Vi har sökt Guds kungarike först

BERÄTTAT AV OLIVE SPRINGATE

Mamma hade just blåst ut ljuset och lämnat rummet sedan hon hade lyssnat till våra böner. Min yngre bror frågade mig genast: ”Olive, hur kan Gud se och höra oss genom tegelväggar?”

”MAMMA säger att han kan se genom allt”, svarade jag, ”till och med rakt in i vårt hjärta.” Mamma var en gudfruktig kvinna och en ivrig bibelläsare, och hon ingöt i oss barn djup respekt för Gud och för bibliska principer.

Våra föräldrar var medlemmar i den anglikanska kyrkan i den lilla staden Chatham, som ligger i grevskapet Kent i England. Även om mamma gick i kyrkan regelbundet, ansåg hon att det inte räckte med att bara sitta och lyssna till en predikan en gång i veckan för att räknas som kristen. Hon var också övertygad om att Gud bara har en enda sann kyrka.

Uppskattning av Bibelns sanning

År 1918, när jag var i femårsåldern, skaffade sig mamma de olika banden i bokserien Studier i Skriften, som Charles T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, var författare till. Några år senare, när vi bodde på en liten plats som hette Wigmore, tog en av bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, kontakt med mamma. Mamma tog emot bibelstudiehjälpredan Guds Harpa, och i den började hon finna svar på många av sina bibliska frågor. Varje vecka kom det med posten ett rosafärgat kort med tryckta frågor till varje kapitel. På kortet stod också var i boken man kunde finna svaren.

År 1926 lämnade mina föräldrar, min syster Beryl och jag anglikanska kyrkan, eftersom vi kände vämjelse över kyrkans inblandning i politiken och över många av dess oresonliga läror. En framträdande lära var att Gud plågar människor i all evighet i ett brinnande helvete. Mamma, som uppriktigt sökte efter sanningen från Bibeln, var övertygad om att anglikanska kyrkan inte var den sanna kyrkan.

Kort därefter, som svar på mammas uppriktiga böner, fick vi besök av fru Jackson som var bibelforskare. Hon samtalade med mamma och mig i nästan två timmar och besvarade våra bibliska frågor. Vi var glada över att bland annat få lära oss att våra böner bör riktas till Jehova Gud, Jesu Kristi Fader, och inte till någon mystisk treenighet. (Psalm 83:18; Johannes 20:17) Men för mig var den mest oförglömliga fråga som mamma ställde den här: ”Vad betyder det att först söka Guds kungarike?” — Matteus 6:33.

Det på Bibeln grundade svaret kom att djupt påverka våra liv. Redan samma vecka började vi vara med vid bibelforskarnas möten och dela med oss av det vi fick lära till andra. Vi var övertygade om att vi hade funnit sanningen. Några månader senare, år 1927, blev mamma döpt som symbol av sitt överlämnande åt att tjäna Jehova, och år 1930 blev också jag döpt.

Vi börjar i pionjärtjänsten

Vår familj tillhörde Gillinghamförsamlingen, som bestod av ungefär 25 personer. Åtskilliga av dem var heltidsförkunnare, så kallade pionjärer, och alla hade det himmelska hoppet. (Filipperna 3:14, 20) Deras kristna nit smittade av sig. Medan jag fortfarande var i tonåren, var jag pionjär en kort tid i Belgien i början av 1930-talet. Detta väckte en längtan hos mig efter ytterligare tjänst för Riket. Vid den tiden tog vi del i arbetet med att dela ut ett exemplar av broschyren Riket som är världens hopp till alla präster.

Med tiden blev min pappa mycket fientligt stämd mot vår kristna verksamhet, och delvis på grund av det flyttade jag till London år 1932 för att gå på högskola. Senare arbetade jag som lärare i fyra år och samarbetade under den tiden med Blackheathförsamlingen, en av endast fyra församlingar som fanns i London på den tiden. Det var då vi började få höra rapporter om våra kristna bröders och systrars fångenskap och lidande i Hitlers Tyskland på grund av att de vägrade att ge sitt stöd åt Hitlers krigsansträngningar.

