Vems fel är det?

DEN förste mannen, Adam, inledde trenden. Sedan han hade syndat, sade han till Gud: ”Kvinnan som du gav till att vara hos mig, hon gav mig frukt från trädet, och så åt jag.” Vad han i själva verket sade var: ”Det var inte mitt fel!” Den första kvinnan, Eva, gjorde på samma sätt när hon sade: ”Ormen — den bedrog mig, och så åt jag.” — 1 Moseboken 3:12, 13.

I Edens trädgård skapades således mönstret för människans benägenhet att vägra att ta ansvaret för sina egna handlingar. Har du någon gång gjort dig skyldig till detta? Skyller du på andra när det uppstår problem? Eller analyserar du situationen för att se vems felet egentligen är? I det dagliga livet är det så lätt att gå i fällan och skylla sina egna misstag på andra och säga: ”Det är inte mitt fel!” Låt oss betrakta några vanliga situationer och se vad somliga människor brukar göra och, ännu viktigare, tänka efter vad vi själva skulle göra under liknande omständigheter.

Ekonomiska svårigheter

”Det är inte mitt fel — det är den ekonomiska situationen, oärliga affärsmän, de höga levnadskostnaderna som bär skulden.” Ja, så säger en del människor när de hamnar i stora ekonomiska svårigheter. Men kan de verkligen lägga skulden på de här faktorerna? Det var kanske osäkra förhållanden som ledde dessa människor in i tvivelaktiga eller spekulativa affärer. Girigheten får ibland människor att blunda för verkligheten, och de som är ute på okänt vatten blir ett lätt byte för affärshajar. De glömmer talesättet: ”Om det verkar vara för bra för att vara sant, så är det oftast det.” De är ute efter sådana råd som de vill höra, men när ekonomiska svårigheter sticker upp sitt otäcka huvud, söker de någon att skylla på. Tyvärr händer det här ibland också i den kristna församlingen.

Några har dragits in i oförståndiga eller till och med skumma investeringsprojekt. Det kan ha gällt att köpa diamanter som inte existerat, att finansiera succéprogram på TV som snabbt blivit ett fiasko eller att understödja fastighetsprojekt som gått i stöpet. En överdriven önskan att bli rik kan ha fördunklat deras minne av det bibliska rådet: ”De som är beslutna att bli rika faller i frestelse och en snara ... och har genomborrat sig själva överallt med många kval.” — 1 Timoteus 6:9, 10.

Att man utan självdisciplin gör av med pengar kan också leda till att man blir ruinerad. En del anser att de måste se ut som människorna i de senaste modetidningarna, åka på dyra semestrar, äta ute på fina restauranger och köpa de senaste ”leksakerna” för vuxna, exempelvis bilar och motorcyklar för fritiden, båtar, kameror och stereoanläggningar. Naturligtvis kan några med tiden få möjlighet att skaffa sig sådant tack vare att de planerar förståndigt och sparar. Men de som snabbt vill ha de här sakerna kan dra på sig stora skulder. Om de gör det, vems fel är det då? Uppenbarligen har de inte brytt sig om det sunda rådet i Ordspråken 13:18: ”Den som nonchalerar tuktan råkar i fattigdom och vanära.”

Besvikelse över barnen

”Det är äldstebrödernas fel att mina barn lämnade sanningen”, säger kanske en del föräldrar. ”De uppmärksammade inte mina barn tillräckligt.”

De äldste har verkligen ansvaret att vara herdar för hjorden och att ta vård om den, men hur är det med föräldrarna själva? Är de föredömen i att visa Guds andes frukt i allt de gör? Hölls familjens bibelstudium regelbundet? Var föräldrarna nitiska i tjänsten för Jehova, och hjälpte de barnen att förbereda sig för den? Var de noga med vilket umgänge deras barn hade?

På liknande sätt är det lätt för en förälder att säga med avseende på skolarbetet: ”Det är lärarnas fel att min son inte gjorde bra ifrån sig i skolan. De tyckte inte om honom, och hur som helst har den skolan en mycket låg pedagogisk standard.” Men stod föräldern i nära kontakt med skolan? Intresserade sig föräldern för skolundervisningens innehåll och barnets studier? Avsattes tillräcklig tid till läxarbete, och fick barnet hjälp när så behövdes? Kan det vara barnets eller förälderns inställning eller lättja som är det bakomliggande problemet?

I stället för att skylla på skolan bör föräldrarna vidta positiva åtgärder för att försäkra sig om att deras barn har rätt inställning och drar fördel av de möjligheter att lära sig som skolan erbjuder.

Andligheten försummas

Ibland kan man få höra någon säga: ”Jag borde vara andligen starkare, men det är inte mitt fel att jag inte är det. Äldstebröderna ägnar mig inte tillräcklig uppmärksamhet. Jag har inga vänner. Jehovas ande finns inte i den här församlingen.” Samtidigt finns det andra i församlingen som har vänner, är lyckliga och gör fina andliga framsteg, och församlingen välsignas med tillväxt och andligt välstånd. Varför har då några i församlingen problem?

