Tröst för dem med en ”nedslagen ande”

I VÅRA dagar har Satans värld ”förlorat all moralisk känsla”. (Efesierna 4:19; 1 Johannes 5:19) Äktenskapsbrott och otukt är mycket vanligt. I många länder slutar 50 procent eller mer av äktenskapen i skilsmässa. Homosexualitet är allmänt accepterat. Sexuellt våld — våldtäkt — nämns ofta i nyheterna. Pornografin är en miljardindustri. — Romarna 1:26, 27.

Bland de vidrigaste perversiteterna är sexuella övergrepp mot oskyldiga barn. I likhet med visheten i Satans värld tillhör sexuella övergrepp mot barn det ”djuriska, demoniska”. (Jakob 3:15) Enbart i Förenta staterna ”kan myndigheterna varje år registrera mer än 400.000 fall av bevisat sexuellt övervåld genom de rapporter som kommer in från lärare och läkare”, enligt tidskriften Time. När offren för de här övergreppen blir vuxna, bär många av dem fortfarande på smärtsamma sår — verkliga sår! I Bibeln sägs det: ”En mans ande [benägenhet hos sinnet, inre känslor och tankar] kan stå ut med hans sjukdom; men en nedslagen [sårad, bedrövad] ande, vem kan bära den?” — Ordspråken 18:14.

De goda nyheterna om Guds kungarike tilltalar människor av alla slag, däribland ”dem som har ett nedbrutet hjärta” och dem med en ”modfälld ande”. (Jesaja 61:1—4) Det är därför inte förvånande att många som lider av känslomässig smärta hörsammar inbjudan: ”Vemhelst som törstar, han må komma; var och en som vill, han må fritt ta av livets vatten.” (Uppenbarelseboken 22:17) De här människorna kan finna tröst i den kristna församlingen. De blir glada när de får veta att lidandet snart kommer att höra det förgångna till. (Jesaja 65:17) Men fram till dess kommer andra att behöva ”trösta” dem och ”förbinda” deras sår. Ja, Paulus gav de kristna rådet: ”Tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga, var långmodiga mot alla.” — 1 Thessalonikerna 5:14.

”Förträngda minnen”

På senare år har somliga fått ”ett nedbrutet hjärta” av orsaker som andra har svårt att förstå. De är vuxna människor som, på grund av vad som har beskrivits som ”förträngda minnen”, säger att de utsattes för sexuella övergrepp när de var barn.a Somliga har inte en tanke på att de har blivit antastade förrän de oväntat upplever minnesbilder och ”minnen” av hur en vuxen (eller vuxna) förgripit sig på dem när de var unga. Finns det några i den kristna församlingen som har sådana oroande tankar? Ja, i somliga länder, och dessa överlämnade personer kan uppleva djup bedrövelse, ilska, skuldkänsla, skam eller ensamhet. Likt David kan de känna sig avskilda från Gud och ropa högt: ”Varför, o Jehova, fortsätter du att stå långt borta? Varför håller du dig gömd i tider av trångmål?” — Psalm 10:1.

Många sidor av dessa ”minnen” förstår sig psykiatrikerna inte på. Sådana ”minnen” kan dock påverka en överlämnad kristens andlighet. Vi söker därför tillitsfullt vägledning i Guds ord för att kunna klara av dem. Bibeln ger ”insikt i allting”. (2 Timoteus 2:7; 3:16) Den hjälper också alla drabbade att utöva tro på Jehova, ”den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, som tröstar oss i all vår vedermöda”. — 2 Korinthierna 1:3, 4.

Har det verkligen hänt?

I världen tvistar man mycket om vad sådana ”minnen” är för något och i vilken utsträckning de representerar sådant som verkligen har hänt. Jehovas vittnen är ”inte någon del av världen” och tar inte del i dess tvister. (Johannes 17:16) Enligt publicerade rapporter har ”minnena” ibland visat sig vara riktiga. Sedan skadevärderaren Frank Fitzpatrick ”mindes” att han hade blivit antastad av en viss präst, trädde nästan hundra andra personer fram och påstod att de också hade utsatts för övergrepp av samme präst. Enligt rapporten erkände prästen övergreppen.

