Michael Faraday — en vetenskapsman med tro

”Elektricitetens fader.” ”Den främste experimentalfysikern någonsin.” Detta är två beskrivningar av Michael Faraday, född år 1791 i England, vars upptäckt av elektromagnetisk induktion ledde till utvecklandet av elektriska motorer och generatorer.

FARADAY höll ofta föreläsningar i kemi och fysik vid Royal Institution i London. Hans föreläsningar, som var utformade för att popularisera vetenskap, hjälpte ungdomar att förstå invecklade begrepp. Han hyllades av många universitet. Ändå avskydde han publicitet. Han var en djupt religiös man som var lyckligast när han fick vara ostörd i sin trerumslägenhet och i sin familjs och sina medtroendes sällskap. Faraday tillhörde vad som har beskrivits som ”en mycket liten och föraktad kristen sekt, känd ... som Sandemanians [anhängare till Robert Sandeman, vilka på engelska också kallades Glassites efter sektens grundare, John Glass]”. Vilka var de? Vad trodde de på? Och hur påverkade deras trosuppfattningar Faraday?

Sandeman-anhängarna

”Den första kontakten mellan familjen Faraday och Sandeman-kyrkan togs av Michael Faradays farföräldrar”, skriver Geoffrey Cantor, författare till boken Michael Faraday: Sandemanian and Scientist. Farföräldrarna förenade sig med efterföljarna till en kringresande frikyrkopastor, vars medförbundna omfattade Sandemans trosuppfattningar.

Robert Sandeman (1718—1771) studerade matematik, grekiska och andra språk vid universitetet i Edinburgh, när han en dag hörde en predikan av John Glass, som hade varit präst i presbyterianska kyrkan. Det han hörde fick honom att lämna universitetet, återvända till sitt hem i Perth och förena sig med Glass och hans medförbundna.

På 1720-talet hade John Glass börjat tvivla på några av lärorna i Church of Scotland. Hans studium av Guds ord fick honom att dra slutsatsen att den bibliska nationen Israel symboliserade en andlig nation vars medborgare kom från många olika nationer. Ingenstans i Bibeln fann han stöd för att varje land skulle ha en egen kyrka.

Eftersom Glass inte längre kände sig tillfredsställd med lärorna i sin kyrka i Tealing utanför Dundee i Skottland, lämnade han Church of Scotland och organiserade egna möten. Omkring hundra personer förenade sig med honom, och redan från början kände de behovet av att bevara enheten i sina led. De bestämde sig för att följa Kristi anvisningar som finns nedtecknade i Matteus, kapitel 18, verserna 15 till 17, för att klara upp de meningsskiljaktigheter som de kunde ha. Längre fram höll de möten varje vecka där alla med samma tro samlades för att be och uppmuntra varandra.

När ett ansenligt antal människor började vara med regelbundet vid mötena i de olika grupperna, blev det nödvändigt att ansvariga män övade tillsyn över deras tillbedjan. Men vem var kvalificerad? John Glass och hans medförbundna ägnade särskild uppmärksamhet åt det som aposteln Paulus skrev angående detta. (1 Timoteus 3:1—7; Titus 1:5—9) De fann inget omnämnande av universitetsutbildning eller av något behov av att förstå hebreiska och grekiska. Så efter det att de under bön hade begrundat de bibliska riktlinjerna, förordnade de kvalificerade män som äldste. De som var lojala mot Church of Scotland betraktade det som ”snudd på hädelse” att outbildade män ”som hade vuxit upp med vävstol, synål eller plog” gjorde anspråk på att förstå Bibeln och förkunna dess budskap. När Glass och hans medtroende år 1733 byggde sin egen möteslokal i staden Perth, försökte prästerna i staden utöva påtryckningar på myndigheterna till att köra ut Glass och hans anhängare ur staden. De misslyckades, och rörelsen växte.

Robert Sandeman gifte sig med Glass’ äldsta dotter, och när han var 26 år blev han äldste i församlingen av Glass-anhängare i Perth. Hans uppgifter som äldste betydde så mycket för honom att han bestämde sig för att ägna all sin tid åt herdearbete. Senare, sedan Roberts hustru hade dött, ”samtyckte [han] villigt till att tjäna Herren varhelst hans lott skulle falla”, sägs det i en kort biografi över honom.

