”Slagen till marken, men inte tillintetgjord”
BERÄTTAT AV ULF HELGESSON
”Han har vaknat!” utbrast läkarna som stod lutade över mig. Det var i juli 1983. En 12 centimeter lång tumör hade tagits bort från min ryggmärg genom en komplicerad operation, som tog 15 timmar. Jag blev helt förlamad.
NÅGRA dagar senare förflyttades jag till ett sjukhus sex mil från min hemstad, Helsingborg, för rehabilitering. Sjukgymnasten sade att det skulle bli ytterst krävande, men jag var ändå mycket ivrig att få sätta i gång. Jag ville verkligen kunna gå igen. Genom att flitigt fullfölja ett träningsprogram fem timmar om dagen gjorde jag snabba framsteg.
En månad senare, när kretstillsyningsmannen betjänade vår församling, reste han och de övriga kristna äldstebröderna den långa vägen till mig för att hålla församlingens äldstemöte i mitt sjukrum. Vad mitt hjärta gladde sig över detta bevis på broderlig kärlek! Efter mötet bjöd sjuksköterskorna på avdelningen hela gruppen på te och smörgås.
Först var läkarna förvånade över mina framsteg. Efter tre månader kunde jag sitta i min rullstol och även stå upp korta stunder. Jag var lycklig och fast besluten att kunna gå igen. Genom min familjs och mina medkristnas besök fick jag mycket uppmuntran, och jag kunde även komma hem under korta perioder.
Ett verkligt bakslag
Efter det gjorde jag dock inte några fler framsteg. En dag gav mig sjukgymnasten det smärtsamma beskedet: ”Du kommer inte att bli bättre än så här!” Målet nu var att få mig så stark att jag själv kunde förflytta mig i rullstolen. Jag började grubbla över hur det skulle gå för mig. Hur skulle min hustru klara sig? Hon hade själv gått igenom en stor operation och behövde min hjälp. Skulle jag behöva bli ett permanent vårdpaket?
Jag blev djupt deprimerad. Modet, kraften och styrkan rann av mig. Dagarna gick, och jag förblev orörlig. Nu var jag inte bara fysiskt förlamad, utan också känslomässigt och andligt paralyserad. Jag var slagen till marken. Jag hade alltid betraktat mig själv som andligen stark. Jag hade en fast rotad tro på Guds kungarike. (Daniel 2:44; Matteus 6:10) Jag var övertygad om Bibelns löfte att alla sjukdomar och skröpligheter skall bli botade i Guds nya värld och att hela mänskligheten skall bli återställd till fullkomligt liv där. (Jesaja 25:8; 33:24; 2 Petrus 3:13) Ändå kände jag mig inte bara fysiskt förlamad, utan även andligt. Jag kände mig tillintetgjord. — 2 Korinthierna 4:9.
Innan jag fortsätter, låt mig berätta lite om min bakgrund.
En lycklig familj
Jag föddes 1934, och jag hade alltid haft god hälsa. I början av 1950-talet mötte jag Ingrid, och vi gifte oss 1958 och bosatte oss i Östersund. En vändpunkt kom i vårt liv 1963, när vi började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Vid det här laget hade vi tre små barn — Ewa, Björn och Lena. Snart studerade hela familjen, och vi gjorde fina framsteg i kunskapen om de bibliska sanningarna.
Kort efter det att vi börjat studera flyttade vi till Helsingborg. Där överlämnade både jag och min hustru oss åt att tjäna Jehova, och vi döptes 1964. Vår lycka ökade när vår äldsta dotter, Ewa, blev döpt 1968. Sju år senare, 1975, blev Björn och Lena också döpta, och året därpå blev jag förordnad till äldste i den kristna församlingen.
Mitt förvärvsarbete gjorde det möjligt för mig att sörja för familjens materiella behov. Vår lycka växte, när både Björn och Lena började i heltidstjänsten. Efter en kort tid blev Björn inbjuden att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor, som då var beläget i Jakobsberg. Ja, livet log mot oss alla. Men i början av 1980-talet började jag känna verkningarna av den tumör som sedan togs bort vid den omfattande operationen 1983.
Jag övervann den andliga förlamningen
När jag fick beskedet att jag inte skulle kunna gå igen, tycktes livet rasa samman för mig. Hur skulle jag återvinna andlig styrka? Det var lättare än jag trodde. Jag tog helt enkelt fram min bibel och började läsa. Ju mer jag läste, desto mer andlig styrka fick jag. Mest av allt kom jag att uppskatta Jesu bergspredikan. Jag läste den om och om igen och mediterade över den.
Jag fick tillbaka min positiva livssyn. Genom att läsa och begrunda började jag se möjligheterna i stället för hindren. Jag återfick min önskan att dela med mig av Bibelns sanningar till andra, och jag tillfredsställde denna önskan genom att vittna för sjukhuspersonalen och andra som jag kom i kontakt med. Min familj understödde mig helt och fullt och fick också utbildning i att vårda mig. Slutligen kunde jag lämna sjukhuset.
