Ett meningsfullt liv
BERÄTTAT AV MELVA A. WIELAND
I mars 1940, några månader efter det att jag hade blivit döpt, kom min syster Phyllis till mig och frågade: ”Varför blir du inte pionjär?” ”Pionjär?” frågade jag. ”Du menar att predika på heltid, nästan varje dag?”
”HUR skall jag kunna bli pionjär”, tänkte jag, ”jag som har så lite kunskap i Bibeln och ännu mindre pengar på banken?” Men Phyllis’ fråga fick mig att tänka efter. Jag bad också mycket till Gud om saken.
Till sist sade jag till mig själv: ”Varför kan jag inte förtrösta på Gud, när han lovar att se till oss om vi söker hans kungarike först?” (Matteus 6:33) Jag sade därför upp mitt arbete som sömmerska i juni 1940. Sedan skrev jag till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Australien och ansökte om att bli förordnad som pionjär.
Mitt livslånga förordnande
Ett par veckor senare fick jag ett svar där det stod att jag skulle få ett förordnande efter konventet som skulle hållas på tomten till Jehovas vittnens avdelningskontor i Strathfield, en förort till Australiens största stad, Sydney. Morgonen efter konventet anmälde jag mig på kontoret för att få mitt förordnande.
Brodern på kontoret sade: ”Vi har mycket att göra i tvätten just nu. Har du möjlighet att stanna och hjälpa till ett par veckor?” Det var i augusti 1940 — och jag arbetar fortfarande i tvätten! På den tiden var det bara 35 som arbetade vid avdelningskontoret. Nu är det 276.
Men du kanske undrar varför jag tycker att det ger mig ”ett meningsfullt liv” att arbeta i ett tvätteri, i synnerhet som jag nu har arbetat med det i över 50 år. Innan jag förklarar det, skall jag berätta om mina tidiga ambitioner i livet.
Idrotten var mitt liv
Jag kom till världen i Melbourne den 1 januari 1914 som det första av fem barn. Vi hade kärleksfulla föräldrar som hade höga normer och delade ut tuktan när så behövdes. Vi fick också vad man kan kalla en fri religiös uppfostran, eftersom våra föräldrar inte gick i kyrkan. Ändå insisterade de på att vi barn skulle gå i anglikanska kyrkans söndagsskola.
När jag slutade skolan år 1928 och började arbeta som sömmerska, bestämde jag mig för att använda största delen av min fritid till idrott, i hopp om att det skulle hjälpa mig att komma över min blyghet. Jag gick med i en tennisklubb och spelade tennis året runt. Under vinterhalvåret spelade jag också basket och baseboll, och under sommarhalvåret var jag med i damernas cricketlag. Jag blev mycket förtjust i cricket, och jag tränade hårt för att bli en skicklig och snabb kastare, så att jag skulle kunna kvalificera mig till matcher mellan olika delstater.
Något som gör livet meningsfullare än idrotten
Tidigt i livet oroades jag av läran om att en kärlekens Gud hade en plats som kallades helvetet, där de som var onda skulle plågas för evigt. Jag fick det inte att gå ihop. Du kan därför föreställa dig min glädje när jag oväntat fick lära mig från Bibeln vad ”helvetet” egentligen är. Det gick till så här:
Min syster Phyllis, som är fem år yngre än jag, tyckte också om idrott, och vi spelade i samma cricketdamlag. År 1936 presenterade en lagkamrat Phyllis för en ung man vid namn Jim som var känd för att vara mycket religiös. Jim började snart tala med Phyllis om Bibelns läror. Det väckte hennes intresse. ”Det är så logiskt och förnuftigt”, brukade hon säga till mig.
Vid den tiden delade Phyllis och jag rum hemma, och hon försökte intressera mig för det Jim hade berättat för henne om Guds kungarike. ”Det Riket kommer att göra det som mänskliga regeringar har misslyckats med”, berättade hon entusiastiskt för mig. Men jag sade till henne att det här bara var ytterligare en förvillande religion och att ingen riktigt kunde veta hur framtiden skulle bli. Men Phyllis var ihärdig och lade ut litteratur på olika ställen i rummet i hopp om att jag kanske skulle läsa den.
Jag var nyfiken på varför Phyllis var så entusiastisk för den här nya tron. En dag tog jag därför upp en broschyr. Den hade den intressanta titeln Efter detta. Min nyfikenhet ökade när jag bläddrade igenom broschyren och såg ordet ”helvete”. Till min förvåning fick jag veta att det bibliska ordet ”helvete” egentligen syftar på mänsklighetens gemensamma grav och att både goda och onda människor kommer dit. Jag fick också veta att helvetet inte är en plats där man plågas; de döda är omedvetna och kan inte känna något. — Predikaren 9:5, 10; Psalm 146:3, 4.