Det är emellertid värt att lägga märke till att många inte har kunnat bestyrka sina ”minnen”. Somliga som har drabbats av sådana ”minnen” kan ha tydliga minnesbilder av hur en viss person våldför sig på dem eller hur de utsätts för övergrepp på en särskild plats. Men välgrundade bevis som pekar på motsatsen gör det senare klart att detaljerna som personen ”minns” inte kan vara sanna.

Ge hjälp

Hur kan man trots detta trösta dem som har en ”nedslagen ande” på grund av sådana ”minnen”? Kom ihåg Jesu liknelse om den medmänsklige samariern. En man blev överfallen av rövare, slagen och berövad sina tillhörigheter. När samariern kom längs vägen kände han starkt för den sårade mannen. Vad gjorde han? Krävde han att få höra alla detaljer om hur mannen hade blivit misshandlad? Eller fick samariern en beskrivning av rövarnas utseende och satte genast efter dem? Nej. Mannen var skadad! Samariern förband därför varsamt hans sår och förde honom kärleksfullt till ett säkert ställe, en gästgivargård i närheten, där han kunde återhämta sig. — Lukas 10:30—37.

Det är sant att det är skillnad mellan fysiska sår och en ”nedslagen ande” som orsakats av verkliga sexuella övergrepp i barndomen. Men båda orsakar mycket lidande. Vad samariern gjorde för den sårade juden visar vad man kan göra för att hjälpa en drabbad medkristen. Det viktigaste är att ge kärleksfull tröst och hjälpa honom att återhämta sig.

Djävulen hemsökte den trogne Job, uppenbarligen övertygad om att antingen känslomässig eller fysisk smärta skulle bryta hans ostrafflighet. (Job 1:11; 2:5) Sedan dess har Satan ofta försökt använda lidande — vare sig han orsakar det direkt eller inte — för att försvaga tron hos Guds tjänare. (Jämför 2 Korinthierna 12:7—9.) Kan vi betvivla att Djävulen nu utnyttjar övergrepp mot barn och den ”modfällda anden” hos många vuxna som har utsatts för övergrepp (eller bekymras av ”minnen” av att ha utsatts för det) för att försöka försvaga de kristnas tro? En kristen som lider smärta men som ståndaktigt vägrar att överge sin ostrafflighet säger alldeles som Jesus gjorde, när Satan attackerade honom: ”Gå bort, Satan!” — Matteus 4:10.

Förbli andligen stark

”Den trogne och omdömesgille slaven” har publicerat upplysningar till hjälp att klara av den andliga och känslomässiga skada som orsakas av övergrepp mot barn. (Matteus 24:45—47) Erfarenheten visar att den som lider blir hjälpt om han kan förlita sig på Herrens kraft och på ”hans styrkas makt” och ta på sig ”den fullständiga vapenrustningen från Gud”. (Efesierna 6:10—17) Den här vapenrustningen inbegriper ”sanningen” i Bibeln, vilken avslöjar Satan som den främste fienden och skingrar det mörker som han och hans hantlangare arbetar i. (Johannes 3:19) Sedan kommer ”rättfärdighetens bröstpansar”. Den drabbade bör försöka hålla fast vid rättfärdiga normer. Så till exempel har somliga starka böjelser att skada sig själva eller att begå omoraliskhet. Varje gång de motstår dessa böjelser vinner de en seger!

Den andliga vapenrustningen inbegriper också ”fridens goda nyheter”. Att tala med andra om Jehovas uppsåt styrker såväl den som talar som dem som lyssnar. (1 Timoteus 4:16) Om du har en ”nedslagen ande”, vilket gör det svårt för dig att tala om de goda nyheterna, försök då följa med en annan kristen när han eller hon utför detta viktiga arbete. Och glöm inte ”trons stora sköld”. Ha tro på att Jehova älskar dig och att han kommer att återställa allt som du har förlorat. Tvivla inte heller på att Jesus också älskar dig. Han visade det genom att dö för dig. (Johannes 3:16) Satan har alltid falskeligen påstått att Jehova inte bryr sig om sina tjänare. Detta är bara en av hans stora och onda lögner. — Johannes 8:44; jämför Job 4:1, 15—18; 42:10—15.

