Att tjäna med en känsla av brådska
BERÄTTAT AV HANS VAN VUURE
En morgon år 1962 besökte Paul Kushnir, tillsyningsmannen för Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Nederländerna, mig i Rotterdams hamndistrikt. Han tittade på mig tvärs över ett bord i ett svagt upplyst kafé och sade: ”Inser du, Hans, att om ni tar emot det här förordnandet, får du och din hustru bara var sin enkel biljett?”
”JA, OCH jag är ganska säker på att även Susie är med på det.”
”Dryfta då det hela med Susie. Ju snarare jag får veta vad ni bestämmer er för, desto bättre är det.”
Morgonen därpå fick han vårt svar: ”Vi åker.” Så den 26 december 1962 omfamnade vi släktingar och vänner vid den snötäckta Schipholflygplatsen i Amsterdam och tog flyget till ett jungfruligt missionärsdistrikt — nederländska Nya Guinea (nu Väst-Irian i Indonesien) — papuanernas land.
Tvekade vi inför att ta emot det här stimulerande förordnandet? Verkligen inte. Vi hade av hela vårt hjärta överlämnat våra liv åt att göra Guds vilja, och vi var förvissade om att han skulle bistå oss. När vi blickar tillbaka på det liv vi levt, ser vi att vår förtröstan på Jehova aldrig varit bortkastad. Men låt mig, innan jag beskriver vad som hände i Indonesien, få berätta för er om åren dessförinnan.
Fostran i krigstid
När det orädda vittnet Arthur Winkler år 1940 besökte min familj för första gången, var jag bara tio år. Mina föräldrar blev omskakade när de kom underfund med vad Bibeln säger om kristenhetens falska läror. Eftersom Nederländerna vid den tiden var ockuperat av Nazityskland och man var på jakt efter Jehovas vittnen, måste mina föräldrar bestämma sig för om de skulle sluta sig till en förbjuden organisation eller inte. De bestämde sig för att göra det.
Min mors mod och villighet att riskera friheten och rentav livet gjorde intryck på mig. Vid ett tillfälle cyklade hon 11 kilometer och väntade i mörkret med en väska fylld med bibliska traktater. På en i förväg angiven tid för en särskild kampanj cyklade hon så fort hon kunde, grävde regelbundet i väskan och strödde ut traktater längs gatorna. En cyklist, som satte efter henne och slutligen hann upp henne, ropade med andan i halsen: ”Frun, frun, ni tappar någonting!” Vi skrattade mycket när mamma berättade om den händelsen.
Jag var mycket ung, men jag visste vad jag ville göra med mitt liv. När den som ledde ett av våra möten i mitten av år 1942 frågade: ”Vilka vill bli döpta vid nästa tillfälle?” räckte jag upp handen. Mina föräldrar tittade bekymrat på varandra — de tvivlade på att jag insåg vad ett sådant beslut innebar. Men fastän jag var bara 12 år, insåg jag vad det betydde att överlämna sig åt Gud.
Det krävdes försiktighet att predika från hus till hus med nazisterna i hälarna. För att inte göra besök där man kunde tänkas anmäla oss, brukade jag cykla runt och anteckna nazistsympatisörernas adresser de dagar de klistrade affischer på sina fönster. Vid ett tillfälle uppmärksammade en man det jag gjorde och ropade: ”Bra gjort, grabben. Skriv upp dem — allihop!” Jag var ivrig, men tydligen inte tillräckligt försiktig! Vid krigsslutet år 1945 gladde vi oss över utsikten att kunna predika mera fritt.
Början på en levnadsbana
Den 1 november 1948 fick jag, efter att ha slutat skolan, mitt första uppdrag att predika på heltid som pionjär. En månad senare besökte broder Winkler den familj jag bodde hos. Han måste ha kommit för att se vad jag gick för, för det dröjde inte länge förrän jag blev inbjuden att arbeta vid Sällskapets avdelningskontor i Amsterdam.
Senare blev jag ombedd att besöka Jehovas vittnens församlingar som kretstillsyningsman. På hösten 1952 blev jag sedan inbjuden att genomgå Vakttornets Bibelskola Gileads 21:a klass i New York för att få missionärsutbildning. Vi var åtta stycken från Nederländerna som i slutet av år 1952 gick ombord på oceanfartyget Nieuw Amsterdam, som avgick till Amerika.
I slutet av kursen sade Maxwell Friend, en av instruktörerna: ”Ni kommer att glömma det mesta av det ni har lärt er här, men vi hoppas att ni skall minnas tre saker: tro, hopp och kärlek.” Något som jag även har bevarat i mitt sinne och hjärta är de dyrbara minnena av hur Jehovas organisation arbetar med en känsla av brådska.
