Ensam men aldrig övergiven

BERÄTTAT AV ADA LEWIS

Jag har alltid varit något av en enstöring. Jag är också mycket bestämd i allt jag gör, vilket andra ibland kallar envishet. Jag vet dessutom hur lätt det är att vara alltför frispråkig, ett karaktärsdrag som har orsakat mig problem genom åren.

JA, JAG är verkligen tacksam för att Jehova Gud inte har övergett mig på grund av bristerna i min personlighet. Genom studium av hans ord har jag kunnat förändra min personlighet och har därigenom tjänat hans kungarikes intressen i omkring 60 år. Ända sedan jag var barn har jag älskat hästar, och Guds hjälp när det gällt att tygla min envishet har ofta påmint mig om hur man använder ett betsel för att styra en häst.

Jag föddes år 1908 i närheten av en vacker blå sjö vid Mount Gambier i delstaten South Australia i Australien. Mina föräldrar hade en gård med mjölkdjur, och jag var den äldsta dottern av åtta barn. Far dog när vi alla var ganska unga. Det innebar att mycket av ansvaret att driva gården vilade på mig, eftersom mina båda äldre bröder var tvungna att arbeta utanför hemmet för att kunna försörja familjen. Livet på gården var krävande och innebar hårt arbete.

Min första kontakt med Bibelns sanningar

Vår familj gick i presbyterianska kyrkan, och vi var flitiga och aktivt troende medlemmar. Jag var söndagsskollärare och kände ett stort ansvar att lära barnen det jag trodde var andligt och moraliskt rätt.

År 1931 dog min morfar, och bland hans ägodelar fanns flera böcker skrivna av Sällskapet Vakttornets dåvarande president, J. F. Rutherford. Jag började läsa böckerna Guds Harpa och Skapelsen, och ju mer jag läste, desto mer förvånad blev jag över att få lära mig att mycket av det som jag hade trott på och hade lärt barnen inte hade något stöd i Bibeln.

Det var en chock när jag fick lära mig att människosjälen inte är odödlig, att de flesta människor inte kommer till himlen när de dör och att de onda inte plågas för evigt i någon helveteseld. Jag blev också utom mig när jag fick veta att det inte är ett kristet krav att hålla sabbat varje söndag. Jag var därför tvungen att fatta ett viktigt beslut: att hålla fast vid kristenhetens traditionella läror eller att lära ut Bibelns sanningar. Det tog inte lång tid för mig att bestämma mig för att bryta all förbindelse med presbyterianska kyrkan.

Nu verkligt ensam

Min familj, mina vänner och mina tidigare kyrkliga bekanta var långt ifrån glada när jag berättade om mina planer att lämna kyrkan och inte längre undervisa i söndagsskolan. När de fick veta att jag hade anslutit mig till de så kallade rutherfordarna, resulterade det bara i att skvallret tog ordentlig fart. Även om jag inte blev helt utfryst, var de flesta i min familj och flertalet av mina tidigare vänner minst sagt kyliga mot mig.

Ju mer jag studerade och kontrollerade skriftställena som det hänvisades till i böckerna jag läste, desto mer insåg jag behovet av att predika offentligt. Jag förstod att Jehovas vittnen gick från hus till hus som en del av sin offentliga förkunnartjänst. Men vid den tiden fanns det inga Jehovas vittnen i området där jag bodde. Det fanns därför ingen som uppmuntrade mig eller visade mig hur man predikar de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matteus 24:14) Jag kände mig oerhört ensam.

Ändå fortsatte Bibelns befallning att predika för andra att ringa i mina öron, och jag bestämde mig för att jag måste predika på ett eller annat sätt. Efter många böner bestämde jag mig för att börja besöka grannarna för att helt enkelt berätta för dem om vad jag hade lärt mig genom mina studier och försöka visa dem det i deras egen bibel. Jag började hos min tidigare föreståndare för söndagsskolan. Hans iskalla reaktion och negativa kommentarer om mitt utträde ur kyrkan var sannerligen inte någon uppmuntrande början. Men jag kände en varm glöd och en ovanlig inre styrka när jag lämnade hans hem och fortsatte att besöka andra.

