Tragedin i Rwanda — Vem är ansvarig?
”Strax innan den 23-årige mekanikern Hitiyises skalle höggs upp sade en av angriparna till honom: ’Du måste dö för att du är en tutsi.’” — U.S.News & World Report.
SCENER som denna upprepades gång på gång i det lilla centralafrikanska landet Rwanda under månaderna april och maj. Då fanns det 15 församlingar av Jehovas vittnen i och omkring Kigali, Rwandas huvudstad. Platstillsyningsmannen, Ntabana Eugène, tillhörde tutsistammen. Han, hans hustru, hans son och hans nioåriga dotter, Shami, var bland de första som slaktades när våldsvågen bröt ut.
Tusentals rwandier mördades dagligen — vecka efter vecka. I mitten av maj rapporterade det ovannämnda nyhetsmagasinet: ”Under de gångna sex veckorna har så många som 250.000 personer dött i en folkmords- och vedergällningskampanj som kan mäta sig med de röda khmerernas blodiga utrensningar i Kambodja i mitten av 1970-talet.”
I tidskriften Time sades det: ”I en scen som leder tanken till Nazisttyskland plockades barnen ut ur en grupp på 500 bara för att de såg ut som tutsier. ... Borgmästaren i den sydliga staden Butare, vilken är gift med en tutsikvinna, ställdes inför ett [hjärtslitande] val av hutubönder: han kunde rädda sin hustru och sina barn om han utlämnade sin hustrus familj — både hennes föräldrar och hennes syster — till att dödas. Han gick med på detta.”
Sex personer arbetade vid Jehovas vittnens översättningskontor i Kigali, fyra av dem hutuer och två tutsier. Tutsierna var Ananie Mbanda och Mukagisagara Denise. När milisen kom till huset tillsammans med plundrare, blev de arga över att se hutuer och tutsier som bodde tillsammans. De ville döda Mbanda och Denise.
”De började osäkra sina granater”, sade Ngirente Emmanuel, en av hutubröderna, ”och hotade att döda oss, eftersom vi hade deras fiender bland oss. ... De ville ha en stor summa pengar. Vi gav dem alla pengar vi hade på oss, men de blev inte nöjda. Som kompensation beslöt de att ta ifrån oss allt de kunde använda, bland annat en portföljdator som vi använde i översättningsarbetet, vår kopiator, våra radioapparater, våra skor och så vidare. Plötsligt gav de sig i väg utan att ha dödat någon av oss, men de sade att de skulle komma tillbaka senare.”
Under de följande dagarna kom plundrarna tillbaka flera gånger, och varje gång vädjade hutuvittnena för sina tutsivänners liv. Till slut, när det blev för farligt för Mbanda och Denise att stanna kvar längre, ordnade man så att de följde med andra tutsiflyktingar till en närbelägen skola. När skolan angreps kunde Mbanda och Denise fly. De lyckades passera flera vägspärrar, men vid en vägspärr fördes till sist alla tutsier åt sidan, och Mbanda och Denise dödades.
När soldaterna återvände till översättningskontoret och upptäckte att tutsivittnena var borta, började soldaterna slå hutubröderna brutalt. Plötsligt exploderade en granat i närheten, och bröderna lyckades fly med livet i behåll.
Slaktandet fortsatte över hela landet, och antalet döda nådde kanhända en halv miljon. Till slut hade mellan två och tre miljoner eller fler av Rwandas åtta miljoner invånare lämnat sina hem. Många av dem tog sin tillflykt till grannländerna Zaire och Tanzania. Några hundra Jehovas vittnen dödades, och många var bland dem som flydde till läger utanför landets gränser.
Vad var det som satte i gång denna exempellösa slakt och utvandring? Kunde det hela ha förhindrats? Hur var situationen innan våldet bröt ut?
Hutu och tutsi
Både Rwanda och grannlandet Burundi är befolkade av hutu, ett i allmänhet kortväxt och satt bantufolk, och tutsi, ett i regel mer högrest och ljushyat folk som också är känt som watutsi. I båda länderna utgör hutu omkring 85 procent av befolkningen och tutsi 14 procent. Det finns redogörelser om sammanstötningar mellan dessa etniska grupper från så långt tillbaka som 1400-talet. Men för det mesta har de levt tillsammans i fred.
”Vi brukade leva tillsammans i fred”, sade en 29-årig kvinna om de 3.000 hutuer och tutsier som bodde i byn Ruganda, några kilometer öster om gränsen mot Zaire. Men raider som genomfördes av hutuer i april utplånade nästan hela tutsibefolkningen i byn. The New York Times förklarade:
”Den här byns historia är ett Rwanda i miniatyr. Hutuer och tutsier levde tillsammans, gifte sig med varandra och brydde sig inte om eller visste inte ens vem som tillhörde hutustammen och vem som tillhörde tutsistammen.
