väl och — taktfullt och omdömesgillt — se till att det som är nödvändigt blir gjort. Han kan till exempel undersöka om anordningarna i Rikets sal för sjuka och äldre är tillräckliga. Om det är praktiskt kan han ta under övervägande en sluttande ramp för rullstolar, ändamålsenliga toalettrum, hörlurar för dem som har svårt att höra och plats för särskilda stolar. Brodern kan också se till att alla som inte kan komma till Rikets sal får låna en kassettinspelning av mötena eller lyssna till dem genom telefonöverföring.
Man kan även behöva organisera skjuts till möten och sammankomster. En äldre systers problem var att hon inte fick tag i den som regelbundet skjutsade henne till mötena. Hon måste ringa flera olika innan hon slutligen fick skjuts, och därför kände hon sig som en börda. Om någon äldste hade haft tillsyn över sådana angelägenheter, hade hon inte behövt känna sig vara till besvär.
Denne äldste kan även fråga olika familjer om de vill turas om att besöka de äldre. På det sättet kan barn lära sig att det är en del av en kristens liv att ta sig an de äldre. Det är bra för barn att lära sig axla detta ansvar. (1 Timoteus 5:4) En kretstillsyningsman säger: ”Min erfarenhet är att inte många barn eller ungdomar på eget initiativ besöker gamla eller sjuka.” Kanske tänker de bara inte på det, eller kanske vet de inte riktigt vad de skall göra eller säga; det är något som föräldrarna kan lära dem.
Men tänk på att de flesta äldre uppskattar att få veta i förväg när någon av vännerna skall komma. Att vänta besök bidrar till glädjen. Om besökarna tar med sig sådana förfriskningar som kaffe eller något bakat och snabbt städar undan efteråt, kan man skona de äldre från ännu en börda. Ett äldre par som ännu är vid god vigör packar en liten picknickkorg en viss dag varje vecka och åker runt och besöker de äldre i församlingen. Deras besök uppskattas mycket.
I många församlingar har man ett församlingsbokstudium under dagtid för de äldres skull. På en plats tillfrågades en del familjer och ensamstående förkunnare om de var villiga och hade möjlighet att understödja en sådan grupp, vilket resulterade i en bokstudiegrupp där både äldre och yngre kunde bry sig om varandra.
Det bör inte överlåtas helt på de äldste att ta sådana initiativ. Alla måste vi vara medvetna om de behov sjuka och äldre har. Vi kan hälsa på dem i Rikets sal och ta oss tid att tala med dem. En inbjudan till informell samvaro kanske skulle välkomnas. Eller vi kan be dem följa med ut på picknick eller rentav semester. Ett vittne tog ofta med sig äldre förkunnare när han gjorde affärsbesök utanför staden. Det är viktigt att hjälpa de äldre att fortsätta att känna samhörighet. Låt dem inte dra sig undan, som Noomi hade lust att göra, vilket skulle påskynda åldrandeprocessen eller seniliteten.
Även unga som är handikappade eller sjuka behöver uppmärksamhet. Ett vittne som hade tre obotligt sjuka pojkar, av vilka två har dött sedan dess, säger: ”Det kan vara svårt för vännerna i en församling att fortsätta att visa omsorg när någon är sjuk en längre tid. Varför inte ge några pålitliga unga förkunnare i uppgift att dryfta dagens text och läsa ett kapitel från Bibeln varje dag med sin sängbundne vän? Ungdomar, däribland pionjärer, kan turas om.”
När döden verkar oundviklig
Jehovas tjänare har alltid modigt mött döden, det må vara till följd av sjukdom eller förföljelse. När sjuka börjar känna att döden närmar sig, är det naturligt att de gör det med blandade känslor. Sedan de dött kan även släktingar genomgå en period av anpassning, sorg och accepterande. Så det är många gånger bra för sjuka att likt Jakob, David och Paulus öppet tala om döden. — 1 Moseboken, kapitel 48 och 49; 1 Kungaboken 2:1—10; 2 Timoteus 4:6—8.
