Herrens kvällsmåltid — Hur ofta bör den firas?

JUL, påsk, helgondagar — ja, kristenhetens kyrkor firar många olika helger och högtider. Men vet du hur många högtider Jesus Kristus befallde sina efterföljare att fira? Svaret är: Bara en! Inget annat firande har sanktionerats av kristendomens grundare.

Om Jesus instiftade en enda högtid, måste den naturligtvis vara mycket viktig. De kristna borde fira den på exakt det sätt som Jesus gav befallning om. Vilken är då denna unika högtid?

Den enda högtid som bör firas

Detta firande introducerades av Jesus samma dag som han dog. Han hade först firat den judiska påskhögtiden tillsammans med sina apostlar. Därefter skickade han runt en del av det osyrade påskbrödet till dem och sade: ”Detta betyder min kropp som skall ges ut till förmån för er.” Sedan skickade han runt en bägare med vin och sade: ”Denna bägare betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas till förmån för er.” Han sade också: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” (Lukas 22:19, 20; 1 Korinthierna 11:24—26) Detta firande kallas Herrens kvällsmåltid eller Åminnelsen. Det är den enda högtid som Jesus befallde sina efterföljare att fira.

Många kyrkor menar att de iakttar detta firande tillsammans med alla sina andra högtider, men de flesta gör det inte på det sätt som Jesus befallde. Den kanske mest anmärkningsvärda skillnaden gäller hur ofta den firas. Somliga kyrkor firar den en gång i månaden, en gång i veckan eller till och med en gång om dagen. Är detta vad Jesus avsåg när han sade till sina efterföljare: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig”? I 1917 års svenska översättning finner vi lydelsen: ”Gören detta till min åminnelse.” (1 Korinthierna 11:24, 25) Hur ofta firar man en åminnelsedag? Vanligtvis bara en gång om året, på årsdagen.

Vi bör också hålla i minnet att Jesus instiftade detta firande samma dag som han dog, den 14 nisan enligt den judiska kalendern.a Den dagen inföll påsken, en högtid som skulle påminna judarna om den storslagna befrielse som de hade fått erfara i Egypten på 1500-talet f.v.t. Den gången resulterade offrandet av ett lamm i att de förstfödda bland judarna räddades, när Jehovas ängel slog alla egyptiernas förstfödda. — 2 Moseboken 12:21, 24—27.

Hur hjälper oss detta i vår förståelse av åminnelsefirandet? Den kristne aposteln Paulus skrev: ”Vårt påskoffer, Kristus, har blivit slaktat.” (1 Korinthierna 5:7) Jesu död var ett större påskoffer, som gav mänskligheten möjlighet till en långt större räddning. För de kristna har därför åminnelsen av Kristi död ersatt den judiska påsken. — Johannes 3:16.

Påsken var en årlig högtid, och därför borde Åminnelsen, logiskt sett, också vara det. Den judiska påsken — den dag Jesus dog — inföll alltid på den 14:e dagen i månaden nisan. Minnet av Kristi död bör därför högtidlighållas en gång om året på den kalenderdag som motsvarar den 14 nisan. År 1994 infaller denna dag lördagen den 26 mars, efter solnedgången. Men hur kommer det sig att kristenhetens kyrkor inte firar den här speciella dagen? En kort historisk återblick kommer att besvara den frågan.

Apostolisk sedvänja hotas

Det råder inget tvivel om att de första kristna, som hade blivit undervisade av Jesu apostlar, firade Herrens kvällsmåltid på exakt det sätt som han hade befallt. På 100-talet började emellertid somliga fira Åminnelsen vid en annan tidpunkt. De firade den på första dagen i veckan (den dag vi nu kallar söndag), inte på den dag som motsvarade den 14 nisan. Varför gjorde de det?

Enligt judarnas sätt att räkna tiden började dygnet omkring klockan sex på kvällen och varade till samma tid följande dag. Jesus dog den 14 nisan år 33 v.t., som sträckte sig från torsdag kväll till fredag kväll. Han uppväcktes den tredje dagen, tidigt på söndagsmorgonen. Somliga ville att åminnelsen av Jesu död skulle firas på en bestämd veckodag i stället för på den veckodag då den 14 nisan råkade infalla. De ansåg också att dagen för Jesu uppståndelse var viktigare än hans dödsdag. De förlade därför firandet till söndagen.

Men enligt Jesu befallning var det minnet av hans död som skulle högtidlighållas, inte minnet av hans uppståndelse. Och eftersom den judiska påskhögtiden infaller på olika veckodagar varje år, enligt den gregorianska kalendern, som vi nu använder, skulle naturligtvis samma sak gälla Åminnelsen. Många höll därför fast vid den ursprungliga anordningen och firade Herrens kvällsmåltid den 14 nisan varje år. Dessa kom med tiden att kallas ”quartodecimaner” (av de latinska orden quartus decimus, som betyder ”fjortonde”).