Jag tyckte det lät vettigt, i synnerhet som broschyren förklarade att en kärleksfull och mäktig Gud har lovat att föra tillbaka de döda till livet genom ett underverk som kallas uppståndelsen. (Johannes 5:28, 29) Jag ville nu veta mer om det som Jim hade berättat för Phyllis. Jag hittade en liten bibel som min far hade gett mig när jag var barn, och jag slog upp de bibelställen som det hänvisades till i broschyren. De bestyrkte det som hade sagts om helvetet och de dödas tillstånd.
En annan fascinerande överraskning var att få veta att Gud har ett egennamn, Jehova. (Psalm 83:18) Jag kunde också se att Gud har ett uppsåt med, eller ett skäl till, allt han gör eller låter ske. Det fick mig att fråga mig själv: ”Vad är egentligen mitt uppsåt i livet?” Från och med då började jag fundera över om det verkligen var bra att jag var så engagerad i idrotten — nästan till den grad att jag försummade allt annat i livet.
Jag handlar enligt mina beslut
Jim och Phyllis hade ingen aning om att min livssyn hade förändrats, men de upptäckte det när vår familj var bjuden till en fest hos en god vän. På den tiden skulle alla närvarande vid en sådan tillställning resa sig upp och någon utbringa en skål för kungen av England. Alla skulle höja glasen och dricka hans skål. Jag bestämde mig emellertid för att förbli sittande tillsammans med Jim och Phyllis. De kunde inte tro sina ögon när de såg att jag satt kvar! Vi menade naturligtvis inte att visa bristande respekt, men som kristna kände vi att vi borde vara neutrala och inte ta del i sådana nationalistiska ceremonier. — Johannes 17:16.
Men mina föräldrar och övriga syskon var upprörda. De sade att vi var illojala eller galna — eller både och! När Phyllis och jag sedan var med vid cricketdamlagets årliga prisutdelning, hände något liknande under en nationalistisk ceremoni. Följden blev att vi båda lämnade laget. Det var inte så svårt som jag hade trott, för jag hade kommit att inse att det var Kristus Jesus, kungen i Guds himmelska kungarike, som jag ville visa lydnad och lojalitet mot.
Phyllis förklarade nu för mig att jag behövde vara regelbundet med vid Jehovas vittnens möten för att bygga upp min tro med ytterligare biblisk kunskap. På den tiden fanns det bara en församling i Melbourne, och jag började därför vara med vid mötena där varje söndagseftermiddag. Jag var snart övertygad om att detta var Guds sanna jordiska organisation.
Det dröjde inte länge förrän jag blev inbjuden att ta del i församlingens predikoverksamhet från hus till hus. Först tvekade jag, men en söndagsförmiddag bestämde jag mig för att följa med bara för att se hur det gick till. Jag var glad när jag fick gå med en erfaren förkunnare som talade övertygande vid första dörren och blev trevligt bemött av den vi besökte. Jag tänkte för mig själv: ”Det verkar inte så svårt, men jag behöver öva mycket innan jag kan göra det lika bra.” Så döm om min förvåning när förkunnaren sade till mig efter den där första dörren: ”Nu klarar du av att gå ensam.”
”Ensam?” frågade jag häpet. ”Du kan inte mena allvar! Vad skall jag säga om någon ställer en fråga och jag inte vet svaret?” Men min kamrat insisterade. Jag fortsatte därför på egen hand, bokstavligen darrande, medan hon fortsatte att predika för människor på andra sidan gatan. På något sätt överlevde jag den där första förmiddagen.
Från och med då tog jag del i predikoarbetet varje söndagsförmiddag. När någon ställde en fråga till mig som jag inte kunde svara på, sade jag: ”Jag skall ta reda på svaret, så kommer jag tillbaka sedan.” Lyckligtvis fortsatte Jehova att ge mig styrka och mod att fortsätta mitt nya meningsfulla liv. Jag överlämnade mitt liv åt honom, och i oktober 1939 blev jag döpt i Melbournes allmänna badhus. Inte långt därefter frågade Phyllis, som då hade gift sig med Jim, varför jag inte blev pionjär.
Tjänst vid avdelningskontoret
I januari 1941, strax efter det att jag hade börjat arbeta vid Betel, som vi kallar avdelningskontoret, blev Jehovas vittnens verksamhet i Australien förbjuden. Längre fram tog militären över Betelhemmet i Strathfield, och jag skickades till Sällskapets lantgård i Ingleburn, omkring fem mil från Sydney. I juni 1943 frikände domstolen Sällskapet Vakttornet och upphävde förbudet. I slutet av det året fick 25 av oss flytta tillbaka till Betel i Strathfield. Där fortsatte jag att arbeta i tvätten och att hjälpa till med andra sysslor i hemmet.