Om hjärtats smärta gör det svårt att tro att Jehova bryr sig om dig, är det till hjälp att umgås med andra som fullt och fast tror att han verkligen bryr sig om oss. (Psalm 119:107, 111; Ordspråken 18:1; Hebréerna 10:23—25) Tillåt inte Satan beröva dig livets pris. Kom ihåg att ”räddningens hjälm” är en del av vapenrustningen, och det är också ”andens svärd”. Bibeln är inspirerad av helig ande, som Satan inte kan hindra. (2 Timoteus 3:16; Hebréerna 4:12) Dess läkande ord kan lindra känslomässig smärta. — Jämför Psalm 107:20; 2 Korinthierna 10:4, 5.

Slutligen, be oavbrutet om styrka att uthärda. (Romarna 12:12; Efesierna 6:18) Innerlig bön uppehöll Jesus under intensiva, känslomässiga kval, och det kan hjälpa också dig. (Lukas 22:41—43) Har du svårt för att be? Fråga andra om de kan be tillsammans med dig och för dig. (Kolosserna 1:3; Jakob 5:14) Helig ande kommer att understödja dina böner. (Jämför Romarna 8:26, 27.) Alldeles som det är med smärtsamma fysiska sjukdomar, så kan somliga med djupa känslomässiga sår inte bli fullständigt friska i den här tingens ordning. Men med Jehovas hjälp kan vi uthärda, och det är en seger att vara uthållig, alldeles som det var för Jesus. (Johannes 16:33) ”Förtrösta på honom [Jehova] vid alla tider, o du folk. Utgjut inför honom ert hjärta. Gud är en tillflykt för oss.” — Psalm 62:8.

Hur är det med den påstådde förövaren?

En person som verkligen begår sexuella övergrepp mot ett barn är en våldtäktsman och skall betraktas som en sådan. Alla som har blivit offer för övergrepp har rätt att framföra anklagelser mot förövaren. Men man bör ändå inte framföra en anklagelse förhastat, om den endast är grundad på ”förträngda minnen” av övergrepp. I ett sådant fall är det viktigast att den som lider återfår ett visst mått av känslomässig stabilitet. Sedan det har gått en tid kan han vara bättre i stånd att bedöma ”minnena” och avgöra om han verkligen skall göra något åt dem.

Tänk på fallet med Donna. Hon hade ätstörningar och gick till en terapeut — tydligtvis en med tvivelaktig kompetens. Snart anklagade hon sin far för incest, och han drogs inför domstol. Juryn kunde inte enas, så fadern hamnade inte i fängelse, men han var tvungen att betala 100.000 dollar i rättegångskostnader. Sedan, när allt hade lagt sig, berättade Donna för sina föräldrar att hon inte längre trodde att övergreppen hade hänt!

Salomo sade mycket vist: ”Gå inte ut för att förhastat föra en rättssak.” (Ordspråken 25:8) Om det finns välgrundade skäl till att tro att den påstådde förövaren fortfarande begår övergrepp mot barn, måste nödvändiga åtgärder vidtas. Församlingsäldste kan ge viss hjälp i ett sådant fall. Men för övrigt, gör inte något förhastat. Så småningom kanske du nöjer dig med att låta det hela bero. Om du ändå vill ha en konfrontation med den påstådde förövaren (sedan du först har bedömt hur du kan komma att påverkas av de möjliga reaktionerna), så har du rätt till det.

Under tiden som den som upplever ”minnen” återhämtar sig kan känsliga situationer uppstå. En person kan till exempel ha klara minnesbilder av att ha blivit antastad av någon som han eller hon ser varje dag. Man kan inte ställa upp några regler för hur man skall hantera detta. ”Var och en skall ... bära sin egen ansvarsbörda.” (Galaterna 6:5) Ibland kan någon tro att en släkting eller närstående familjemedlem är inblandad. Kom ihåg hur svaga vissa ”förträngda minnen” kan vara när det gäller att identifiera den misstänkte som förövare. Om man i en sådan här situation, så länge det inte har blivit klart påvisat, håller kontakt med familjen — åtminstone genom att göra korta besök, skriva brev eller ringa — visar det att man försöker följa en biblisk kurs. — Jämför Efesierna 6:1—3.

Vad kan de äldste göra?