Så plötsligt hände något. I april började pöbelhopar av hutuer över hela landet ge sig ut på härjningståg och döda tutsier var de än stötte på dem. När dödandet började, flydde tutsier till kyrkor för att få skydd. Pöbelhoparna följde efter och förvandlade gudstjänstlokalerna till kyrkogårdar som fortfarande är nedstänkta av blod.”
Vad var det som utlöste dödandet? Det var en flygkrasch i Kigali den 6 april, då Rwandas och Burundis presidenter, som båda tillhörde hutustammen, omkom. Denna händelse satte på något sätt i gång slakten på inte bara tutsier, utan också på alla hutuer som antogs ha sympatiserat med dem.
Samtidigt intensifierades striderna mellan rebellstyrkorna — den tutsidominerade rwandiska patriotiska fronten (RPF) — och de hutudominerade regeringsstyrkorna. I juli hade rebellerna besegrat regeringsstyrkorna och vunnit kontroll över Kigali och en stor del av det övriga Rwanda. Av fruktan för repressalier flydde hutuer i hundratusental ur landet i början av juli.
Vem är ansvarig?
När en tutsibonde tillfrågades om varför våldet plötsligt bröt ut i april, sade han: ”Det beror på dåliga ledare.”
Ja, under århundradenas lopp har politiska ledare spridit lögner om sina fiender. Under ledning av ”den här världens härskare”, Satan, Djävulen, har världsliga politiker förmått det egna folket att strida mot och döda dem som tillhör en annan ras, stam eller nation. (Johannes 12:31; 2 Korinthierna 4:4; 1 Johannes 5:19) Situationen har inte varit annorlunda i Rwanda. I The New York Times hette det: ”Politiker har gång på gång försökt uppamma etnisk lojalitet och etnisk fruktan — när det gäller hutu för att behålla regeringsmakten; när det gäller tutsi för att samla stöd för rebellfronten.”
Eftersom folken i Rwanda liknar varandra i många avseenden, väntar man sig inte att de skall hata och döda varandra. ”Hutu och tutsi talar samma språk och har i regel en gemensam tradition”, skrev reportern Raymond Bonner. ”Efter många generationers blandäktenskap har de fysiska skillnaderna — att tutsierna är långa och smärta och hutuerna kortare och kraftigare — försvunnit i så hög grad att rwandierna ofta inte är säkra på huruvida någon tillhör hutu- eller tutsifolket.”
Ändå har den senaste tidens spärreld av propaganda haft en otrolig verkan. För att illustrera detta berättade Alex de Waal, ledare för gruppen African Rights: ”Bönder i områden som förhärjats av RPF-styrkor är enligt uppgift förvånade över att tutsisoldaterna inte har horn, svansar och ögon som lyser i mörkret. Det är den beskrivning de får höra på radion.”
Det är inte bara politiska ledare som formar människors tänkande, utan även religionen gör det. Vilka är de största trossamfunden i Rwanda? Har de också varit ansvariga för tragedin?
Religionens roll
I The World Book Encyclopedia (1994) sägs det om Rwanda: ”Större delen av folket är romerska katoliker. ... Romersk-katolska kyrkan och andra kristna kyrkor driver de flesta av grundskolorna och gymnasierna.” Den amerikanska tidningen National Catholic Reporter kallade i själva verket Rwanda för en ”till 70 % katolsk nation”.
Den brittiska tidningen The Observer ger en bakgrund till den religiösa situationen i Rwanda och förklarar: ”På 1930-talet, när kyrkorna kämpade om att få kontroll över utbildningssystemet, gynnade katolikerna tutsiaristokratin, medan protestanterna allierade sig med den förtryckta hutumajoriteten. År 1959 grep hutu makten och kom snabbt att få katolikernas och protestanternas stöd. Det protestantiska stödet för hutumajoriteten är fortfarande mycket starkt.”
Har till exempel de protestantiska kyrkornas ledare fördömt massakrerna? The Observer svarar: ”Två präster [anglikanska] tillfrågades om de fördömde mördarna som hade fyllt gångarna i Rwandas kyrkor med kropparna av halshuggna barn.
De vägrade att svara. De slingrade sig, blev upphetsade, deras röster blev allt gällare, och den djupa roten till Rwandas kris blottlades — de högsta medlemmarna av anglikanska kyrkan agerar som springpojkar åt politiska herrar som har predikat mord och fyllt floderna med blod.”