Äntligen var jag hemma igen. Vilken underbart lycklig dag det var för oss alla! Min familj gjorde upp ett schema för att ta hand om mig. Min son, Björn, beslutade att lämna arbetet vid Jehovas vittnens avdelningskontor, och han kom hem för att hjälpa till att sköta mig. Det kändes mycket tryggt att på det här sättet bli föremål för sådan kärlek och omsorg från min familj.
Jag klarade ännu ett bakslag
Med tiden försämrades dock min hälsa, och jag fick allt svårare att röra mig. Slutligen kunde min familj, trots hängivna ansträngningar, inte längre i hemmet ge mig den vård jag behövde. Jag insåg då att det bästa var att jag fick en plats på ett vårdhem. Återigen betydde det förändringar och nya rutiner. Men jag tillät inte detta bli ett andligt bakslag.
Jag slutade inte upp med min bibelläsning och forskning. Jag fortsatte att tänka på vad jag kunde göra, inte på vad jag inte kunde. Jag mediterade över de andliga välsignelser som alla Jehovas vittnen har. Jag höll mig nära Jehova i bön och använde varje tillfälle att predika för andra.
Nu tillbringar jag nätterna och delar av dagarna på vårdhemmet. Eftermiddagarna och kvällarna är jag hemma eller på våra kristna möten. Jag får hjälp av färdtjänsten att ta mig till och från mötena och hemmet. Min hängivna familj, vännerna i församlingen och personalen på vårdhemmet tar hand om mig på ett enastående sätt.
Jag gör vad jag kan
Jag ser inte mig själv som invalid, och jag behandlas heller inte som sådan av min familj eller mina kristna bröder. Tack vare deras kärleksfulla omvårdnad kan jag fortsätta att tjäna effektivt som äldste. Jag leder ett församlingsbokstudium och även Vakttornsstudiet i Rikets sal varje vecka. Det är svårt för mig att vända sidorna i Bibeln, och därför är någon alltid utsedd att hjälpa mig med detta under mötenas gång. Jag leder möten och håller tal från min rullstol.
På så sätt kan jag fortfarande göra mycket av det jag uppskattade att få göra förut, ja även herdebesök. (1 Petrus 5:2) Det sker när bröder och systrar kommer till mig för att få råd eller hjälp. Jag använder också telefonen och tar initiativ att ringa upp andra. Det leder till ömsesidig uppmuntran. (Romarna 1:11, 12) Som en vän nyligen sade: ”Precis när jag känner mig som mest nere, då ringer du och muntrar upp mig.” Men jag blir också uppmuntrad, när jag ser hur Jehova välsignar mina ansträngningar.
Före och efter mötena har jag bra kontakt med barnen i församlingen. Eftersom jag sitter i rullstol, kan vi ju prata med varandra i ögonhöjd. Jag uppskattar deras uppriktighet och rättframhet. En ung pojke sade en gång till mig: ”Du är en ovanligt snygg invalid!”
Genom att koncentrera mig på vad jag kan göra, i stället för att oroa mig över vad jag inte kan, har jag kunnat tjäna Jehova med glädje. Ja, jag har lärt mig mycket genom det som har hänt mig. Jag har kommit att inse att vi blir utbildade och styrkta genom de svårigheter vi får gå igenom. — 1 Petrus 5:10.
Jag har lagt märke till att många som är friska inte inser att man alltid måste ta tillbedjan av sin himmelske Fader på allvar. Om man inte gör det, kan ens schema för studium, möten och tjänst på fältet bli slentrianmässigt. Jag betraktar dessa anordningar som livsviktiga för att få överleva slutet på den här världen och få leva in i Guds utlovade jordiska paradis. — Psalm 37:9—11, 29; 1 Johannes 2:17.
Vi måste alltid bevara hoppet om liv i Guds nya värld levande i våra hjärtan. (1 Thessalonikerna 5:8) Jag har också lärt mig att inte ge upp kampen mot varje tendens att bli nedstämd. Jag har lärt mig att se på Jehova som min Fader och hans organisation som min Moder. Jag har också kommit att inse att om vi anstränger oss, så kan Jehova använda vem som helst av oss som en av sina effektiva tjänare.
Även om jag några gånger har känt det som om jag var ”slagen till marken”, så har jag inte blivit tillintetgjord. Jag har aldrig varit övergiven av Jehova och hans organisation, och inte heller av min familj eller mina kristna bröder. Tack vare att jag tog fram min bibel och började läsa den återvann jag min andliga styrka. Jag är mycket tacksam mot Jehova Gud, som ger ”kraft ... över det normala”, när vi förlitar oss på honom. — 2 Korinthierna 4:7.
Med full tillförsikt och förtröstan på Jehova ser jag ivrigt framtiden an. Jag är övertygad om att mycket snart kommer Jehova Gud att uppfylla sitt löfte om ett återupprättat paradis här på jorden tillsammans med alla de underbara välsignelser det kommer att föra med sig. — Uppenbarelseboken 21:3, 4.