Om de äldste har att göra med en församlingsmedlem som upplever minnesbilder eller ”förträngda minnen” av att som barn ha blivit utsatt för övergrepp, får vanligtvis två äldstebröder i uppgift att hjälpa till. Äldstebröderna bör vänligt uppmuntra den drabbade att för stunden koncentrera sig på att klara av de känslomässiga kvalen. Namnen på dem som enligt ”minnena” är förövarna bör hållas strängt konfidentiella.

Äldstebrödernas främsta uppgift är att vara herdar. (Jesaja 32:1, 2; 1 Petrus 5:2, 3) De bör vara särskilt noga med att ”klä ... [sig] i medömkans ömma tillgivenhet, omtänksamhet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet”. (Kolosserna 3:12) De bör lyssna välvilligt och sedan använda läkande ord från Bibeln. (Ordspråken 12:18) Somliga som har drabbats av smärtsamma ”minnen” har uttryckt uppskattning av äldstebröder som besöker dem regelbundet eller ringer för att höra hur de mår. Sådana kontakter behöver inte ta mycket tid, men de visar att Jehovas organisation bryr sig om de drabbade. När den drabbade inser att hans kristna bröder verkligen älskar honom, kan det hjälpa honom att återfå ett större mått av känslomässig balans.

Hur är det då om den som lider beslutar sig för att han skall framföra en anklagelse?b Då kan de båda äldstebröderna ge honom rådet att han personligen bör ta kontakt med den anklagade och resonera om saken i linje med principen i Matteus 18:15. Om den som har framfört anklagelsen inte är känslomässigt i stånd att göra detta ansikte mot ansikte, kan han göra det per telefon eller kanske genom att skriva ett brev. På så sätt får den anklagade möjlighet att försvara sig och säga sin mening inför Jehova. Han får också möjlighet att lägga fram bevis för att han inte har begått övergreppet. Eller också kan den anklagade erkänna, och då kanske en försoning är möjlig. Vilken välsignelse det skulle vara! Om den anklagade erkänner, kan de båda äldstebröderna behandla ärendet ytterligare i enlighet med Bibelns principer.

Om den anklagade tillbakavisar anklagelsen, bör äldstebröderna förklara för honom att inget mer kan göras i saken, och församlingen fortsätter att betrakta honom som oskyldig. I Bibeln sägs det att det måste finnas två eller tre vittnen innan man kan vidta några åtgärder. (2 Korinthierna 13:1; 1 Timoteus 5:19) Även om mer än en person ”minns” att han har blivit utsatt för övergrepp av samma person, så är de här ”minnena” alltför osäkra för att man skall kunna grunda riktiga beslut på dem utan ytterligare stödjande bevis. Detta betyder inte att sådana ”minnen” betraktas som osanna (eller att de betraktas som sanna). Men Bibelns principer måste följas för att slå fast om något är sant eller osant.

Hur är det då om den anklagade — trots att han nekar till den orätta handlingen — ändå är skyldig? Klarar han sig undan upptäckt? Absolut inte! Frågan om han är skyldig eller oskyldig kan tryggt läggas i Jehovas händer. ”Somliga människors synder är allmänt kända och för direkt till dom, men vad andra beträffar blir också deras synder kända längre fram.” (1 Timoteus 5:24; Romarna 12:19; 14:12) I Ordspråksboken sägs det: ”De rättfärdigas förväntan är glädje, men de ondskefullas hopp, det kommer att förgås.” ”När en ondskefull människa dör, förgås hennes hopp.” (Ordspråken 10:28; 11:7) Till slut kommer Jehova Gud och Jesus Kristus att fälla en för evigt rättvis dom. — 1 Korinthierna 4:5.

Stå emot Djävulen

Vilket bevis på inre styrka och kärlek till Gud det är när överlämnade själar uthärdar stora fysiska eller känslomässiga smärtor! Och vilket bevis det är på att Jehovas andes kraft kan uppehålla dem! — Jämför 2 Korinthierna 4:7.

Petrus’ ord är tillämpliga på dessa: ”Stå honom [Satan] emot, fasta i tron.” (1 Petrus 5:9) Att göra det är kanske inte så lätt. Ibland kan det till och med vara svårt att tänka klart och logiskt. Men fatta mod! Snart kommer Djävulen och hans sluga handlingar inte längre att existera. Vi längtar verkligen efter den tid då ”Gud själv ... skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” — Uppenbarelseboken 21:3, 4.

[Fotnoter]