Frågor från läsekretsen
Vad anger Bibeln om dödsstraff för brottslingar?
Förståeligt nog kan vi alla, på grund av vår erfarenhet eller situation i livet, ha olika uppfattningar om detta med dödsstraff. Men som Jehovas vittnen bör vi försöka rätta oss efter Guds tankar om dödsstraff, samtidigt som vi förblir neutrala i den här frågan och inte som många andra gör ett politiskt ställningstagande.
För att uttrycka det kortfattat: Det finns inget i Guds skrivna ord som säger att dödsstraff är fel.
Tidigt i människans historia gav Jehova uttryck åt sina tankar om saken, som vi kan läsa i 1 Moseboken, kapitel 9. Det kapitlet handlar om Noa och hans familj, från vilka hela mänskligheten stammar. När de hade kommit ut ur arken, sade Gud att de kunde äta djur — dvs. de kunde döda dem, låta blodet rinna av och äta dem. I Första Moseboken 9:5, 6 sade Gud sedan: ”Dessutom kommer jag att kräva igen ert blod, era själars blod. Av varje levande skapelses hand kommer jag att kräva igen det; och av människans hand, av vars och ens hand som är hennes broder, kommer jag att kräva igen människans själ. Var och en som utgjuter människoblod, av människor skall hans eget blod utgjutas, för till Guds avbild gjorde han människan.” Jehova tillät således dödsstraff för mördare.
När Gud handlade med Israel som sitt folk, var också andra allvarliga brott mot Guds lag belagda med dödsstraff. I 4 Moseboken 15:30 läser vi detta allmänna uttalande: ”Den själ som gör något avsiktligt, vare sig han är en infödd eller en bofast främling — han talar skymfligt om Jehova — den själen skall i så fall avskäras från sitt folks mitt.”
Men hur var det då efter det att den kristna församlingen hade bildats? Som vi vet har Jehova tillåtit mänskliga regeringar att finnas till, och han har kallat dem de överordnade myndigheterna. Efter det att Bibeln har gett de kristna rådet att vara lydiga mot sådana styrande myndigheter säger den faktiskt att dessa myndigheter tjänar som ”Guds tjänare” åt de kristna till deras ”nytta”. Och det heter vidare: ”Men om du gör det som är ont, känn då fruktan: för det är inte utan syfte som den bär svärdet; den är nämligen Guds tjänare, en hämnare till att utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont.” — Romarna 13:1–4.
Innebär detta att de styrande även är bemyndigade att ta livet av dem som har begått grova brott? Den slutsatsen måste vi dra av orden i 1 Petrus 4:15, där aposteln uppmanade sina bröder: ”Ingen av er må ... lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andras angelägenheter.” Lade du märke till orden: ”Ingen av er må ... lida såsom mördare”? Petrus antydde inte att de styrande inte hade rätt att låta en mördare lida för sitt brott, utan han antydde i stället att en mördare med rätta skulle kunna få ett välförtjänt straff. Kunde det inbegripa dödsstraff?
Ja, det kunde det, som det tydligt framgår av Paulus’ ord i Apostlagärningarna, kapitel 25. Judarna hade anklagat Paulus för att ha överträtt deras lag. När militärbefälhavaren sände fången Paulus till den romerske ståthållaren, rapporterade han det vi kan läsa i Apostlagärningarna 23:29: ”Jag fann honom vara anklagad beträffande tvistefrågor i deras Lag, men inte beskylld för något alls som förtjänar död eller bojor.” Efter två år stod Paulus inför ståthållaren Festus. I Apostlagärningarna 25:8 läser vi: ”Paulus sade till sitt försvar: ’Varken mot judarnas Lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag begått någon synd.’” Men lägg nu märke till vad han sade om straff, även dödsstraff. I Apostlagärningarna 25:10, 11 läser vi:
”Paulus sade: ’Jag står inför kejsarens domarsäte, där jag bör dömas. Mot judarna har jag inget orätt gjort, som du nu också mycket väl får kännedom om. Om jag å ena sidan verkligen är en ogärningsman och har begått något som förtjänar döden, då ber jag inte att få slippa ifrån att dö; om å andra sidan inget av detta existerar som dessa män anklagar mig för, då kan ingen utlämna mig åt dem som en ynnestbevisning. Jag vädjar till kejsaren!’”
Paulus, som stod inför en tillbörligen förordnad myndighet, medgav att kejsaren hade rätt att straffa ogärningsmän, ja, även att avrätta dem. Han invände inte mot att bli bestraffad, om han befanns vara skyldig, och inte heller sade han att kejsaren bara kunde använda dödsstraff för mord.
Det skall medges att det romerska rättsväsendet inte var fullkomligt, och det är inte heller mänskliga rättsväsen i våra dagar. Oskyldiga människor har, både på den tiden och i våra dagar, dömts och straffats. Även Pilatus, som representerade den styrande myndigheten, medgav om Jesus: ”Jag fann inget som förtjänar döden hos honom; därför vill jag tukta och frige honom.” Men trots detta medgivande att Jesus var oskyldig avrättades denne oskyldige man. — Lukas 23:22–25.
Sådana orättvisor fick inte Paulus eller Petrus att argumentera att dödsstraff i princip var omoraliskt. Guds tanke om detta är i stället den att så länge som kejsarens överordnade myndigheter existerar, bär de ”svärdet” för att ”utgjuta vrede över den som bedriver det som är ont”. Det inbegriper att använda svärdet i den bemärkelsen att använda dödsstraff. Men de kristna är neutrala och är noga med att inte uttala sig i en sådan kontroversiell fråga som frågan om en myndighet bör utöva sin rätt att avrätta mördare eller ej. Till skillnad från kristenhetens präster deltar de inte i sådana debatter.