År 1938, samma månad som jag betalade av det sista på en skuld för böcker jag hade skaffat, slutade jag mitt arbete för att uppfylla min önskan att bli pionjär. Min syster Beryl började samtidigt som pionjär i London, men hon bodde i ett annat pionjärhem. Min första pionjärkamrat var Mildred Willett, som senare gifte sig med John Barr som nu är medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Vi brukade cykla till distriktet tillsammans med andra i vår grupp och stanna där hela dagen, trots att det ofta regnade.

Krigsmolnen hopades redan över Europa. Gasmasksövningar hölls för stadsborna, och man hade börjat förbereda för evakuering av barn till den engelska landsbygden eller till mindre städer i händelse av krig. Jag hade inte mer pengar sparade än att det räckte till ett par skor, och det fanns ingen möjlighet att få ekonomiskt stöd av mina föräldrar. Men hade inte Jesus sagt: ”Fortsätt därför med att först söka kungariket ... , så skall också alla dessa andra ting tilldelas er”? (Matteus 6:33) Jag trodde helt och fullt att Jehova skulle tillgodose alla mina behov, och det har han också gjort i rikt mått under alla dessa år. Under kriget drygade jag ibland ut mina små ransoner med grönsaker som jag plockade upp längs vägen — de hade fallit av från fullastade lastbilar som hade kört förbi. Och jag fick ofta mat genom att byta biblisk litteratur mot frukt och grönsaker.

Min syster Sonia föddes år 1928. Hon var bara sju år när hon överlämnade sitt liv åt Jehova. Sonia säger att redan vid så unga år hade pionjärtjänsten blivit hennes mål. År 1941, kort efter det att hon hade symboliserat sitt överlämnande genom vattendop, förverkligades hennes mål när hon och mamma förordnades som pionjärer i Caerphilly i södra Wales.

Vår tjänst under krigsåren

I september 1939 började andra världskriget, och våra kristna bröder och systrar i Storbritannien fängslades av samma orsak som deras medtroende i Nazisttyskland — deras neutrala ståndpunkt beträffande deltagande i krig. Bombningarna av England började i juli 1940. Natt efter natt fortsatte de öronbedövande bombraiderna, men med Jehovas hjälp kunde vi få lite sömn så att vi var utvilade inför predikoarbetet nästa dag.

Det hände att vi gick till vårt predikodistrikt bara för att finna de flesta husen i ruiner. I november föll en bomb bara några meter från det hus där några av oss bodde och krossade fönstren totalt. Den tunga ytterdörren trycktes in, och skorstenen raserades. Efter att ha tillbringat resten av natten i ett skyddsrum delade vi upp oss för att bo i olika vittnens hem.

Kort därefter förordnades jag till Croydon som ligger inom Stor-Londonområdet. Min pionjärkamrat var Ann Parkin, vars yngre bror Ron Parkin senare blev samordnare för avdelningskontorets kommitté i Puerto Rico. Därefter flyttade jag till Bridgend i södra Wales där jag fortsatte som pionjär och bodde i en hästdragen husvagn i sex månader. Därifrån brukade vi cykla sex kilometer till närmaste större församling, i Port Talbot.

Vid det här laget började allmänheten bli tämligen fientligt inställd mot oss, och man kallade oss ”samvetsmalajer” (vapenvägrare). Det här gjorde att det blev svårt för oss att finna husrum, men Jehova drog försorg om oss som han har lovat.

Senare blev åtta av oss förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag i Swansea, en hamnstad i södra Wales. Allteftersom kriget blev intensivare, växte också fördomarna mot oss. Orden ”råttor” och ”ynkryggar” målades med målarfärg på väggen till vårt pionjärhem. Denna fientlighet hade till stor del framkallats av tidningsartiklar som fördömde oss för vår neutrala ståndpunkt. Så småningom blev sju av oss, en efter en, satta i fängelse. Jag satt en månad i ett fängelse i Cardiff år 1942, och senare satt min syster Beryl också en tid i samma fängelse. Även om vi inte ägde mycket i materiellt avseende och blev förlöjligade och vanärade, var vi andligt rika.

