Vem var Theofilos av Antiokia?
”DU KALLAR mig kristen, som om detta var ett fördömande namn att bära, jag för min del tillstår öppet att jag är kristen och bär detta namn, älskad av Gud, i det jag hoppas kunna vara till tjänst för Gud.”
På det viset inleder Theofilos sitt verk i tre delar med titeln Theophilus to Autolycus. Det är början till hans försvar mot 100-talets avfällighet. Theofilos legitimerar sig frimodigt som en Kristi efterföljare. Han tycks vara besluten att sköta sina angelägenheter så att han blir en som är ”älskad av Gud”, i överensstämmelse med den grekiska innebörden i sitt namn. Vem var Theofilos egentligen? När levde han? Och vad uträttade han?
Hans liv
Föga är känt om Theofilos’ liv. Han uppfostrades av icke-kristna föräldrar. Senare konverterade Theofilos till kristendomen, men först efter ett omsorgsfullt studium av Bibeln. Han blev biskop i församlingen i Antiokia i Syrien, som nu är känt som Antakya i Turkiet.
Helt i överensstämmelse med Jesu befallning predikade de kristna under det första århundradet bland befolkningen i Antiokia. Lukas berättade om deras framgång med orden: ”Jehovas hand [var] med dem, och ett stort antal som blev troende vände sig till Herren.” (Apostlagärningarna 11:20, 21) Under Guds ledning kom Jesu Kristi efterföljare att bli kallade kristna. Detta namn användes först i Antiokia i Syrien. (Apostlagärningarna 11:26) Aposteln Paulus for under det första århundradet v.t. till Antiokia i Syrien, och det blev hans hemmabas. Barnabas och Paulus, åtföljda av Johannes Markus, begav sig i väg på sin första missionsresa från Antiokia.
De första kristna i Antiokia måste ha blivit storligen uppmuntrade av apostlarnas besök i deras stad. Deras entusiastiska reaktion på sanningen i Guds ord berodde utan tvivel delvis på de trosstärkande besöken av det första århundradets representanter för den styrande kretsen. (Apostlagärningarna 11:22, 23) Hur uppmuntrande måste det inte ha varit för dem att se så många av invånarna i Antiokia överlämna sitt liv åt Jehova Gud! Men det var mer än 100 år senare som Theofilos bodde i Antiokia.
Historieskrivaren Eusebios påstår att Theofilos var den sjätte biskopen i Antiokia, räknat från Kristi apostlars tid. Theofilos tecknade ner ett betydande antal muntliga debatter och vederläggningar av kätteri. Han inbegrips i det dussintal eller fler kristna apologeter som fanns på hans tid.
En blick på hans skrifter
Som svar på en tidigare dialog skriver Theofilos till den hedniske Autolykos med följande inledningsord: ”En flytande tunga och en elegant stil kan ge välbehag och sådan lovprisning som inbilskheten finner behag i åt eländiga människor som har blivit fördärvade i sinnet.” Theofilos förklarar med orden: ”Sanningsälskaren ägnar inte uppmärksamhet åt utbroderade tal, utan granskar talets själva betydelse. ... Du har överöst mig med tomma ord och skrutit med dina gudar av trä och sten, uthamrade och gjutna, utskurna och graverade, som varken ser eller hör, eftersom de är avgudar och verk av människohänder.” — Jämför Psalm 115:4—8.
Theofilos avslöjar avgudadyrkans villfarelse. På sitt typiska sätt att skriva försöker han vältaligt, men ordrikt, att redogöra för den sanne Gudens verkliga väsen. Han förklarar: ”Guds utseende är outsägligt och obeskrivbart, och Gud kan inte ses med köttsliga ögon. För i härlighet är han ofattbar, i storhet omätlig, i höghet otrolig, i kraft ojämförlig, i vishet oöverträffad, i godhet oförliknelig, i omtänksamhet obeskrivlig.”
Som ett tillägg till denna beskrivning av Gud fortsätter Theofilos: ”Men han är Herre, eftersom han regerar över hela universum; Fader, eftersom han är före allting; formare och upphovsman, eftersom han är universums skapare och frambringare; den Högste, eftersom han är över alla; och allsmäktig, eftersom han själv styr och spänner över allt.”
