”Jehovas hand” i mitt liv
BERÄTTAT AV LAWRENCE THOMPSON
EN NATT år 1946 satt min far och jag i bilen och betraktade norrskenet som dansade över himlen. Vi talade om Jehovas storhet och vår litenhet och återupplivade episoder från åren då Jehovas vittnens verksamhet var förbjuden i Canada. Pappa inskärpte i mig hur Jehova hade uppehållit och väglett sitt folk under de åren.
ÄVEN om jag inte var mer än 13 år kunde jag inse sanningen i det pappa sade. Han inskärpte även i mig det angelägna i och omfattningen av predikoarbetet som ännu måste utföras. Pappa citerade 4 Moseboken 11:23 och framhöll att Jehovas hand aldrig är för kort. Det är bara vår egen bristande tro och förtröstan på honom som sätter upp gränser för vad han gör för oss. Det var ett givande utbyte mellan far och son som jag aldrig kommer att glömma.
Mitt studium av Vakttornets publikationer, i synnerhet boken Frälsning som utgavs år 1939 (på svenska år 1940), hade också stor inverkan på mitt liv. Jag glömmer aldrig den dramatiska illustrationen i inledningen: ”Blixttåget var överfullt av passagerare och rusade fram med en hastighet av 160 kilometer i timmen. Det måste passera floden på en bro, som gjorde en så skarp kurva, att personerna på sista vagnens plattform kunde se lokomotivet. ... Två män, som stodo på bortersta plattformen, ... fingo ... se, att ett spann av bron vid den bortersta ändan stod i lågor och bitvis ramlade ned i floden. De förstodo, att det var stor fara å färde. Detta var ett verkligt nödläge. Kunde tåget stoppas tids nog att rädda livet på de många passagerarna ombord?”
Boken slutade genom att tillämpa illustrationen på följande sätt: ”På samma sätt stå alla nationer och folk på jorden nu i vår tid ansikte mot ansikte med den allra största fara. De få enligt Guds befallning mottaga varning och underrättelse om att katastrofen, striden vid Harmageddon, ligger omedelbart framför dem. ... Var och en som får varningen, måste — sedan han sålunda blivit varnad — nu välja den väg han önskar gå.”
Det snabbgående tåget, den brinnande bron och det brådskande i predikoarbetet etsade sig outplånligt fast i mitt sinne.
Jag tar tidigt del i predikoverksamheten
Jag började ta del i predikoarbetet år 1938, när jag var fem år. Henry och Alice Tweed var två pionjärer (heltidsförkunnare) som brukade ta mig med, och vi brukade tala med olika människor mellan 10 och 12 timmar om dagen. Jag tyckte mycket om de där hela dagarna i tjänsten för Jehova. Så det var spännande när pappa och mamma året därpå lät mig bli förkunnare och rapportera den tjänst jag utförde.
På den tiden tog vi del i informationsparader och gick längs städernas huvudgata med plakat med paroller som avslöjade falsk religion och annonserade Guds kungarike. Vi använde även bärbara grammofoner och spelade upp på Bibeln grundade budskap vid den besöktes tröskel. Vi brukade spela upp tal av J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president, av vilka jag kunde en del utantill. Jag kan fortfarande höra honom säga: ”Man har många gånger sagt att religion är en snara och en racket [ett bedrägeri]!”
Verket förbjudet i Canada
Jehovas vittnens arbete i Canada blev förbjudet under andra världskriget, vilket det redan hade blivit i Nazisttyskland och andra länder. Vi använde därför enbart Bibeln men fortsatte det av Gud bemyndigade arbetet i lydnad för Bibelns befallning. (Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 5:29) Vi lärde oss att klara av polisens razzior mot mötena och i hemmen. Dessutom fick vi erfarenhet i att vittna inför domare och stå till svars under korsförhör.
Min bror Jim och jag blev specialister på att kasta in broschyrer på yttertrappor och verandor från fordon i rörelse. Dessutom fungerade vi som kurirer och ibland som vakter åt dem som gick över gränsen för att vara med vid sammankomster i Förenta staterna.
Vårt hus låg i utkanten av Port Arthur (nu Thunder Bay) i Ontario, med en tomt på ungefär en hektar omgiven av träd och buskar. Vi hade en ko, en kalv, grisar och höns — vilket på ett fint sätt dolde att vi bistod unga medkristna som jagades för att sättas i fängelse därför att de predikade om Guds kungarike.
Nattetid brukade bilar, lastbilar och husvagnar med unga kristna rulla in och ut på vår avskilda gård. Vi brukade hysa, gömma, förkläda och ge mat åt dessa ungdomar och sedan skicka i väg dem. Min pappa och mamma var, jämte de övriga tidiga arbetarna, helhjärtade tjänare som formade mitt unga hjärta till att tjäna och älska Jehova Gud.