Sedan ställdes jag inför en stor besvikelse. Hälften av vår holländska grupp — däribland jag — fick förordnande att återvända till Nederländerna. Även om jag blev besviken, blev jag inte upprörd. Allt jag hoppades på var bara att inte, likt forna dagars Mose, behöva vänta 40 år på ett utländskt förordnande. — Apostlagärningarna 7:23—30.
En uppskattad medhjälpare
När Fritz Hartstang, min faderlige vän, fick veta om mina giftermålsplaner, sade han i förtrolighet: ”Du kunde knappast ha gjort ett bättre val.” Susies far, Casey Stoové, hade varit bland dem som tagit ledningen i motståndsrörelsen i kampen mot nazisterna under andra världskriget. Men när han år 1946 kom i kontakt med Jehovas vittnen, tog han genast emot Bibelns sanning. Det dröjde inte länge förrän han och tre av hans sex barn — Susie, Marian och Kenneth — blev döpta. Den 1 maj 1947 började alla de här barnen i heltidstjänsten som pionjärer. År 1948 sålde Casey sin affärsrörelse och blev även han pionjär. Han yttrade senare: ”De åren var de lyckligaste i mitt liv!”
Jag blev bekant med Susie år 1949, när hon blev inbjuden att arbeta vid avdelningskontoret i Amsterdam. Men året därpå åkte hon och hennes syster Marian i väg för att genomgå Gileads 16:e klass och avseglade sedan till sitt missionärsförordnande — Indonesien. Efter fem års missionärstjänst där återvände Susie till Nederländerna i februari 1957 för att gifta sig med mig. Jag tjänade då som kretstillsyningsman, och hon har under alla år vi varit gifta många gånger visat sig villig att göra personliga uppoffringar i tjänsten för Riket.
Efter giftermålet fortsatte vi att besöka församlingar i olika delar av Nederländerna. Susies år av missionärsarbete på besvärliga platser hade gjort henne väl förberedd för våra cykelresor från den ena församlingen till den andra. Det var medan vi var i kretstjänsten år 1962 som broder Kushnir sökte upp mig i Rotterdam och inbjöd oss att flytta till Väst-Irian i Indonesien.
Missionärstjänst i Indonesien
Vi anlände till staden Manokwari — en helt annan värld! Där fanns den tropiska nattens alla kusliga ljud och värmen och dammet. Och dessutom fanns där papuanerna från de inre delarna av landet. De var klädda i höftskynken och inget annat, bar macheter och älskade att gå alldeles bakom oss och försöka vidröra vår vita hud — vilket inte var lätt att vänja sig vid.
Bara några veckor efter det att vi anlänt läste prästerna från kyrkornas predikstolar upp en skrivelse med varningar för Jehovas vittnen och delade ut ett exemplar av den till alla närvarande. Man läste även upp skrivelsen i lokalradion. Därefter kom tre präster hem till oss och krävde att vi skulle flytta längre in i landet och arbeta bland dem som de kallade ”hedningarna”. Även en högt uppsatt papuansk polisofficer försökte övertala oss att ge oss i väg, och en medlem av hemliga polisen berättade att man planerade att döda oss.
Men det var ändå inte alla som motstod oss. En av papuanernas politiska rådgivare, som var holländsk medborgare och var på väg till Nederländerna, presenterade oss för flera papuanska hövdingar. Han sade till dem: ”Jehovas vittnen för med sig en bättre kristen religion än den ni känner till. Ni bör därför hälsa dem välkomna.”
Senare kom en regeringstjänsteman fram till Susie på gatan och viskade: ”Vi har hört att ni har infört något nytt här, och därför kan vi inte låta er stanna. Men, eh, ... om ni då bara hade en kyrka.” En vink! Vi rev snabbt några väggar där hemma, radade upp bänkar, satte upp en talarstol och satte upp en skylt på framsidan av huset med texten ”Rikets sal”. Sedan bjöd vi in befattningshavaren. Han nickade, log och knackade med pekfingret mot huvudet, som om han ville säga: ”Fiffigt, fiffigt.”
Den 26 juni 1964, ett och ett halvt år efter vår ankomst, blev de 12 första papuanerna, som vi studerade Bibeln med, döpta. Kort därefter började ytterligare 10 vara med, och vi var i medeltal 40 närvarande vid mötena. Man skickade två indonesiska pionjärer till oss för att hjälpa till. När församlingen i Manokwari stadgats fick vi i december 1964 ett nytt predikoförordnande av Sällskapets avdelningskontor i Indonesien.
Innan vi reste, tog chefen för regeringens avdelning för ”Public Relations” oss avsides och sade: ”Jag beklagar att ni ger er av. Prästerna har varje vecka försökt få mig att skicka i väg er, eftersom de menade att ni plockade deras frukt. Men jag sade till dem: ’Inte alls! De gödslar snarare era träd.’” Han tillade: ”Var ni än hamnar, fortsätt att kämpa. Ni kommer att vinna!”