Under tiden tjänade mamma och Sonia som pionjärer i Caerphilly och fick uppleva liknande erfarenheter. Det första bibelstudium som Sonia ledde var med en dam som hon hade kommit överens om att besöka en fredagseftermiddag. Sonia var säker på att mamma skulle följa med henne, men mamma förklarade: ”Jag har ett annat avtalat möte. Så eftersom du har avtalat tid, får du helt enkelt gå dit ensam.” Trots att Sonia var bara 13 år, gick hon själv, och damen i fråga gjorde goda andliga framsteg och blev senare ett överlämnat vittne.

Verksamhet efter kriget — därefter Gilead

När andra världskriget slutade år 1945, arbetade jag på ett isolerat distrikt i Whaley Bridge i Derbyshire. Samma morgon vapenvilan tillkännagavs besökte vi och tröstade människor som vid det laget var fullständigt utleda på kriget och dess konsekvenser — föräldralösa barn, änkor och lemlästade.

Några månader senare frågade Sällskapet efter frivilliga som kunde predika på Irland, den gröna ön. På den tiden fanns det bara omkring 140 Jehovas vittnen på denna ö, så den betraktades som ett missionärsdistrikt. Inom några månader hade omkring 40 pionjärer med särskilt uppdrag blivit förordnade dit, och jag var med bland dem.

Efter att under en tid ha arbetat i Coleraine och Cookstown i norr förordnades jag, tillsammans med tre andra, till Drogheda på östkusten. Även om irländarna av naturen är mycket varmhjärtade och gästfria, var de religiösa fördomarna stora. Under ett helt år kunde vi därför bara sprida några få bibelstudiehjälpredor till allmänheten (i själva verket bara en bok och några broschyrer).

Vid ett tillfälle under vår vistelse i Drogheda cyklade jag från en gård till en annan, när en ung lantarbetare plötsligt störtade fram genom busksnåren och upp på vägen. Han tittade åt båda hållen längs vägen och frågade sedan med låg röst: ”Är du ett Jehovas vittne?” När jag svarade att jag var det, fortsatte han: ”I går kväll hade jag ett hemskt gräl med min fästmö angående er flickor, och vi bröt vår förlovning. Hon påstod bestämt att ni är kommunister, som de katolska prästerna och tidningarna säger, men jag hävdade att det inte kunde vara sant, eftersom ni går öppet från hus till hus.”

Jag gav honom en broschyr att läsa, vilken han gömde i fickan, och vi kom överens om att träffas och prata mer när det hade blivit mörkt, eftersom han sade: ”Om man ser att jag pratar med dig, kommer jag att förlora mitt arbete.” Två av oss träffade honom den kvällen och besvarade hans många frågor. Han verkade vara övertygad om att det här var sanningen, och han lovade att komma till vårt hem en annan kväll för att lära sig mer. Han kom aldrig, så vi förmodade att han måste ha blivit igenkänd den första kvällen av några förbipasserande cyklister och förmodligen förlorat sitt arbete. Vi har ofta undrat om han någonsin blev ett vittne.

Efter att ha varit med vid områdessammankomsten i Brighton på Englands sydkust år 1949 blev flera av oss inbjudna till Vakttornets Bibelskola Gilead i staten New York. Ett sammanlagt antal av 26 personer från Storbritannien var med i skolans femtonde klass, vilken utexaminerades den 30 juli 1950, under det internationella konventet på Yankee Stadium.

Vår tjänst i Brasilien

Nästföljande år förordnades jag till São Paulo i Brasilien, en av världens snabbast växande städer. På den tiden fanns det bara fem församlingar av Jehovas vittnen där, men nu finns det närmare 600! Vilken kontrast det var i jämförelse med att arbeta på Irland! Många av husen på vårt distrikt i São Paulo var herrgårdsliknande och omgavs av höga järnstaket med utsmyckade smidda grindar. Vi brukade kalla på husets ägare eller hembiträde genom att klappa i händerna.

Allteftersom åren gick, fick vi nya förordnanden. Jag hade privilegiet att få hjälpa till med att bilda nya församlingar på olika platser i det inre av staten São Paulo, inbegripet en i Jundiaí år 1955 och en annan i Piracicaba år 1958. Senare, år 1960, blev min syster Sonia min missionärskamrat, och vi förordnades till Pôrto Alegre, huvudstaden i staten Rio Grande do Sul. Men du kanske undrar hur hon kom till Brasilien.