Jag överlämnade mitt liv åt Jehova i augusti 1941 och blev döpt i en liten sjö djupt inne i skogen. Vi hade samlats några stycken sent på kvällen i en svagt upplyst koja. Polisen, som tydligen var misstänksam, avpatrullerade området och avsökte sjön med strålkastare, men den upptäckte oss inte.
Olika former av heltidstjänst
År 1951 gick jag ut gymnasiet och reste närmare 160 mil för att ta mig an ett förordnande som pionjär i Cobourg i Ontario. Församlingen var liten, och jag hade ingen pionjärkamrat. Men jag drog mig till minnes att Jehovas hand inte är för kort, så jag hyrde ett rum, lagade mat själv och var lycklig över att få tjäna Jehova. Året därpå blev jag inbjuden att tjäna vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Toronto. Där fick jag lära mig många värdefulla ting som gjorde mig bättre rustad för framtida tjänst för Guds kungarike.
Efter att ha tjänat som pionjär i Toronto i mer än ett år gifte jag mig med Lucy Trudeau, och vintern 1954 blev vi förordnade som pionjärer i Levis i Quebec. Vädret var bitande kallt, pöbelns och polisens trakasserier injagade fruktan, och det var en utmaning att lära sig franska. Hela tiden visade sig Jehovas hand inte vara för kort, för trots svåra tider fick vi många välsignelser.
Vi ombads till exempel granska två fartyg (Arosa Star och Arosa Kulm) som Sällskapet planerade att använda för delegaterna som skulle färdas till stora internationella konvent i Europa år 1955. Cheferna för rederierna var angelägna att få uppdraget och visade oss emellanåt gästfrihet, vilket blev ett behagligt avbrott från den påfrestande tjänsten i Quebec på den tiden.
Hösten 1955 blev jag inbjuden att tjäna som resande tillsyningsman, och den vintern besökte vi avlägsna församlingar i det kalla nordliga Ontario. Året därpå genomgick vi Vakttornets Bibelskola Gilead i Förenta staterna, och sedan blev vi förordnade som missionärer till Brasilien i Sydamerika.
Vi gick in för vårt nya förordnande med hela vår själ, och snart kunde vi predika och undervisa på portugisiska. I början av år 1957 blev jag återigen förordnad som resande tillsyningsman. I stället för den bitande kylan i norr måste vi nu stå ut med brännande hetta. Vi måste många gånger stanna för att tömma skorna på het sand eller för att skära av sockerrör till att tugga på för att få nya krafter. Men vi fick även välsignelser.
I staden Regente Feijo talade jag med polischefen, som beordrade att alla affärer skulle stängas och att var och en skulle gå till stadens torg. I skuggan av ett storbladigt blommande träd höll jag ett bibliskt tal för alla i staden. I dag finns det en församling av Jehovas vittnen där.
Vi uppfostrar våra barn i Brasilien
När Lucy blev med barn år 1958 bosatte vi oss i Juiz de Fora och tjänade som pionjärer med särskilt uppdrag. Under de två följande åren föddes våra döttrar, Susan och Kim. De blev till verklig välsignelse i tjänsten och en attraktion i staden. När vi drog barnvagnen över kullerstensgatorna brukade människor komma ut för att titta på dem. Eftersom det rådde stort behov av förkunnare av Guds kungarike i Recife, strax söder om ekvatorn, flyttade vi till denna extremt varma plats.
År 1961 kunde jag inte bara hjälpa till med att arrangera flygresorna för de vittnen som skulle resa till sammankomsten i São Paulo, utan jag kunde även själv närvara vid den oförglömliga sammankomsten. Omkring 20 minuter efter starten dök planet tvärt mot jorden, och passagerarna slungades omkring i kabinen. Allt i planet var i en enda röra; säten var lossryckta från sina platser, och passagerare var blåslagna och blödde. Lyckligtvis kunde piloten räta upp planet, och vi landade tryggt. Ingen av oss var så svårt skadad att vi inte kunde fortsätta med ett annat plan till São Paulo. Vi hade en underbar sammankomst, men jag sade för mig själv att jag aldrig mer skulle flyga!
Men när jag kom hem från sammankomsten, väntade mig ett nytt förordnande. Jag skulle ansvara för en sammankomst djupt inne i djungeln, i Teresina i staten Piauí, och jag var tvungen att flyga dit. Även om jag var skrämd, tackade jag ja till förordnandet och förlitade mig på Jehovas hand.
