Naturkatastrofer — Bär Gud skulden?
”GUD, vad har du gjort mot oss?”
Så uttryckte sig enligt uppgift en överlevande, när han blickade ut över den förödelse som vållats när toppen på den snöklädda vulkanen Nevado del Ruiz i Colombia exploderade den 13 november 1985. Det jordskred som blev följden begravde hela staden Armero och dödade över 20.000 människor på en enda natt.
Det är förståeligt att en person som överlever en sådan katastrof kan reagera på det sättet. Maktlösa inför de respektingivande naturkrafterna har människor sedan urminnes tider tillskrivit Gud ansvaret för sådana katastrofartade händelser. Primitiva folk frambar offer, till och med människooffer, för att blidka gudar som representerade havet, himlen, jorden, berg, vulkaner och andra upphov till fara. Än i dag finns det somliga som helt enkelt accepterar naturkatastrofer och deras konsekvenser som ”ödet” eller ”Guds verk”.
Är Gud verkligen ansvarig för de naturkatastrofer som förorsakar så mycket mänskligt lidande och så stor skadegörelse på många platser i världen? Är det han som bär skulden? För att få svar på dessa frågor måste vi se lite närmare på vad som egentligen är inbegripet i sådana katastrofer och på nytt undersöka en del välbekanta fakta.
Vad är egentligen en ”naturkatastrof”?
När en jordbävning drabbade Tangshan i Kina och enligt officiella kinesiska rapporter dödade 242.000 människor och när orkanen Andrew slog till mot södra Florida och Louisiana i USA och vållade skador för miljarder dollar, skapade dessa naturkatastrofer stora rubriker i massmedierna runt om i världen. Men vad skulle ha hänt om den jordbävningen hade drabbat den obebodda Gobiöknen cirka 100 mil nordväst om Tangshan? Eller hur skulle det ha blivit om orkanen Andrew hade tagit en annan bana och inte alls kommit in över land, utan förbrukat sina krafter ute till havs? Knappast någon skulle komma ihåg dessa händelser nu.
När vi talar om naturkatastrofer menar vi således inte bara dramatiska händelser i naturen. Varje år förekommer tusentals mindre och större jordbävningar och tiotals stormar, cykloner, orkaner, tyfoner, vulkanutbrott och andra våldsamma naturfenomen, som aldrig blir något annat än statistiska uppgifter i någon tabell. Men när sådana händelser förorsakar stora förluster i liv och egendom och vållar allvarliga störningar i människors dagliga liv, då blir de naturkatastrofer.
Det bör också framhållas att skadegörelsen och förlusten av liv och egendom inte alltid står i proportion till de naturkrafter som är inbegripna. Den värsta katastrofen förorsakas inte nödvändigtvis av den största manifestationen av naturkrafterna. År 1971 dödades 65 personer i San Fernando i Kalifornien av en jordbävning som nådde 6,6 på Richterskalan. Ett år senare dödades 5.000 personer i Managua i Nicaragua i en jordbävning som uppmättes till endast 6,2!
När det gäller de alltmer förödande naturkatastroferna, måste vi därför fråga oss: Har naturkrafterna blivit mer våldsamma? Eller har mänskliga faktorer bidragit till problemet?
Vem bär ansvaret?
Bibeln identifierar Jehova Gud som den store Skaparen av allting, inbegripet de naturkrafter som är verksamma här på vår jord. (1 Moseboken 1:1; Nehemja 9:6; Hebréerna 3:4; Uppenbarelseboken 4:11) Detta betyder emellertid inte att det är han som förorsakar varje liten vindpust eller regnskur. Han har i stället satt vissa lagar i funktion till att styra jorden och dess naturliga miljö. I Predikaren 1:5—7 läser vi till exempel om tre av de grundläggande processer som möjliggör liv på jorden — solens uppgång och nedgång, vindarnas ständiga rörelser och vattnets kretslopp. Vare sig människor är medvetna om dem eller inte, har dessa och liknande naturliga processer som har med jordens klimat, geologi och ekologi att göra varit i verksamhet i tusentals år. Den som skrev Predikaren riktar i själva verket uppmärksamheten på den stora kontrasten mellan naturens oföränderliga och eviga kretslopp och människolivets flyktighet och obeständighet.
Jehova är inte bara den som har skapat naturkrafterna, utan han kan också behärska dem. I Bibeln finner vi redogörelser för hur Jehova har kontrollerat eller styrt dessa krafter för att verkställa sitt uppsåt. Två sådana exempel är när han delade Röda havets vatten på Moses tid och när han fick solen och månen att stanna upp i sina banor över himlavalvet i Josuas dagar. (2 Moseboken 14:21—28; Josua 10:12, 13) Jesus Kristus, Guds Son och den utlovade Messias, visade också att han hade makt över naturkrafterna, till exempel när han stillade en storm på Galileens hav. (Markus 4:37—39) Skildringar som dessa visar med all tydlighet att Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus, har full kontroll över alla skeenden som påverkar livet här på jorden. — 2 Krönikeboken 20:6; Jeremia 32:17; Matteus 19:26.