Kristenhetens kyrkor i Rwanda skiljer sig sannerligen inte från kyrkorna på andra håll. När det till exempel gällde kyrkornas stöd åt politiska ledare i första världskriget, sade den brittiske brigadgeneralen Frank P. Crozier: ”De kristna kyrkorna är de bästa skapare av blodtörst vi äger, och vi gjorde flitigt bruk av dem.”
Ja, de religiösa ledarna bär en stor del av ansvaret för vad som hänt. I National Catholic Reporter för 3 juni 1994 hette det: ”Striderna i den afrikanska nationen inbegriper ’ett regelrätt folkmord, som tyvärr även katoliker är ansvariga för’, sade påven.”
Det är uppenbart att kyrkorna inte har lärt ut sanna kristna principer, baserade på sådana bibelställen som Jesaja 2:4 och Matteus 26:52. Enligt den franska tidningen Le Monde klagade en präst: ”De slaktar varandra och glömmer under tiden att de är bröder.” En annan rwandisk präst erkände: ”Kristna har dödats av andra kristna efter hundra års predikningar om kärlek och förlåtelse. Det har varit ett misslyckande.” Le Monde frågade: ”Hur kan man låta bli att tänka på att tutsi och hutu, som ligger i krig med varandra i Burundi och Rwanda, undervisades av samma kristna missionärer och besökte samma kyrkor?”
Sanna kristna är annorlunda
Jesu Kristi sanna efterföljare håller fast vid hans bud att de skall ”älska varandra”. (Johannes 13:34) Kan du föreställa dig Jesus eller någon av hans apostlar ta en machete och hugga någon till döds? Människor som utför sådant laglöst dödande visar att de är ”Djävulens barn”. — 1 Johannes 3:10—12.
Jehovas vittnen tar över huvud taget inte del i de krig, revolutioner eller andra konflikter som anstiftas av världens politiker, som står under Satans, Djävulens, inflytande. (Johannes 17:14, 16; 18:36; Uppenbarelseboken 12:9) Jehovas vittnen visar i stället varandra äkta kärlek. Under massakrerna riskerade därför hutuvittnen villigt livet för att försöka skydda sina bröder av tutsistammen.
Sådana här tragedier bör dock inte förvåna oss. I sin profetia om ”avslutningen på tingens ordning” förutsade Jesus: ”Då skall man ... döda er.” (Matteus 24:3, 9) Glädjande nog lovar Jesus att de som är trogna skall bli ihågkomna i de dödas uppståndelse. — Johannes 5:28, 29.
Fram till dess är Jehovas vittnen i Rwanda och på alla andra håll beslutna att fortsätta att bevisa sig vara Kristi lärjungar genom att älska varandra. (Johannes 13:35) Deras kärlek utgör ett vittnesbörd till och med mitt under de nuvarande svåra förhållandena, vilket den följande rapporten ”Jehovas vittnen i flyktingläger” visar. Vi behöver alla komma ihåg vad Jesus sade i sin profetia: ”Den som har hållit ut till slutet, han skall bli räddad.” — Matteus 24:13.
[Ruta på sidan 29]
Jehovas vittnen i flyktingläger
I juli i år befann sig omkring 4.700 Jehovas vittnen och medförbundna i flyktingläger. I Zaire befann sig 2.376 i Goma, 454 i Bukavu och 1.592 i Uvira. I Tanzania befann sig dessutom omkring 230 i Benaco.
Bara detta att nå flyktingcentrerna var inte lätt. En församling på 60 vittnen försökte ta sig över Rusumobron, en viktig flyktväg till flyktingläger i Tanzania. När de vägrades att passera, vandrade de längs flodstränderna i en vecka. Sedan försökte de ta sig över i kanoter. De lyckades, och efter några dagar nådde de lägret i Tanzania helskinnade.
Jehovas vittnen i andra länder organiserade stora hjälpinsatser. Vittnen i Frankrike samlade över hundra ton kläder och nio ton skor, och dessa förnödenheter skickades tillsammans med näringstillskott och mediciner till områden där det rådde behov. Men det första som bröderna i flyktinglägren ofta frågade efter var en bibel eller ett exemplar av Vakttornet eller Vakna!
Många iakttagare blev imponerade av den kärlek som visades av vittnen i Zaire och Tanzania, vilka besökte och hjälpte sina bröder på flykt. ”Ni har fått besök av folk i er religion”, sade flyktingar, ”men vi har inte fått besök av någon av våra präster.”
Vittnena blev välkända i lägren, till stor del på grund av sin endräkt, ordningsamhet och kärleksfulla attityd. (Johannes 13:35) Det kan vara intressant att nämna att i Benaco i Tanzania tog det vittnena bara 15 minuter att leta reda på medvittnen bland omkring 250.000 människor i flyktinglägret.