Ännu fler nås med de goda nyheterna
NÄR jag tänkte på de människor som bor i mitt eget land, insåg jag att många inte visste mer om Jehovas vittnen än det de hade fått veta genom massmedierna. Jag tänkte då att man borde kontakta dessa människor, så att de kan få veta vilka Jehovas vittnen är och vad de verkligen tror. Men hur skulle jag kunna vara till hjälp? Min man är en kristen äldste, och han gav mig goda råd och förslag.
Det var i Vakna! för 8 januari 1995, i artikeln ”Tidskrifter som ger verklig tröst”, som vi fann ett mycket bra förslag. Artikeln beskrev hur en förkunnare gick till väga: ”Hon har satt i system att hämta äldre exemplar av Vakna! som har samlats på hög hemma hos andra Jehovas vittnen. Sedan besöker hon byråer och kontor där hon tycker att det borde finnas ett intresse för en del av de ämnen som behandlas.”
Jag samlade, med hjälp av min man, snart ihop flera hundra exemplar av tidskrifterna. I dem fann jag en mängd ämnen som passade människor jag skulle försöka kontakta.
Med hjälp av telefonkataloger och offentliga register gjorde jag upp en lista över sjukhus och sjukhem. Jag skrev också upp begravningsentreprenörer, lärare, läkare och sådana som arbetar vid fängelser och domstolar. Min lista inbegrep ansvariga vid institutioner för alkohol- och drogmissbrukare, organisationer som engagerar sig i miljöfrågor, för de handikappade, för krigsoffer och sådana som ägnar sig åt näringsforskning. Jag förbisåg inte cheferna för socialbyråer och andra sociala inrättningar, bland annat sådana som har kontakt med familjer.
Vad skulle jag säga?
Det första jag gjorde vid ett besök var att tydligt tala om vem jag var. Sedan nämnde jag att mitt besök bara skulle vara några minuter.
När jag träffade den som var ansvarig, brukade jag säga: ”Jag är ett Jehovas vittne. Men jag har inte kommit hit för att resonera om religion, vilket skulle vara olämpligt under arbetstid.” För det mesta blev stämningen mer avslappnad. Sedan anpassade jag mina kommentarer efter situationen och fortsatte med att säga: ”Det finns två skäl till att jag är här. För det första vill jag uttrycka min uppskattning av det arbete som utförs under er ledning. Det är verkligen inte något man skall ta för givet att några vill använda tid och krafter till nytta för allmänheten. Ni förtjänar verkligen beröm.” I många fall blev de som jag kontaktade på det här sättet förvånade.
Vid det här laget undrade troligen den besökte vad det andra skälet till mitt besök var. Jag brukade fortsätta med att säga: ”Det andra skälet till att jag kommit hit är att jag ur vår tidskrift Vakna!, som ges ut över hela världen, har valt ut några artiklar som speciellt behandlar det slags arbete ni här tar del i och de problem som är förbundna med det. Jag är övertygad om att ni skulle vilja veta hur en internationell tidskrift ser på de här problemen. Det skulle glädja mig om jag fick lämna de här numren.” Det var ofta som jag fick höra att man uppskattade mina ansträngningar.
Överraskande och givande resultat
När jag gick till väga på det här sättet, tog de flesta vänligt emot mig. Det var bara 1 person av 17 besökta som inte ville ta emot mitt erbjudande. Jag hade ett stort antal erfarenheter som var både överraskande och givande.
Jag kan som exempel nämna att jag, efter att ha försökt fyra gånger och väntat tålmodigt, lyckades träffa en viss skolinspektör. Han var en mycket upptagen man. Han var ändå mycket vänlig och talade med mig en stund. När jag var på väg att gå, sade han: ”Jag uppskattar verkligen din ansträngning, och jag skall läsa litteraturen noggrant.”
Vid ett annat tillfälle besökte jag en distriktsdomstol och träffade den främste domaren, en medelålders man. När jag kom in på hans kontor, tittade han upp från sina papper ganska irriterad.
”Det är besökstid bara på tisdagsförmiddagar, och då tar jag emot vilka som helst uppgifter”, sade han barskt.
”Jag ber om ursäkt för att jag kommer vid en olämplig tid”, svarade jag snabbt och tillade: ”Det skulle givetvis glädja mig att få komma tillbaka en annan gång. Men mitt besök är egentligen av privat karaktär.”
Nu var domaren nyfiken. I en ton som var mycket mindre ovänlig frågade han vad jag ville. Jag upprepade att jag skulle komma tillbaka igen på tisdag.
Till min stora förvåning sade han bestämt: ”Var så god och sitt. Vad är ditt ärende?”
Vi hade ett livligt samtal, och han bad om ursäkt för att han först, på grund av att han verkligen hade fullt upp att göra, varit så ovänlig.
”Vet du vad jag uppskattar hos Jehovas vittnen?” frågade domaren efter en stund. ”De har väl underbyggda principer som de inte avviker ifrån. Hitler gjorde allt han kunde, men vittnena gick ändå inte ut i krig.”
Vi var två systrar som vid ett tillfälle kom in på ett kontor, och sekreterarna kände då igen oss. Chefssekreteraren sade då kyligt: ”Chefsåklagaren tar aldrig emot någon förening eller sammanslutning.”
”Men han kommer att ta emot oss”, svarade jag lugnt, ”därför att vi är Jehovas vittnen. Vi kommer inte med någon begäran, och vårt besök kommer inte att vara längre än tre minuter.” Jag bad innerligt i mitt hjärta: ”O Jehova, låt det här få en gynnsam vändning!”
Sekreteraren svarade reserverat: ”Ja, jag försöker väl då.” Hon gick i väg. Efter ett par minuter, som för mig tycktes som en evighet, kom hon tillbaka med självaste chefsåklagaren. Utan att säga något förde han oss genom två andra rum till sitt kontor.
Han blev vänligare allteftersom samtalet fortskred. När vi erbjöd honom de särskilt utvalda numren av Vakna!, tog han villigt emot dem. Vi tackade Jehova för den här möjligheten att avge ett gott vittnesbörd om syftet med vårt arbete.
De många underbara erfarenheter som jag kan se tillbaka på har gjort att jag mera helt och fullt har kommit att uppskatta det aposteln Petrus sade: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” (Apostlagärningarna 10:34, 35) Guds vilja är att människor med olika bakgrund, språk eller social ställning skall få möjlighet att lära känna hans uppsåt för mänskligheten och jorden. — Från en av våra läsare.