De följande tio åren tycktes gå fort. År 1956 gifte jag mig med en medarbetare vid Betel, Ted Wieland. Ted var en mycket lugn och tålmodig man, och vi var glada när vi fick fortsätta att verka vid Betel som man och hustru. Vi uppskattade båda vårt meningsfulla liv och var glada över privilegiet att tjäna vid avdelningskontoret i Australien. Förutom att vi arbetade vid Betel hade vi naturligtvis glädjen att arbeta tillsammans för att hjälpa andra att bli Kristi lärjungar. Ett exempel på några som vi hjälpte är familjen Weekes, som du kan läsa om i Vakna! för 22 oktober 1993.
Under mina 30 första år vid Betel behövde staben utökas med bara 10—12 arbetare som en följd av den stadiga ökningen av förkunnandet om Riket. Men situationen förändrades snabbt på 1970-talet, när vi började trycka tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Ett nytt tryckeri började byggas i januari 1972. Snart kom en tryckpress på 40 ton från Japan, och år 1973 tryckte vi nästan 700.000 exemplar av tidskrifterna i månaden. Betelfamiljen började nu sannerligen växa.
På 1970-talet drabbades jag av svår sorg. Först dog min käre make, Ted, år 1975 vid 80 års ålder. Sedan somnade min åldrige far också in i döden, mindre än ett år senare. Jag hämtade stor tröst från Jehova och hans ord, Bibeln, och från mina andliga bröder och systrar. Det var också till stor hjälp att jag var fullt upptagen med min meningsfulla verksamhet vid Betel under den här mycket sorgliga tiden i mitt liv.
Men livet går vidare, och jag började återigen känna tillfredsställelse och få röna välsignelser, nu som änka. År 1978 var jag med vid sammankomsten i London och besökte därefter Sällskapet Vakttornets världshögkvarter i Brooklyn i New York. Att få se hundratals bröder och systrar glada och lyckliga arbeta vid Betel i Brooklyn är ännu i denna dag en inspirationskälla för mig.
När 1970-talet gick mot sitt slut fick vi veta att man planerade ytterligare utvidgning av avdelningskontoret i Australien. Men utvidgningen skulle inte ske i Strathfield, där tomten var för liten. I stället skulle en ny och mycket större anläggning byggas på vårt markområde i Ingleburn, där jag hade arbetat under förbudet i början av 1940-talet.
Ett fortsatt meningsfullt liv
Det var verkligen spännande när vi i januari 1982 flyttade till vår nya anläggning! Först kändes det förstås lite ledsamt att lämna bekanta omgivningar, men vi var snart hänförda över vårt nya hem med 73 vackra rum. I stället för att titta ut på tegelväggar och förortsgator ser vi nu gröna fält och träd, boskap på bete och praktfulla soluppgångar och solnedgångar — en underbar miljö.
Den 19 mars 1983 hade vi ett storslaget överlämnande av den nya anläggningen. Det var en vacker höstdag, och solen sken. Lloyd Barry från Jehovas vittnens styrande krets höll ett gripande överlämnandetal. Det var särskilt glädjande för mig att han och hans hustru var med vid överlämnandet, eftersom jag hade arbetat tillsammans med dem vid Betel i Strathfield när vi alla var mycket yngre.
Fortsatt ökning av förkunnandet om Riket gjorde det nödvändigt med ytterligare utvidgning av anläggningen i Ingleburn. År 1987 utökades kontoret. Den 25 november 1989 överlämnades sedan ett nytt fem våningar högt bostadshus och en tre våningar hög tillbyggnad till tryckeriet. Vi har verkligen växt — från mindre än 4.000 förkunnare i Australien, när jag började predika, till omkring 59.000!
Vid avdelningskontoret i Australien finns sedan några år tillbaka ett av Sällskapets tre regionala projekteringskontor. De andra finns i Japan och Tyskland. Det har gjort det nödvändigt att ytterligare utvidga anläggningen. Ännu en tre våningar hög kontorsbyggnad är nu färdig, och arbetet med ett fem våningar högt bostadshus är snart fullbordat, vilket kommer att rymma ytterligare 80 rum för den ständigt växande familjen.
I tvätten behövs nu en stor arbetsstyrka för att klara av arbetet, men jag tänker ofta på den dag i augusti 1940 när jag blev inbjuden att hjälpa till på den här avdelningen i två veckor. Jag är så tacksam att de två veckorna har förlängts med mer än 50 år och att Jehova Gud ledde mina steg till ett så meningsfullt liv.
[Bild på sidan 21]
När jag var 25 år
[Bild på sidan 23]
Vår bröllopsdag år 1956
[Bilder på sidan 24]
År 1938 var min syster och jag mycket engagerade i idrott, men mitt liv är mycket mer givande nu