Kan vi då säga att det är Gud som bär ansvaret för att naturkatastrofer på senare tid vållat allt större förödelse på vår jord? För att besvara den frågan måste vi först undersöka om det verkligen finns bevis för att naturens krafter på sista tiden blivit dramatiskt mer våldsamma, kanske rentav okontrollerbara.
Det är intressant att lägga märke till vad boken Naturkatastrofer — människans verk? har att säga om detta ämne: ”Det finns inga entydiga bevis för att det skett sådana förändringar i klimatet eller geologin som skulle motivera att katastroferna i samband med torka, översvämningar, cykloner och jordbävningar blir fler.” Boken Earthshock skriver likaså: ”Berglagren på samtliga kontinenter innehåller vittnesbörd om ett oräkneligt antal större och mindre geologiska händelser, som var och en skulle vara en stor katastrof för mänskligheten om de inträffade i dag — och det är ett vetenskapligt faktum att sådana händelser kommer att inträffa om och om igen i framtiden.” Jorden och dess dynamiska krafter har med andra ord varit i stort sett oförändrade tiderna igenom. Så vare sig vissa uppgifter tyder på att en del geologiska och andra processer ökat något eller inte, har naturens krafter således inte blivit ohejdat destruktiva på senare tid.
Vad är då orsaken till de allt fler och alltmer förödande naturkatastrofer som vi läser om? Om det inte är naturkrafterna som bär skulden, verkar allting peka på att människan bär skulden. Experter erkänner att människan genom sitt sätt att leva har påverkat sin miljö, så att den blivit mer utsatt för naturkatastrofer och dessutom mer sårbar för sådana katastrofer. I utvecklingsländerna har det växande behovet av mat tvingat bönderna att överutnyttja den lilla mark de har eller försöka skaffa sig ny åkerjord genom att hugga ner de för människan så viktiga skogarna. Detta leder till omfattande jorderosion. Den stora befolkningstillväxten påskyndar också tillväxten av slumområden och kåkstäder, som ofta är belägna i riskabla områden. Även i rikare länder har många människor, till exempel de miljoner som bor utmed San Andreas-förkastningen i Kalifornien, utsatt sig för stora risker, trots tydliga varningar. När det sedan under sådana omständigheter inträffar en ovanlig händelse — en storm, en översvämning eller en jordbävning — kan då den förödelse som blir följden verkligen sägas vara naturens verk?
Ett typiskt exempel är den torkkatastrof som drabbat Sahelbältet i Afrika. Vi tänker oss vanligen torka som brist på regn eller vatten, vilket i sin tur leder till livsmedelsbrist, svält och död. Men är verkligen brist på vatten den enda orsaken till den omfattande hungersnöd och svält som har drabbat det här området? Så här sägs det i boken Nature on the Rampage: ”Data som insamlats av vetenskapsmän och hjälporganisationer visar att dagens hungersnöd inte så mycket beror på långvarig torka som på långvarig överexploatering av mark och vattentillgångar. ... Den fortsatta ökenspridningen i Sahel är i stor utsträckning ett av människor vållat fenomen.” Den sydafrikanska dagstidningen The Natal Witness skriver: ”Att människor svälter beror inte på brist på mat, utan på att maten inte är tillgänglig. Det beror med andra ord på fattigdom.”
Detsamma kan sägas om många av de problem som blir följden av andra katastrofer. Undersökningar har visat att naturkatastrofer skördar ett proportionellt sett mycket större antal dödsoffer i fattiga länder än i rika. Enligt en källa drabbades Japan under åren 1960—1981 av 43 jordbävningar och andra katastrofer som kostade 2.700 människor livet — i genomsnitt 63 dödsoffer per katastrof. I Peru inträffade under samma period 31 katastrofer med sammanlagt 91.000 dödsoffer, dvs. 2.900 per katastroftillfälle. Varför denna skillnad? Naturkrafter kan ha utlöst katastroferna, men det är mänskliga faktorer — sociala, ekonomiska och politiska — som bär ansvaret för den stora skillnaden när det gäller förlust av liv och egendom.
Vad är lösningen?
Vetenskapsmän och andra experter har i åratal försökt komma på olika sätt att komma till rätta med naturkatastrofer. De har trängt djupt ner i jordens innandömen för att komma underfund med hur jordbävningar och vulkanutbrott uppstår. De har skickat upp satelliter i rymden för att observera vädret och kartlägga cykloners och orkaners framfart eller förutsäga översvämningar och torkkatastrofer. All denna forskning har gett dem kunskaper som de hoppas skall kunna hjälpa dem att lindra verkningarna av dessa naturkrafter.
Har deras ansträngningar gett resultat? Ett miljöskyddsorgan säger beträffande sådana kostnadskrävande, tekniskt avancerade åtgärder: ”De har naturligtvis sin betydelse. Men om de slukar oproportionerligt mycket pengar och ansträngningar — om de tjänar som en ursäkt för att ignorera de sociala faktorer som gör människor i vissa områden mer sårbara för naturkatastrofer — då kan de göra mer skada än nytta.” Det kan till exempel vara bra att känna till att kustdeltat i Bangladesh ständigt hotas av översvämningar och mycket stora vågor från havet, men det hindrar inte att miljontals bangladeshare tvingas bo i dessa områden. Följden blir att de drabbas av ständigt återkommande katastrofer, som kräver hundratusentals dödsoffer.