Mitt i en statskupp
En natt i september 1965, medan vi tjänade i huvudstaden Jakarta, dödade kommunistrebeller flera militära ledare, satte eld på Jakarta och inledde strider över hela landet, vilket slutligen ledde till att nationens president, Sukarno, störtades. Omkring 400.000 förlorade livet!
Vid ett tillfälle när vi predikade pågick skottlossning och bränder på nästa gata. Dagen därpå fick vi veta att militären var i färd med att förstöra en av kommunisternas byggnader som låg i närheten. De människor som vi besökte verkade förskräckta när vi började tala med dem, men när de fick höra budskapet från Bibeln, slappnade de av och bjöd in oss. De kände sig trygga att ha oss hos sig. Under den perioden lärde vi oss alla att lita på Jehova och att bevara jämvikten under ogynnsamma förhållanden.
Ytterligare motstånd omintetgjort
I slutet av år 1966 flyttade vi till staden Ambon som ligger på en ö i den natursköna ögruppen Sydmoluckerna. Där, bland den vänskapliga och mottagliga befolkningen, fann vi många som var intresserade av andliga ting. Vår lilla församling växte snabbt, och vi blev närmare ett hundratal närvarande vid mötena. Därför besökte kristenhetens kyrkliga ledare kontoret för religiösa angelägenheter för att få dess chef att skicka i väg oss från Ambon. Men där på chefens skrivbord fick de se Sällskapet Vakttornets böcker utlagda på ett iögonenfallande sätt! Eftersom de inte lyckades få chefen att ändra sig, tog de kontakt med religionsministeriet i Jakarta och försökte få oss utvisade inte bara från Ambon, utan från hela Indonesien.
Den här gången verkade de lyckas, för man fastställde den 1 februari 1968 som den dag då vi skulle utvisas. Men våra kristna bröder i Jakarta tog kontakt med en högt uppsatt muslimsk tjänsteman i religionsministeriet som hjälpte oss att få beslutet upphävt. Dessutom ändrade man även på sin tidigare hållning och beviljade ytterligare missionärer inresetillstånd.
Under de tio följande åren arbetade vi således, omgivna av praktfulla berg, skogar och sjöar på norra Sumatra, med missionärer från Australien, Filippinerna, Förenta staterna, Sverige, Tyskland och Österrike. Predikoarbetet hade framgång, i synnerhet bland traktens största folkgrupp, batakerna.
Men religiösa intrigmakare lyckades till slut få verket förbjudet i december 1976, och året därpå lämnade flertalet missionärer landet och förordnades i andra länder. År 1979 blev till slut även vi tvungna att lämna landet.
Till Sydamerika
Vi var nu omkring 50 år och undrade om vi kunde anpassa oss till ännu ett land. Susie frågade: ”Skall vi ta emot ett nytt förordnande eller i stället slå oss till ro någonstans?”
”Susie, vilken plats Jehova än anmodat oss att åka till, har han sörjt för oss”, svarade jag. ”Vem vet vilka ytterligare välsignelser framtiden kan föra med sig?” Vi kom således till vårt nya förordnande, Surinam i Sydamerika. Inom två månader var vi tillbaka i resetjänsten och kände oss snart hemma.
När Susie och jag ser tillbaka på våra mer än 45 år i heltidstjänsten, förstår vi hur mycket våra föräldrars stöd har betytt när det gäller att hålla ut i missionärsarbetet. När jag år 1969 träffade mina föräldrar för första gången på sex år, tog min far mig avsides och sade: ”Om mamma dör först, behöver ni inte komma hem. Stanna på ert förordnande. Jag klarar mig. Men om det blir tvärtom, måste ni fråga mamma.” Mamma sade samma sak.
Susies föräldrar hade samma osjälviska inställning. Fastän Susie vid ett tillfälle inte sett dem på 17 år, skrev de aldrig ett enda nedslående ord till henne. Om våra föräldrar inte haft tillgång till hjälp från annat håll, skulle vi naturligtvis ha återvänt hem. Saken är den att våra föräldrar uppskattade missionärsarbetet lika mycket och tjänade Jehova fram till sin död med samma känsla av brådska som de inskärpt i våra hjärtan. — Jämför 1 Samuelsboken 1:26—28.
Vi har även blivit uppmuntrade av sådana som troget skrivit brev. Några har aldrig låtit det gå en månad utan att de skrivit till oss under alla de 30 åren i missionärstjänsten! Men vi tänker framför allt på vår käre himmelske Fader, Jehova, som vet hur han skall uppehålla sina tjänare på jorden. När vi nu närmar oss kulmen på de händelser som vi har sett fram emot, önskar därför Susie och jag ”[ständigt ha] Jehovas dags närvaro ... i tankarna” genom att fortsätta att tjäna Jehova med en känsla av brådska. — 2 Petrus 3:12.
[Bild på sidan 26]
Vi gifte oss år 1957
[Bild på sidan 29]
Verkligen spännande — sex ungdomar som pionjärer!