Styrs ditt liv av ödet?
”ALA NÒ DON.” På bambara, ett språk som talas i Mali i Västafrika, betyder detta uttryck: ”Det är Guds verk.” Sådana talesätt är vanliga i den delen av världen. På wolof säger man: ”Yallah mo ko def” (Det var Gud som gjorde det), och på en dialekt som talas bland dogonfolket brukar man säga: ”Ama biray” (Gud förorsakade det).
Liknande uttryck förekommer också i andra länder. När ett dödsfall eller någon annan tragedi inträffar, hör man ofta människor säga: ”Hans tid var ute” eller: ”Det var Guds vilja.” I Västafrika kan man ofta få se sådana ordspråk som ”Människan spår, men Gud rår” målade på allmänna transportmedel och på skyltar i affärer. För många är sådana talesätt bara ett bildligt sätt att uttrycka sig, men inte så sällan bottnar de i en djupt rotad tro på fatalism.
Vad menas egentligen med fatalism? En ordbok ger definitionen: ”Tron att händelseutvecklingen bestäms av krafter som är utom mänsklig kontroll.” Vad är det för ”krafter”? För tusentals år sedan trodde babylonierna att en persons öde i hög grad påverkades av himlakropparnas ställning vid tiden för hans födelse. (Jämför Jesaja 47:13.) Grekerna trodde att människornas öde bestämdes av tre mäktiga gudinnor, en som spann livstråden, en som bestämde dess längd och en som klippte av den. Det var emellertid kristenhetens teologer som kom på idén att det är Gud själv som bestämmer människans öde.
Den ”helige” Augustinus, till exempel, tillbakavisade astrologernas ”falska och fördärvliga uppfattningar” beträffande stjärnornas inverkan på människors öde, men sade: ”Att erkänna att Gud existerar och samtidigt förneka att Han har förhandskännedom om framtida ting är höjden av dårskap.” Han menade att om Gud verkligen är allsmäktig, måste han ”känna till allting innan det inträffar” och ”förutbestämma allting”. Ändå hävdade han med stor kraft att människan, trots Guds förutvetande, besitter fri vilja. — De civitate Dei (Om gudsstaten), bok V, kapitel 7–9.
Hundratals år senare utvecklade den protestantiske teologen Johan Calvin denna tanke och hävdade att somliga människor är ”förutbestämda [av Gud] till att vara himmelrikets barn och arvingar”, medan andra är predestinerade att vara ”föremål för hans vrede”!
Tron på ödet är mycket utbredd i många delar av världen. Tänk till exempel på Ousmane, en ung man i Västafrika. Han hade varit en av de bästa eleverna i hela skolan men kuggades i sin slutexamen. Detta innebar inte bara att han måste gå om en klass, utan det fick honom också att skämmas inför familjemedlemmar och vänner. En av hans kamrater försökte trösta honom genom att säga att det var Guds vilja. Ousmanes mor skyllde likaså hans misslyckande på ödet.
Först uppskattade Ousmane deras försök att trösta honom. Om hans misslyckande verkligen var Guds vilja, skulle han ju ändå inte ha haft någon möjlighet att förhindra det. Men hans far var av en annan mening. Han talade om för Ousmane att det var hans eget fel att han hade blivit underkänd — inte Guds. Orsaken till att han misslyckades var helt enkelt att han hade misskött sina studier.
Ousmanes ödestro hade fått sig en knäck, och han beslöt sig för att undersöka saken lite närmare. Vi uppmanar dig att göra detsamma genom att läsa nästa artikel.