Ett vittne som är läkare skriver: ”Vi måste vara öppna i den här frågan. Jag har under min yrkesutövning aldrig funnit det vara bra att hemlighålla för en patient att han eller hon är dödligt sjuk.” Trots det behöver vi förstå hur mycket patienten själv vill veta, och när han vill veta det. En del patienter visar att de är medvetna om att de är nära döden, och de behöver få ventilera sina tankar och känslor. Andra tycks aldrig sluta hoppas, och deras vänner gör väl i att hoppas med dem. — Jämför Romarna 12:12—15.
Någon som är nära döden kan vara så utmattad eller förvirrad att det känns svårt att be. En sådan patient känner sig antagligen tröstad av det vi får veta i Romarna 8:26, 27, nämligen att Gud förstår ”outtalade suckanden”. Jehova vet att en person under sådan stress kan ha svårt att finna ord till en bön.
När det alls är möjligt är det viktigt att be med en patient. En broder berättar: ”När min mor var döende och inte längre orkade tala, visade hon att hon ville att vi skulle be med henne genom att knäppa händerna. Efter bönen sjöng vi någon av Rikets sånger, för min mor hade alltid tyckt om musik. Först nynnade vi melodin, och sedan sjöng vi texten lågmält. Det märktes att hon tyckte om det. Dessa sånger, som vi förbinder med vårt liv som Jehovas vittnen, uttrycker utan tvivel känslor som det annars kan vara svårt att ge uttryck åt.”
Att tala med en döende kräver kärlek, takt och känsla. En besökare kan förbereda uppbyggande och trosstärkande ting att tala om och se till att undvika att säga något negativt om andra och deras problem. Dessutom bör vi anpassa längden på besöken till vad som är förståndigt och lämpligt. Om patienten verkar vara medvetslös, är det bra att komma ihåg att han kanske ändå kan höra vad som sägs. Så tänk dig för vad du säger.
Ett ansvar som alla delar
Det är ett tungt ansvar att ta hand om sjuka och äldre. För patientens närmaste är det en uppfordran, såväl fysiskt som känslomässigt. De behöver och förtjänar förståelse och hjälp från de andra i församlingen. De som sköter sjuka familjemedlemmar eller medtroende gör det som är rätt, även om det innebär att de missar en del möten eller att de inte har så stor del i tjänsten på fältet under en tid. (Jämför 1 Timoteus 5:8.) De blir styrkta av att församlingen visar förståelse. Då och då kanske en broder eller en syster tillfälligt kan ta över, så att den som i vanliga fall sköter omsorgen kan vara med vid ett möte eller ta del i några timmars vederkvickande predikoarbete.
Om det är du som är den sjuke kan naturligtvis även du göra någonting. Den hopplöshet och hjälplöshet du känner till följd av din krämpa kan göra dig bitter, men bitterhet isolerar en person och stöter bort andra. Försök i stället uttrycka uppskattning och vara samarbetsvillig. (1 Thessalonikerna 5:18) Be för andra som har det svårt. (Kolosserna 4:12) Begrunda Bibelns underbara sanningar och dryfta dem med besökare. (Psalm 71:17, 18) Sträva ivrigt efter att hålla dig à jour med Guds folks trosstärkande framåtskridande. (Psalm 48:12—14) Tacka Jehova för denna lyckliga tillväxt. Att du begrundar sådana ting kan, likt solen, som när den går ner sprider ett djupare och varmare ljus än vid middagstid, skänka livets skymningstimmar en alldeles speciell fägring.
Vi bör alla kämpa för att bevara det hopp som, särskilt i prövosamma tider, likt en hjälm skyddar vårt sinne. (1 Thessalonikerna 5:8) Det är bra att meditera över uppståndelsehoppet och dess starka grundval. Vi kan med tillförsikt och ivrig förväntan blicka fram emot den dag då det inte längre finns sjukdom och svaghet till följd av ålderdom. Då skall alla må bra. Det är till och med så att de döda skall komma tillbaka. (Johannes 5:28, 29) Dessa ”[ting] som inte syns” ser vi med trons ögon och med vårt hjärtas ögon. Förlora dem aldrig ur sikte. — Jesaja 25:8; 33:24; Uppenbarelseboken 21:3, 4.