Sandemans trosuppfattningar sprids

Sandeman utvidgade nitiskt sitt förkunnande från Skottland till England, där nya grupper av medtroende bildades. Med tiden kom det att råda stridigheter bland engelska kalvinister. En del av dem trodde att deras frälsning var förutbestämd. Sandeman, å andra sidan, ställde sig på deras sida som framhöll att tro var en nödvändig förutsättning för frälsning. För att stödja den här uppfattningen gav han ut en bok som trycktes om fyra gånger och som även förekom i två amerikanska upplagor. Enligt Geoffrey Cantor var utgivandet av den här boken ”den i särklass mest betydelsefulla händelsen som höjde sekten [av Sandeman-anhängare] från dess ringa början i en socken i Skottland”.

År 1764 reste Sandeman, tillsammans med andra äldste bland Glass-anhängarna, till Amerika, ett besök som utlöste mycket stridigheter och motstånd. Trots det ledde det till att en grupp av likasinnade kristna bildades i Danbury i Connecticut.a Där dog Sandeman år 1771.

Faradays religiösa trosuppfattningar

Unge Michael blev undervisad i Sandemans läror av sina föräldrar. Han lärde sig att Sandeman-anhängare håller sig avskilda från personer som inte handlar efter vad Bibeln lär. Som exempel kan nämnas att de vägrade att följa anglikanska kyrkans vigselakt. De föredrog i stället att begränsa sina vigselceremonier till det som var nödvändigt enligt lagen.

Sandeman-anhängarna kännetecknades av att de underordnade sig myndigheter men likväl höll sig politiskt neutrala. Även om de var respekterade samhällsmedborgare, accepterade de sällan några uppdrag i samhället. Men i de få fall då de gjorde det undvek de partipolitik. Att de intog en sådan hållning ledde till att andra klandrade dem. (Jämför Johannes 17:14.) Sandeman-anhängarna framhöll att Guds himmelska rike är den fullkomliga styrelseformen. De betraktade politiken som ”ett trivialt, smutsigt spel utan moral”, skriver Cantor.

Även om de höll sig avskilda från andra människor, intog de ingen egenrättfärdig, fariseisk hållning. De förklarade: ”Vi anser det vara absolut nödvändigt att undvika de forntida fariséernas anda och handlingssätt för att inte begå fler synder eller ta på oss fler åligganden än vad Bibeln har föreskrivit och för att inte ogiltigförklara de gudomliga buden genom mänskliga traditioner eller logiska undanflykter.”

De använde sig av det bibliska bruket att utesluta medlemmar som blev drinkare, utpressare eller otuktsmän eller som bedrev andra allvarliga synder. Om en syndare verkligen ångrade sig försökte de föra honom till rätta igen. Om han inte ångrade sig, följde de den bibliska befallningen att ”avlägsna den onde mannen”. — 1 Korinthierna 5:5, 11, 13.

Sandeman-anhängarna lydde den bibliska befallningen att avhålla sig från blod. (Apostlagärningarna 15:29) John Glass hade gjort gällande att Guds folk är förpliktigat att lyda restriktionen om blod, alldeles som Gud hade befallt de första människorna att låta bli att äta frukten från trädet för kunskapen om gott och ont. (1 Moseboken 2:16, 17) Olydnad mot befallningen angående blodet var liktydigt med att förkasta det rätta användandet av Kristi blod, nämligen till försoning för synd. Glass drog slutsatsen: ”Det här förbudet mot att äta blod skulle alltid komma att gälla, och det är fortfarande av största vikt och betydelse.”

Sandeman-anhängarnas förståelse av Bibeln hjälpte dem att undvika många fallgropar. Ett exempel är att de i fråga om underhållning betraktade Kristi föreskrifter som vägledning. ”Vi tillåter oss inte att sätta upp regler i de fall där Kristus inte har satt upp några”, sade de, ”och inte heller bortse från någon enda som han har gett oss. Eftersom vi inte är förbjudna att njuta av avkoppling, vare sig allmän eller privat, betraktar vi all avkoppling som tillåten, så länge den inte är förbunden med verkligt syndiga handlingar eller omständigheter.”

Även om Sandeman-anhängarna höll fast vid många trosuppfattningar som var helt och hållet grundade på Bibeln, förstod de aldrig vikten av den verksamhet som kännetecknar de sanna kristna, nämligen att var och en skall predika de goda nyheterna om Guds rike för andra människor. (Matteus 24:14) Men deras möten var öppna för allmänheten, och där bemödade de sig om att ge ett skäl för sitt hopp åt alla som bad om det. — 1 Petrus 3:15.