Det fanns i verkligheten inget öppet motstånd, men jag var förvånad över den allmänna likgiltighet som mina tidigare medarbetare inom kyrkan visade, när jag besökte dem. Till min förvåning och besvikelse mötte jag det hårdaste motståndet från min äldste bror, vilket påminde mig om Jesu ord: ”Ni skall ... bli utlämnade också av föräldrar och bröder och släktingar och vänner, ... och ni skall vara föremål för hat från alla för mitt namns skull.” — Lukas 21:16, 17.

Jag var redan som ung van att rida, och därför ansåg jag att det snabbaste sättet att nå ut till människor var att rida. Det gjorde det möjligt för mig att färdas längre bort till intilliggande lantdistrikt. Men en eftermiddag snavade min häst och föll på den hala vägen, och jag fick en svår skallfraktur. Under någon tid var man rädd att jag inte skulle överleva. Efter den händelsen färdades jag med häst och sulky i stället för på hästryggen, om det var blött eller halt på vägarna.a

Kontakt med organisationen

En tid efter olyckan besökte en grupp heltidsförkunnare, som nu kallas pionjärer, Mount Gambier-området. Det var första gången som jag kunde tala ansikte mot ansikte med medtroende. Innan de gav sig av uppmuntrade de mig att skriva till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor och fråga hur jag skulle kunna ta del i det offentliga predikoarbetet på ett mer organiserat sätt.

Sedan jag hade skrivit till Sällskapet, fick jag böcker, broschyrer och ett tryckt vittnesbördskort som jag använde som introduktion när jag besökte människor. Tack vare brevkontakten med avdelningskontoret kände jag mig lite närmare mina andliga bröder och systrar. Men när pionjärgruppen gav sig i väg och flyttade till nästa stad, kände jag mig mer ensam än någonsin.

Som ett resultat av mina dagliga predikofärder — i huvudsak med häst och sulky — blev jag välkänd i området. Jag kunde samtidigt ta hand om mina sysslor på gården. Vid det här laget hade min familj funnit sig i mina rutiner och gjorde inga ansträngningar för att hindra mig. I fyra år tjänade jag på det här sättet som en isolerad, odöpt förkunnare av de goda nyheterna.

Sammankomst och till sist dop

I april 1938 besökte broder Rutherford Australien. Prästerskapets hårda motstånd fick till följd att kontraktet om att få använda Sydneys stadshus annullerades. Men i sista minuten erhöll vi tillstånd att använda en stor idrottsanläggning. Att man tvingades ändra planerna visade sig i själva verket vara till fördel, eftersom tusentals fler kunde få plats i den större idrottsanläggningen. Omkring 12.000 kom, och många som var närvarande hade fått sitt intresse väckt av det prästinspirerade motståndet mot vårt möte.

I samband med broder Rutherfords besök hölls också en sammankomst under flera dagar i en förort till Sydney. Det var där som jag till sist symboliserade mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendop. Kan du föreställa dig den glädje jag slutligen kände över att vara tillsammans med hundratals bröder och systrar från alla delar av den vidsträckta australiska kontinenten?

Tillbaka till Mount Gambier

När jag återvände hem kände jag mig förfärligt ensam, men jag var mer besluten än någonsin att göra vad jag kunde i Rikets verk. Strax därefter blev jag bekant med familjen Agnew — Hugh, hans hustru och deras fyra barn. De bodde i staden Millicent, bara fem mil från Mount Gambier, och jag brukade färdas de fem milen i vardera riktningen med häst och sulky för att leda ett regelbundet bibelstudium med dem. När de omfattade sanningen, kände jag mig inte längre så ensam.

Inom kort samlades vi som en grupp för att organisera vårt predikande. Min mor började visa intresse, vilket var mycket glädjande, och hon följde med mig till studiet tillsammans med den nyligen bildade gruppen, en resa på tio mil fram och tillbaka. Från och med då var mor alltid uppmuntrande och hjälpsam, även om det dröjde några år innan hon blev döpt. Nu var jag inte längre ensam!