Sonia och mamma fortsatte tillsammans som pionjärer i England efter andra världskriget. Men i början av 1950-talet gick mamma igenom en canceroperation som gjorde henne alltför svag för att hon skulle kunna gå från hus till hus, även om hon kunde leda bibelstudier och skriva brev. Sonia fortsatte i pionjärtjänsten samtidigt som hon hjälpte till med att ta hand om mamma. År 1959 hade Sonia privilegiet att få gå igenom Gileads trettiotredje klass och bli förordnad till Brasilien. Under tiden skötte Beryl om mamma fram till hennes död år 1962. Beryl hade vid det laget gift sig, och hon och hennes familj fortsätter att tjäna Jehova troget.

I Brasilien hjälpte Sonia och jag åtskilliga människor fram till överlämnande och dop. Ett av de problem som många människor i Brasilien hade var hur de skulle legalisera sina äktenskap. På grund av svårigheten att få skilsmässa i Brasilien var det inte ovanligt att par bara bodde tillsammans utan att vara gifta med varandra. Så var det i synnerhet när en av kontrahenterna hade separerat från en tidigare äktenskapspartner.

En dam som hette Eva befann sig i den situationen när jag fick kontakt med henne. Hennes lagvigde make hade försvunnit, så för att spåra upp honom lät vi ett tillkännagivande gå ut över radion. När hennes man hade blivit funnen, följde jag med henne till en annan stad för att få hans underskrift på ett dokument som skulle göra henne fri, så att hon kunde legalisera sitt förhållande med den ogifte man som hon bodde ihop med. Vid domstolsförhöret bad domaren både mig och Eva att förklara varför hon ville ordna upp sina äktenskapliga förhållanden. Domaren gav uttryck åt förvåning och även tillfredsställelse när han fick det hela förklarat för sig.

Vid ett annat tillfälle åkte jag tillsammans med en av dem som jag studerade med för att ordna så att en advokat kunde behandla hennes fall. Återigen avgavs ett gott vittnesbörd beträffande äktenskapet och Guds moralnormer. I det här fallet var kostnaden för skilsmässan så hög att båda i familjen var tvungna att arbeta för att kunna betala arvodet. Men för den här familjen, som nyligen hade börjat studera Bibeln, var det värt ansträngningen. Sonia och jag hade privilegiet att få vara bröllopsvittnen, och därefter, tillsammans med deras tre tonårsbarn, lyssnade vi till ett kort bibliskt tal i deras hem.

Ett rikt och givande liv

När Sonia och jag överlämnade våra liv åt Jehova och blev pionjärer, avsåg vi, om det alls var möjligt, att heltidstjänsten skulle bli vår levnadsbana. Vi tänkte aldrig särskilt mycket på vad som skulle kunna hända på vår ålderdom eller om vi blev sjuka eller fick ekonomiska svårigheter. Ändå har vi aldrig blivit övergivna, alldeles som Jehova har lovat. — Hebréerna 13:6.

Visst har brist på pengar ibland varit ett problem. Min kamrat och jag åt en gång persiljesmörgåsar till lunch under ett helt år, men vi har aldrig behövt svälta, och inte heller har vi behövt sakna livets nödtorft.

Allteftersom åren har gått, har våra krafter avtagit i motsvarande grad. I mitten av 1980-talet gick vi båda två igenom en allvarlig operation, vilket blev en svår prövning för oss, eftersom det medförde en stor begränsning av vår predikoverksamhet. I januari 1987 inbjöds vi att bli medlemmar av personalen vid Jehovas vittnens högkvarter i Brasilien.

Vår stora familj på över tusen Ordets förkunnare håller till ungefär 15 mil utanför São Paulo i ett vackert byggnadskomplex, där vi trycker biblisk litteratur för Brasilien och andra delar av Sydamerika. Här får vi kärleksfull vård av hängivna Guds tjänare. När jag kom till Brasilien år 1951, fanns det omkring 4.000 förkunnare av Rikets budskap här, men nu finns det över 366.000! Vår medlidsamme himmelske Fader har verkligen gett oss ”alla dessa andra ting”, eftersom vi har sökt hans kungarike först. — Matteus 6:33.

[Bild på sidan 22]

Olive tillsammans med Mildred Willett bredvid en kärra med affischer år 1939

[Bild på sidan 25]

Olive och Sonia Springate