Hur påverkade detta mönster av trosuppfattningar vetenskapsmannen Michael Faraday?

Sandeman-anhängaren Faraday

Även om Michael Faraday blev ärad, hyllad och högaktad för sina beaktansvärda upptäckter, levde han ett enkelt och stilla liv. När kända personer dog och människor som tillhörde det offentliga livet förväntades vara med vid begravningen, var Faraday anmärkningsvärt nog inte där; hans samvete tillät honom inte att närvara vid och beblanda sig med en gudstjänst i Church of England.

Som vetenskapsman höll Faraday sig till sådant som han kunde bevisa vara fakta. Han undvek därför nära umgänge med lärda män som framhöll sina egna antaganden och tog parti i tvistefrågor. Alldeles som han en gång sade inför en åhörarskara: ”Ett grundläggande faktum ... bedrar oss aldrig, dess bevis är alltid trovärdigt.” Han framställde vetenskap som beroende av ”noga iakttagna fakta”. En gång när Faraday avslutade en föreläsning om de grundläggande naturkrafterna, uppmuntrade han åhörarna att meditera över ”Honom som har skapat dessa naturkrafter”. Därefter citerade han den kristne aposteln Paulus: ”Hans osynliga väsen ses tydligt från världens skapelse, det uppfattas genom de ting som är gjorda, likaså hans eviga makt och gudomlighet.” — Romarna 1:20, King James Version.

Vad som gjorde Faraday så annorlunda i jämförelse med många andra vetenskapsmän var hans önskan att inhämta kunskap från Guds inspirerade bok och från naturens bok. Cantor skriver: ”Genom sin tro på Sandemans läror upptäckte han hur man lever ett liv i lydnad för Guds morallagar och med löftet om ett evigt liv. Genom sina vetenskapliga studier kom han i nära kontakt med de fysiska lagar som Gud hade valt att styra universum efter.” Faraday trodde på att ”vetenskap inte kan undergräva Bibelns absoluta auktoritet, utan att vetenskap, om den utövas på ett verkligt kristet sätt, kan kasta ljus över Guds andra bok” — naturens bok.

Faraday avvisade ödmjukt många av de ärebetygelser som andra ville skänka honom. I hela sitt liv gav han uttryck åt sitt ointresse av att bli adlad. Han önskade förbli ”den enkle herr Faraday”. Han avsatte mycket tid till sina uppgifter som äldste, däribland att regelbundet resa från huvudstaden till byn Norfolk för att ta hand om en liten grupp medtroende som bodde där.

Michael Faraday dog den 25 augusti 1867 och begravdes på kyrkogården Highgate i norra London. Levnadstecknaren John Thomas berättar att Faraday ”efterlämnade åt eftervärlden fler rena vetenskapliga landvinningar än någon annan fysiker, och de praktiska konsekvenserna av hans upptäckter har djupt påverkat det civiliserade samhällets struktur”. Faradays änka, Sarah, skrev: ”Jag kan endast peka på Nya testamentet som varande hans vägledning & rättesnöre, för han betraktade det som Guds ord, ... lika bindande för kristna i våra dagar som när det skrevs” — ett talande vittnesmål om en framstående vetenskapsman som uppriktigt levde för sin tro.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 29]

Som föreläsare vid det brittiska Royal Institution populariserade Michael Faraday vetenskap så att även ungdomar kunde förstå. Hans råd till andra föreläsare innehåller praktiska förslag som kristna i våra dagar gör väl i att begrunda när de undervisar en åhörarskara.

◻ ”Tala inte för fort och var inte forcerad, för då blir det svårt att följa med, utan tala sakta och behärskat.”

◻ En talare bör sträva efter att väcka sina åhörares intresse ”i början av föreläsningen och att genom en serie omärkliga övergångar som åhörarna inte uppfattar hålla intresset levande så länge ämnet kräver det”.

◻ ”En föredragshållare sjunker djupt under sin värdighet när han nedlåter sig att fiska efter applåder och be om åhörarnas beröm.”

◻ Beträffande användandet av manuskript: ”Jag känner mig alltid förpliktad ... att göra en disposition över [ämnet] på papper och fylla i de olika delarna genom att hämta upp dem ur minnet, genom association eller på något annat sätt. ... Jag har en serie huvudrubriker och underrubriker i en bestämd ordning, och med dessa som grund utarbetar jag mitt ämne.”

[Bildkälla på sidan 26]

Båda bilderna: Genom tillmötesgående från Royal Institution