Somliga forskare har insett att dessa ”quartodecimaner” följde det ursprungliga apostoliska mönstret. En historiker skriver: ”Vad beträffar dagen för firandet av Pascha [Herrens kvällsmåltid], följde de quartodecimanska kyrkorna i Asien samma bruk som kyrkan i Jerusalem. På 100-talet firade dessa kyrkor vid sin Pascha den 14 nisan den återlösning som åstadkoms genom Kristi död.” — Studia Patristica, band V, 1962, sidan 8.

Klyftan vidgas

Även om många av de kristna i Mindre Asien följde det apostoliska mönstret, kom den romerska kyrkan att förlägga firandet till söndagen. Omkring år 155 v.t. begav sig Polykarpos från Smyrna, en representant för de asiatiska församlingarna, till Rom för att diskutera detta och andra problem. Tyvärr lyckades man inte nå någon enighet i frågan.

Irenaeus från Lyon skrev i ett brev: ”Anicetus kunde icke övertala Polykarpus att icke iakttaga seden, emedan han med Johannes, vår frälsares lärjunge, och med de andra apostlarna, som han umgåtts med, alltid iakttagit den, icke heller kunde Polykarpus övertala Anicetus att iakttaga den, då denne sade att han måste fasthålla vid sina företrädares sed.” (Eusebius kyrkohistoria, V 24:16) Lägg märke till att Polykarpos säger sig grunda sin ståndpunkt på apostlarnas auktoritet, medan Anicetus åberopade ”sina företrädare” bland de äldste i Rom.

I slutet av 100-talet v.t. vidgades klyftan ytterligare. Omkring år 190 v.t. valdes en man vid namn Victor till biskop av Rom. Han ansåg att Herrens kvällsmåltid skulle firas på en söndag och försökte få stöd för sin uppfattning hos så många av kyrkans ledare som möjligt. Han utövade därför påtryckningar på de asiatiska församlingarna för att få dem att flytta firandet till söndagen.

Polykrates från Efesos, talesman för församlingarna i Mindre Asien, vägrade emellertid att ge efter för dessa påtryckningar. Han svarade Victor och sade: ”Vi fira denna dag, utan att tillägga något eller borttaga något.” Han räknade sedan upp flera auktoriteter, däribland aposteln Johannes, och fortsatte: ”Dessa alla hava iakttagit påskdagen [den fjortonde i månaden] i enlighet med evangeliet, utan avvikelse.” Slutligen tillade han: ”Jag, mina bröder, ... skyggar icke för dem som söka skrämma mig. Ty större män än jag hava sagt: ’Man måste mer lyda Gud än människor.’” — Eusebius kyrkohistoria, V 24:6, 7.

Detta svar misshagade i hög grad Victor. Ett historiskt verk förklarar att Victor ”bannlyste alla de asiatiska församlingarna och i en rundskrivelse uppmanade alla församlingar som stödde hans åsikt att inte ha något umgänge med dessa”. Samma verk tillägger emellertid: ”Denna överilade och förmätna åtgärd väckte harm bland alla visa och uppriktiga män inom hans eget parti, och flera av dem skrev skarpa brev till honom och uppmanade honom ... att bevara kärleken, endräkten och friden.” — Joseph Bingham: Antiquities of the Christian Church, bok 20, kapitel 5.

Avfallet vinner hävd

Trots sådana protester blev de kristna i Mindre Asien alltmer isolerade i tvisten om tidpunkten för firandet av Herrens kvällsmåltid. Olika sedvänjor hade så småningom smugit sig in på andra håll. Somliga firade hela perioden från den 14 nisan till följande söndag. Andra hade börjat fira tilldragelsen betydligt oftare — varje söndag året om.

Vid kyrkomötet i Arles (Frankrike) år 314 v.t. försökte man genomdriva det romerska bruket och förbjuda alla andra tillvägagångssätt. De kvarvarande quartodecimanerna stod emellertid fasta. För att avgöra denna fråga och andra problem som splittrade de till bekännelsen kristna i det romerska riket sammankallade den hedniske kejsaren Konstantin år 325 v.t. en ekumenisk synod, kyrkomötet i Nicaea. Det utfärdade ett dekret som påbjöd att alla församlingar i Mindre Asien måste anpassa sig till det romerska bruket.