I det att Theofilos därefter inriktar sig särskilt på vad Gud åstadkommit, fortsätter han på ett sätt som är betecknande för hans grundliga och något upprepande stil: ”För himlarna är hans verk, jorden är hans skapelse, havet är hans händers verk; människan har han format och gjort till sin avbild; solen, månen och stjärnorna är hans skaparverk, gjorda för att tjäna som tecken och årstider och dagar och år, för att de må tjäna människan och vara slavar åt henne; och allting har Gud gjort av ting som inte existerade till ting som existerar, för att genom hans verk hans storhet skall bli känd och förstådd.”
Ett annat exempel på Theofilos’ angrepp på de falska gudarna på hans tid kan man lägga märke till i följande ord till Autolykos: ”Namnen på dem som du säger dig tillbe är namnen på döda människor. ... Och vad slags människor var de? Har man inte funnit att Saturnus var en kannibal som slaktade och förtärde sina egna barn? Och om du nämner hans son Jupiter, ... hur han fick di av en get. ... Och hans andra gärningar — hans incest och äktenskapsbrott och lusta.”
Theofilos breddar så sin framställnings spännvidd och förstärker sin ståndpunkt i opposition mot hednisk avgudadyrkan. Han skriver: ”Skulle jag ytterligare räkna upp mångfalden av djur som egyptierna tillber, både reptiler och nötkreatur och vilda djur och fåglar och flodfiskar ... ? Grekerna och de andra nationerna tillber sten och trä och andra slag av materiella ämnen.” ”Men Gud, den levande och sanne Guden, tillber jag”, förklarar Theofilos. — Jämför 2 Samuelsboken 22:47; Apostlagärningarna 14:15; Romarna 1:22, 23.
Värdefulla vittnesmål
Påminnelserna och förmaningsorden i Theofilos’ verk i tre band, med avsikt att vederlägga Autolykos, är mångfasetterade och detaljerade. Andra av Theofilos’ skrifter var riktade mot Hermogenes och Markion. Han skrev också undervisnings- och uppbyggelseböcker med kommentarer till evangelierna. Men bara de tre böckerna till Autolykos, en enda handskrift, har bevarats.
Den första boken är en apologi skriven till Autolykos till försvar för den kristna religionen. I den andra boken till Autolykos argumenteras det mot den gängse hedniska religionen och mot spekulationer, filosofer och poeter. Hednisk litteratur jämförs med Bibeln i Theofilos’ tredje bok.
När Theofilos började sin tredje bok, hade Autolykos uppenbarligen fortfarande den uppfattningen att sanningens ord var en saga. Theofilos kritiserar Autolykos och hävdar: ”Du har med glädje fördrag med dårar. Annars skulle du inte ha låtit dig påverkas av oförnuftiga människor till att ge efter för tomma ord och till att tro på florerande rykten.”
Vilka var dessa ”florerande rykten”? Theofilos avslöjar källan. Belackare ”med gudlösa läppar beskyller oss, [vi] som är Guds tillbedjare och kallas kristna, och påstår att vi har gemensamma hustrur som utnyttjas lösaktigt; att vi till och med begår incest med våra egna systrar samt, vad som är mest ogudaktigt och barbariskt av allt, att vi äter människokött”. Theofilos arbetade med att bekämpa denna grovt felaktiga hedniska syn på dem som bekände sig vara kristna på 100-talet. Han gjorde bruk av sanningens ljus som Guds inspirerade ord innehåller. — Matteus 5:11, 12.
Något som vittnar om att Theofilos var förtrogen med Guds ord är hans flitiga bruk av både de hebreiska och de grekiska bibeltexterna och hans många hänvisningar till dem. Han var en av de första utläggarna av evangelierna. Theofilos’ många hänvisningar till Bibeln ger god insikt om det tänkesätt som var vanligt på hans tid. Han begagnade sin förtrogenhet med de inspirerade skrifterna för att visa deras väldiga överlägsenhet över hednisk filosofi.
Uppställningen av Theofilos’ stoff, hans didaktiska ton och upprepande stil tilltalar kanske inte somliga. I vilken utsträckning det förutsagda avfallet kan ha påverkat exaktheten i hans uppfattningar kan vi för närvarande inte säga. (2 Thessalonikerna 2:3—12) Inte desto mindre hade Theofilos vid sin död, omkring år 182 v.t., tydligtvis blivit en oförtröttlig apologet, vars skrifter har stort intresse för verkligt kristna nutidsmänniskor.
[Bild på sidan 30]
Theofilos vederlade oförskräckt Autolykos’ argument
[Bildkälla på sidan 28]
Illustrationerna på sidorna 28 och 30 återgivna från Illustrirte Pracht - Bibel/Heilige Schrift des Alten und Neuen Testaments, nach der deutschen Uebersetzung D. Martin Luther’s