År 1962 föddes vår son, Greg, i Recife. Även om jag på grund av min växande familj inte längre kunde vara pionjär, kunde jag utöva ett positivt inflytande på den lilla församlingen. Barnen ivrade alltid för att få följa med oss i tjänsten, eftersom vi gjorde det intressant för dem. De kunde alla från tre års ålder hålla framställningar vid dörrarna. Vi hade för vana att aldrig missa ett möte eller tjänsten på fältet. Även om någon i familjen var sjuk och någon annan måste stanna hemma med den sjuke, brukade de övriga vara med vid mötet eller ta del i tjänsten på fältet.
Under alla åren dryftade vi som familj regelbundet barnens skolgång och deras mål i livet och förberedde dem för en karriär inom Jehovas organisation. Vi var noga med att inte låta dem utsättas för sådana försvagande inflytanden som television. Vi skaffade inte TV förrän barnen kommit i tonåren. Och även om vi hade råd, skämde vi inte bort dem med materiella saker. Vi köpte till exempel bara en cykel som alla tre använde.
Vi gjorde så mycket som möjligt tillsammans. Spelade basket, simmade och gjorde utflykter som familj. Vi kombinerade våra resor med att vara med vid kristna sammankomster eller med att besöka Betelhem i olika länder. Resorna gav oss tid att tala öppet med varandra, så att Lucy och jag fick veta vad som fanns i barnens hjärta. Vår stora tacksamhet går till Jehova för dessa lyckliga år!
Slutligen tog våra tio år i tropikerna nära ekvatorn ut sin rätt på Lucys hälsa. Så det var med glädje som vi blev förordnade till det sydliga Curitiba i staten Paraná och dess mera måttliga klimat.
Tillbaka till Canada
År 1977, efter omkring 20 år i Brasilien, återvände Lucy och jag till Canada med våra barn för att ta hand om min sjuke far. Vilken kulturchock det blev för vår familj! Men eftersom vi höll fast vid samma rutiner som vårt kärleksfulla kristna brödraskap, blev det ingen andlig kulturchock.
I Canada blev heltidstjänsten en familjeangelägenhet när våra döttrar en efter en trädde in i heltidstjänsten som pionjärer. Alla bidrog vi till vårt familjeföretag. Alla inkomster från deltidsarbetena lade vi i kassan för utgifter till underhåll av hemmet och till de tre bilarna vi behövde för att täcka vårt utspridda distrikt. Varje vecka efter familjestudiet dryftade vi våra planer som familj. Att vi dryftade detta hjälpte var och en att se vart vi var på väg och vad vi gjorde med våra liv.
Även vår son, Greg, hade liksom sina äldre syskon heltidstjänsten som mål. Ända sedan femårsåldern hade han uttryckt sin önskan att få arbeta vid något av Sällskapets avdelningskontor som kallas Betel. Han förlorade aldrig det målet ur sikte, och sedan han gått ut gymnasiet frågade han sin mamma och mig: ”Tycker ni att jag skall söka till Betel?”
Även om det var smärtsamt att låta honom åka, svarade vi utan tveksamhet: ”Du kommer aldrig att känna Jehovas hand i sådan utsträckning som du kommer att göra vid Betel — själva hjärtat i Jehovas organisation.” Inom två månader gav han sig i väg till Betel i Canada. Det var år 1980, och han har tjänat där sedan dess.
1980-talet förde med sig nya utmaningar för Lucy och mig. Vi var tillbaka där vi började — bara vi två. Nu var Susan gift och pionjär tillsammans med sin man, och Kim och Greg tjänade båda vid Betel. Vad skulle vi göra? Den frågan fick ett snabbt svar år 1981, när vi inbjöds att betjäna en portugisisk krets, utspridd på en sträcka av 200 mil i Canada. Vi gläder oss fortfarande åt resetjänsten.
Sedan dess har Kim gift sig, gått igenom Gilead och tjänar nu tillsammans med sin man i kretstjänsten i Brasilien. Susan och hennes man är kvar i Canada och fostrar sina två barn, och Susans man är pionjär. Fastän vår familj i fysiskt avseende har varit åtskild de senaste åren till följd av våra olika förordnanden i heltidstjänsten, står vi varandra fortfarande nära andligt och känslomässigt.
Lucy och jag ser fram emot en ljus framtid med vår familj på en renad jord. (2 Petrus 3:13) Precis som forna dagars Mose har vi personligen fått erfara sanningen i svaret på den retoriska frågan i 4 Moseboken 11:23: ”Är Jehovas hand för kort, kanske? Nu kommer du att få se om det som jag säger händer dig eller inte.” Ja, ingenting kan hindra Jehova från att välsigna sina tjänare i deras helhjärtade tjänst.
[Bild på sidan 25]
Tillsammans med min hustru, Lucy