Det är således tydligt att teknisk kunskap är av begränsat värde. Vad som också krävs är resurser att avhjälpa de problem som gör att människor knappast har något annat val än att bo i områden där risken för katastrofer är särskilt stor eller att leva på ett sätt som skadar den fysiska miljön. För att lindra naturkrafternas skadeverkningar skulle det med andra ord krävas en fullständig omdaning av hela det sociala, ekonomiska och politiska system som vi lever under. Vem kan åstadkomma något sådant? Det kan bara han som har full kontroll till och med över de krafter som utlöser naturkatastrofer.
Vad Gud kommer att göra
Jehova Gud kommer inte bara att ta itu med symptomen, utan han kommer att angripa själva grundorsaken till mänskligt lidande. Han kommer att undanröja de giriga och förtryckande politiska, kommersiella och religiösa system som har lett till att ”människa har haft makt över människa till hennes skada”. (Predikaren 8:9) Den som läser Bibeln kan inte undgå att lägga märke till att den innehåller ett stort antal profetior som pekar fram mot den tid då Gud kommer att ingripa för att befria jorden från ondska och lidande och återupprätta ett jordiskt paradis, där fred och rättfärdighet råder. — Psalm 37:9—11, 29; Jesaja 13:9; 65:17, 20—25; Jeremia 25:31—33; 2 Petrus 3:7; Uppenbarelseboken 11:18.
Detta är i själva verket vad Jesus Kristus lärde alla sina efterföljare att be om, när han sade: ”Må ditt kungarike komma. Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.” (Matteus 6:10) Det messianska kungariket kommer att avlägsna och ersätta allt bristfälligt mänskligt styre, precis som profeten Daniel förutsade: ”I de kungarnas dagar kommer himlens Gud att upprätta ett kungarike som aldrig kommer att fördärvas. Och kungariket självt kommer inte att överlåtas till något annat folk. Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken, och självt kommer det att bestå till obestämda tider.” — Daniel 2:44.
Vad kommer då Guds kungarike att uträtta, som våra dagars nationer inte kan åstadkomma? Bibeln ger en fascinerande förhandsglimt av det som skall komma. I stället för sådana förhållanden som illustreras på dessa sidor, till exempel svält och fattigdom, kommer det att bli ”fullt upp med brödsäd på jorden; på bergens topp kommer det att vara ett överflöd”, och ”fältets träd skall ge sin frukt, och landet självt kommer att ge sin avkastning, och de kommer verkligen att visa sig vara på sin jord i trygghet”. (Psalm 72:16; Hesekiel 34:27) Vad jordens miljö beträffar lovar Bibeln: ”Vildmarken och den vattenlösa trakten kommer att jubla, och ökenslätten kommer att fröjda sig och blomstra som saffranskrokusen. ... Ty i vildmarken kommer vatten att ha brutit fram och strömmar på ökenslätten. Och den av hetta förbrända marken kommer att ha blivit som en vassrik göl och den törstiga marken som vattenkällor.” (Jesaja 35:1, 6, 7) Och det kommer inte mer att bli några krig. — Psalm 46:9.
Hur Jehova kommer att åstadkomma allt detta och hur han kommer att tygla alla naturkrafter, så att de inte längre vållar människor någon skada, förklarar inte Bibeln. Men en sak är säker — de som lever under denna rättfärdiga regering ”kommer inte att möda sig förgäves, inte heller kommer de att föda barn till plötslig förskräckelse; ty de är den avkomma som består av Jehovas välsignade, och deras ättlingar med dem”. — Jesaja 65:23.
I denna tidskrift, liksom också i andra av Sällskapet Vakttornets publikationer, har Jehovas vittnen gång på gång framhållit att Guds kungarike upprättades i himlen år 1914. Under ledning av detta kungarike har ett globalt vittnesbörd avgetts i närmare 80 år, och i dag står vi på tröskeln till de ”nya himlar och en ny jord” som Bibeln utlovar. Människor kommer då inte bara att bli befriade från den förödelse som naturkatastrofer vållar, utan också från alla de sorger och lidanden som har hemsökt mänskligheten under de 6.000 senaste åren. Då kan det sanningsenligt sägas: ”De förra tingen har försvunnit.” — 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:4.
Men hur är det nu i den här tiden? Har Gud gjort något för människor som fått lida till följd av naturkatastrofer eller av andra orsaker? Ja, det har han verkligen, men kanske inte på det sätt som de flesta människor väntar sig.
[Bilder på sidorna 8, 9]
Människans sätt att leva har gjort att vår miljö har blivit mer utsatt för naturkatastrofer
[Bildkällor]
Laif/Sipa Press
Chamussy/Sipa Press
Wesley Bocxe/Sipa Press
Jose Nicolas/Sipa Press