I vår lilla grupp frambringades fyra pionjärer, Agnews tre flickor — Crystal, Estelle och Betty — och jag. Alla tre flickorna gick senare igenom Vakttornets Bibelskola Gilead i början av 1950-talet. De blev förordnade som missionärer i Indien och på Sri Lanka, där de fortfarande tjänar troget.

Eftersom Jehovas vittnens verksamhet förbjöds i Australien i januari 1941, handlade vi snabbt efter de nya omständigheterna. Vi lade allt vi använde i förkunnartjänsten — litteratur, bärbara grammofoner, grammofonskivor med bibliska föredrag och så vidare — i en stor plåtbehållare. Sedan ställde vi behållaren i en lada och körde in vagnslass med hö för att gömma den.

Trots förbudet fortsatte vi att predika från hus till hus, men försiktigt genom att bara använda Bibeln när vi samtalade med den besökte. Jag brukade gömma tidskrifter och broschyrer under sadeln på min häst och plocka fram dem bara när den besökte visade verkligt intresse för Rikets budskap. Slutligen, i juni 1943, upphävdes förbudet, och vi kunde återigen erbjuda litteratur öppet.

Nya förordnanden

År 1943 ställde jag mig till förfogande som pionjär, och året därpå lämnade jag Mount Gambier för ett annat förordnande. Först blev jag inbjuden att tjäna en kortare tid vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Strathfield. Därefter blev jag undan för undan förordnad till småstäder i södra New South Wales och västra Victoria. Men ett av mina mest andligt givande förordnanden var tillsammans med en stor församling i Melbourne. Eftersom jag kom från en liten stad på landet, lärde jag mig mycket genom att tjäna i den församlingen.

På mitt tilldelade distrikt i nedre delen av Gippsland i Victoria ledde min pionjärkamrat, Helen Crawford, och jag många bibelstudier, och vi fick se en församling bildas på kort tid. En vidsträckt landsbygd ingick i vårt distrikt, och för att förflytta oss hade vi ett gammalt, opålitligt motorfordon. Ibland åkte vi med fordonet, men många gånger fick vi skjuta på. Å, vad jag önskade att jag hade en häst! Tidvis kunde jag uppriktigt säga: ”Jag skulle kunna ge vad som helst (förutom sanningen) för en häst!” I de flesta städerna i det området finns det i dag starka församlingar och vackra Rikets salar.

År 1969 förordnades jag att tjäna i Canberra, Australiens huvudstad. Det var ett spännande och omväxlande distrikt att predika på, eftersom vi ofta kom i kontakt med personalen vid de många utländska ambassaderna. Jag tjänar fortfarande i Canberra, men på senare år har jag koncentrerat mitt predikande till stadens industriområden.

År 1973 hade jag privilegiet att få vara med vid stora sammankomster i Förenta staterna. En annan höjdpunkt i mitt liv var att år 1979 som sammankomstdelegat resa runt i Israel och Jordanien. Att få besöka de platser som omnämns i Bibeln och begrunda de händelser som hade utspelats där var verkligen en stark upplevelse. Jag hade möjlighet att prova på hur det känns att flyta i Döda havets salta vatten med dess höga täthet, och under vårt besök i Petra i Jordanien fick jag återigen möjlighet att rida. Det fick mig att tänka tillbaka på gamla tider, då hästar hade gjort det möjligt för mig att predika Rikets budskap i avlägsna och glesbefolkade områden.

Fortsatt heltidstjänst

Min önskan att fortsätta i heltidstjänsten trots att jag börjar komma till åren har hållits levande genom sådana särskilda anordningar som Skolan i pionjärtjänst, pionjärmötena i samband med kretssammankomsterna och den ständiga uppmuntran jag får av resande tillsyningsmän. Jag kan sannerligen säga att Jehova välvilligt har sett till att jag inte längre är ensam.

Jag är nu 87 år, och efter att ha tjänat Jehova i omkring 60 år har jag följande uppmuntrande ord att säga till dem som kanske också är frispråkiga och lever ett mycket självständigt liv: Underordna dig alltid Jehovas ledning. Må Jehova hjälpa oss att tygla vår frispråkighet, och må han ständigt påminna oss om att även om vi ofta kan känna oss ensamma kommer han aldrig att överge oss.

[Fotnoter]