Få människor vill vara nära vänner med dem som visar en negativ och klagande inställning. En vass, sårande tunga och ett ständigt klagande kan vara mycket nedslående. Somliga kanske begränsar sitt umgänge med sådana människor, eftersom de inte vill försvagas andligen. De som har en negativ inställning kan tolka detta som kallsinnighet från församlingens sida och börjar en kringvandrande tillvaro, i det de flyttar runt till den ena församlingen efter den andra. Likt de kringvandrande hjordarna på Afrikas slätter som alltid söker efter grönare bete söker dessa ”kringvandrande” kristna alltid efter en församling som passar dem. Hur mycket lyckligare skulle de inte vara om de i stället såg till de fina egenskaperna hos andra och strävade efter att mera helt och fullt visa Guds andes frukt i sitt eget liv! — Galaterna 5:22, 23.

En del gör så genom att särskilt anstränga sig att vid varje möte i Rikets sal tala med olika personer och uppriktigt berömma dem för något som är bra. Det kan gälla deras väluppfostrade barn, regelbundna mötesbesök, väl förberedda kommentarer vid Vakttornsstudiet, gästfrihet när det gäller att upplåta sitt hem till församlingsbokstudiet och möten för tjänst och så vidare. Genom att sträva efter att se under ofullkomlighetens yta kommer du helt visst att upptäcka dina kristna bröders och systrars fina egenskaper. På så sätt kommer du att vinna deras tillgivenhet, och du kommer inte att sakna lojala vänner.

Den slutgiltiga ursäkten

”Det är Guds vilja.” ”Skyll på Djävulen.” Den slutgiltiga ursäkten är förmodligen att skylla sina egna misslyckanden antingen på Gud eller på Djävulen. Det är sant att Gud eller Satan kan påverka en del händelser i vårt liv. Men somliga tror att praktiskt taget allting i deras liv, både gott och ont, är resultatet av ett ingripande från Gud eller Satan. Det är som om ingenting som händer dem är en följd av deras egna handlingar. ”Om Gud vill att jag skall ha den där nya bilen, kommer han att se till att jag får den.”

Sådana människor lever ofta lättsinnigt och fattar ekonomiska och andra beslut under förmodan att Gud kommer att rädda dem. Om deras obetänksamma handlingar leder till en katastrof, ekonomisk eller annan, skyller de på Djävulen. Det skulle vara förmätet och i strid med Bibeln att göra något förhastat, att inte först räkna ut kostnaden, och sedan skylla misslyckandet på Satan, eller ännu värre, förvänta att Jehova skall ingripa. — Lukas 14:28, 29.

Satan försökte få Jesus att tänka så och inte ta ansvaret för sina handlingar. Angående den andra frestelsen står det i Matteus 4:5—7: ”Därpå tog Djävulen honom med sig in i den heliga staden, och han ställde honom på templets bröstvärn och sade till honom: ’Om du är en son av Gud, så störta dig ner; det är ju skrivet: ”Han kommer att ge sina änglar befallning om dig, och de kommer att bära dig på händerna, för att du aldrig må stöta din fot mot en sten.”’” Jesus insåg att han inte kunde förvänta att Jehova skulle ingripa om han handlade påtagligt dumdristigt och till och med livsfarligt. Därför svarade han: ”Det är också skrivet: ’Du skall inte sätta Jehova, din Gud, på prov.’”

De som har en benägenhet att skylla sina egna tvivelaktiga handlingar på Djävulen eller på Gud har mycket gemensamt med dem som tror på astrologi, vilka bara ersätter Gud och Djävulen med stjärnorna. Helt övertygade om att nästan allt som händer ligger utom deras kontroll bortser de från den enkla principen som står i Galaterna 6:7: ”Vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.”

Blunda inte för verkligheten

Ingen kan förneka att vi lever i en ofullkomlig värld. Problemen som har behandlats här är nog så verkliga. Människor kommer att skaffa sig ekonomiska fördelar på vår bekostnad. En del arbetsgivare kommer att vara orättvisa. Våra barns umgänge kan påverka dem negativt. Somliga lärare och skolor skulle behöva vara bättre. Äldstebröder skulle ibland kunna vara mer kärleksfulla och omtänksamma. Men vi måste erkänna verkningarna av ofullkomligheten och inse att, som det framhålls i Bibeln, ”hela världen befinner sig i den ondes våld”. Det är alltså inte realistiskt av oss att förvänta att vår väg genom livet alltid skall vara jämn. — 1 Johannes 5:19.

Dessutom måste vi erkänna vår egen ofullkomlighet och våra begränsningar och inse att våra problem många gånger är ett resultat av vår egen dårskap. Paulus uppmanade var och en av de kristna i Rom ”att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka”. (Romarna 12:3) Det här rådet är lika tillämpligt i våra dagar. När något går på tok i vårt liv, kommer vi inte omedelbart att följa våra förfäder Adam och Eva och säga: ”Det var inte mitt fel!” I stället kommer vi att fråga oss själva: ”Vad kunde jag ha gjort annorlunda så att det inte hade gått så här illa? Gjorde jag en sund bedömning av situationen och sökte råd från en vis källa? Friade jag hellre än fällde de andra som var inblandade, och tillskrev jag dem värdighet?”

Om vi följer kristna principer och visar sunt omdöme, kommer vi att få fler vänner och färre problem. Många onödiga problem i vårt dagliga liv kommer att lösas. Vi kommer att vara glada i vårt umgänge med andra och inte plågas av frågan: ”Vems fel är det?”

[Bild på sidan 28]

Föräldrar kan göra mycket för att hjälpa sina barn att bygga upp sig andligen