Det är intressant att lägga märke till vad ett av de viktigaste argumenten var för att inte fira åminnelsen av Kristi död på den dag som den borde firas enligt den judiska kalendern. Boken A History of the Christian Councils av K. J. Hefele förklarar: ”Det ansågs vara synnerligen ovärdigt att i fråga om denna, den heligaste av alla högtider, följa det bruk (de beräkningar) som var gängse bland judarna, vilka hade besudlat sina händer med det mest fruktansvärda av alla brott och vars sinnen var förmörkade.” (Band 1, sidan 322) Att befinna sig i en sådan situation betraktades som en ”’förödmjukande eftergift’ åt synagogan, vilken var en nagel i ögat på kyrkan”, skriver J. Juster i Studia Patristica, band IV, 1961, sidan 412.

Detta var ingenting annat än antisemitism! De som firade Herrens kvällsmåltid på årsdagen av Jesu död betraktades som judaister. Man glömde att Jesus själv var jude och att han hade gett dagen en ny innebörd genom att offra sitt liv för mänskligheten. Från och med då började quartodecimanerna betraktas som kättare och schismatiker och utsattes för förföljelse. Vid kyrkomötet i Antiokia år 341 v.t. beslöt man att de skulle bannlysas. Trots detta fanns det fortfarande många quartodecimaner kvar år 400 v.t., och även långt därefter fortsatte ett fåtal av dem att hålla fast vid sin ståndpunkt.

Ända sedan den tiden har kristenheten vägrat att återgå till Jesu ursprungliga anordning. Professor William Bright medgav: ”När en speciell dag, långfredagen, kom att ägnas åt åminnelsen av Kristi lidande, var det för sent att till den begränsa de ... associationer som sankt Paulus hade förknippat med offerdöden; de hade i stor utsträckning kommit att förbindas med själva uppståndelsehögtiden, och begreppsförvirringen i den grekiska och latinska kristendomens rituella språk blev påtaglig.” — The Age of the Fathers, band 1, sidan 102.

Hur är det då i våra dagar?

”Men spelar det verkligen någon roll när Åminnelsen firas, efter alla dessa år?” kanske du undrar. Ja, det gör det. Förändringarna gjordes av viljestarka personer som strävade efter makt. Människor handlade efter sitt eget huvud i stället för att lyda Jesus Kristus. Det aposteln Paulus varnande hade förutsagt gick otvivelaktigt i uppfyllelse: ”Jag vet att sedan jag gått bort, skall förtryckande vargar komma in bland er [de kristna] och skall inte behandla hjorden skonsamt, och mitt ibland er själva skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” — Apostlagärningarna 20:29, 30.

Det saken gäller är om vi skall lyda Kristi befallning eller inte. Jesus instiftade bara en enda åminnelsehögtid för de kristna. Bibeln visar tydligt när och hur den skall firas. Vem har rätt att ändra på den saken? De forntida quartodecimanerna fann sig i att bli förföljda och bannlysta hellre än att kompromissa i den här frågan.

Det kanske intresserar dig att få veta att det fortfarande finns kristna på jorden som respekterar Jesu önskemål och firar åminnelsen av hans död på den dag som han gav befallning om. I år kommer Jehovas vittnen att samlas i sina Rikets salar överallt på jorden efter klockan 18.00 lördagen den 26 mars — när den 14 nisan börjar. De kommer sedan att göra exakt det som Jesus sade att de skulle göra vid denna mycket viktiga tidpunkt. Varför inte fira Herrens kvällsmåltid tillsammans med dem? Genom att vara närvarande kan också du visa att du respekterar Jesu Kristi befallning.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

”DENNA DYRBARA LÖSEN”

Jesu Kristi lösenoffer är något långt mer än en religiös dogm. Jesus sade om sig själv: ”Människosonen har [inte] kommit för att bli betjänad, utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många.” (Markus 10:45) Han förklarade också: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” (Johannes 3:16) För de människor som har dött öppnar denna lösen vägen till en uppståndelse och möjligheten att vinna evigt liv. — Johannes 5:28, 29.

Det är minnet av Jesu Kristi livsavgörande död som högtidlighålls vid firandet av Herrens kvällsmåltid. Hans lösenoffer åstadkommer så mycket! En kvinna som uppfostrats av gudfruktiga föräldrar och som har vandrat i Guds sanning i flera decennier uttryckte sin tacksamhet med följande ord:

”Vi ser fram emot Åminnelsen. Den blir viktigare för oss för varje år. Jag minns när jag stod i bårhuset för tjugo år sedan och såg på min käre far och fick en sådan innerlig uppskattning av lösenanordningen. Dessförinnan hade den varit en rent teoretisk fråga för mig. Visst kände jag till alla skriftställen och kunde förklara dem. Men det var först när jag konfronterades med dödens kalla verklighet som mitt hjärta formligen spratt till av glädje över det som skall åstadkommas genom denna dyrbara lösen.”