Vilka var mackabéerna?

PRECIS som den svarta lådan i ett flygplan kan ge vissa upplysningar efter en flygplanskrasch, kan man få en viss inblick i det som hände i det judiska samhället under tiden mellan fullbordandet av de hebreiska skrifterna och Jesu Kristi ankomst genom att studera mackabéertiden — en tid av övergång och omvandling i det judiska samhället.

Vilka var mackabéerna? Och hur påverkade de judendomen innan Messias kom, han som var förutsagd i Skrifterna? — Daniel 9:25, 26.

Hellenismens flodvåg

Alexander den store hade erövrat landområden hela vägen från Grekland till Indien (336–323 f.v.t.), och det pågick en hellenisering i Alexanders vidsträckta imperium — det grekiska språket och den grekiska kulturen spred sig. Alexanders officerare och soldater gifte in sig hos den lokala befolkningen, och det ledde till att grekisk kultur smälte samman med andra kulturer. Efter Alexanders död delades hans rike mellan hans härförare, och i början av 100-talet f.v.t. erövrades Israel från det grekiska ptolemeiska väldet i Egypten av Antiochos III av den grekiska seleukidiska dynastin i Syrien. Hur påverkades judarna i Israel av hellenistiskt styre?

En historiker skriver: ”Judarna kunde inte undgå kontakt med sina helleniserade grannar och ännu mindre med sina egna landsmän utomlands, och det var därför oundvikligt att de skulle komma att absorbera grekisk kultur och grekiskt tänkesätt. ... Man behövde bara andas under den hellenistiska perioden för att absorbera grekisk kultur!” Judarna tog sig grekiska namn. Och i varierande grad antog de grekiska seder och grekisk klädedräkt. Det skedde en smygande assimilering.

Prästernas korruption

Prästerna var de som var mest mottagliga för hellenistiskt inflytande. Många av dem tyckte att accepterandet av hellenismen bara var ett sätt att låta judendomen följa med sin tid. En sådan jude var Jason (kallad Josua på hebreiska), som var bror till översteprästen Onias III. Medan Onias var i Antiokia, erbjöd Jason de grekiska myndigheterna mutor. Varför det? Jo, för att få dem att förordna honom som överstepräst i stället för Onias. Den grekiske seleukidiske härskaren Antiochos Epifanes (175–164 f.v.t.) accepterade villigt erbjudandet. Grekiska härskare hade tidigare inte lagt sig i det judiska översteprästämbetet, men nu behövde Antiochos pengar till sina fälttåg. Han var också glad över att ha en judisk ledare som mer aktivt främjade helleniseringen. På Jasons begäran gav Antiochos Jerusalem status som grekisk stad (polis), och i gengäld byggde Jason ett gymnasion, där unga judar och även präster tävlade i spel.

Men svek föder svek. Tre år senare erbjöd Menelaos, som kanske inte var av prästerlig familj, en ännu högre penningsumma som mutor, och Jason tvingades fly. För att betala Antiochos tog Menelaos stora summor pengar ur templets skattkammare. När Onias III (i landsflykt i Antiokia) protesterade mot detta, ordnade Menelaos så att Onias blev mördad.

Då ett rykte hade spritts att Antiochos hade dött, återvände Jason till Jerusalem med tusen man i ett försök att ta översteprästämbetet från Menelaos. Men Antiochos var inte död. Då han fick höra om det Jason hade gjort och om att det trots hans helleniseringspolitik var oroligheter bland judarna, svarade han med att ta hämnd.

Antiochos skrider till handling

Moshe Pearlman skriver i sin bok The Maccabees: ”Även om urkunderna inte är tydliga, verkar Antiochos ha dragit slutsatsen att det var ett politiskt misstag att låta judarna ha religiös frihet. Han menade att motivet till det senaste upproret i Jerusalem inte var rent religiöst, utan att det hade sitt upphov i en förhärskande proegyptisk stämning i Judeen och att denna politiska stämning hade tagit sig farliga uttryck just på grund av att judarna av alla folk i hans rike hade sökt och fått ett stort mått av religiös avskildhet. ... Han beslöt att detta måste stoppas.”

Så här sammanfattar den israeliske politikern och författaren Abba Eban det som sedan hände: ”Slag i slag under åren 168 och 167 [f.v.t.] blev judar massakrerade, templet plundrat och utövandet av den judiska religionen förbjudet. Omskärelse och sabbatsfirande belades med dödsstraff. Den slutliga kränkningen kom i december 167, då man på order av Antiochos uppförde ett altare åt Zeus på tempelområdet och judarna blev befallda att offra griskött, något som naturligtvis var orent enligt judisk lag, till grekernas gud.” Under den här perioden fortsatte Menelaos och andra helleniserade judar att tjänstgöra i sina ställningar i det nu vanhelgade templet.

Även om många judar accepterade hellenismen, uppmuntrade en ny grupp som kallade sig själva hasider (hasidim) — de fromma — till en strängare lydnad för Moses lag. Judar i allmänhet, som kände avsky över de helleniserade prästerna, tog nu mer och mer parti för hasiderna. Nu började en tid av martyrskap för judarna i hela landet, när de tvingades att välja mellan att offra åt en avgud och följa hedniska seder eller att dö. De apokryfiska Mackabéerböckerna innehåller många berättelser om hur män, kvinnor och barn föredrog att dö framför att kompromissa.

Mackabéerna reagerar

Antiochos extrema åtgärder fick många judar att slåss för sin religion. I Modein, nordväst om Jerusalem och i närheten av den nutida staden Lod, kallades en präst vid namn Mattathias till stadens centrum. Eftersom Mattathias var respekterad av befolkningen, försökte kungens representant övertala honom att delta i ett hedniskt offer för att rädda sitt eget liv och för att bli ett exempel för den övriga befolkningen. Men Mattathias vägrade. Då kom en annan jude fram som var villig att kompromissa. Uppfylld av harm grep Mattathias då ett vapen och dödade honom. De grekiska soldaterna blev så chockade av denna våldsamma reaktion från denne äldre man att de inte reagerade tillräckligt snabbt. Inom några sekunder hade Mattathias också dödat den grekiske ämbetsmannen. Innan de grekiska trupperna kunde försvara sig blev de övermannade av Mattathias fem söner och stadens invånare.

Mattathias ropade ut: ”Följ med mig härifrån, alla som ivrar för lagen!” För att undkomma hämndaktioner flydde han och hans söner till bergen. Och när budskapet om denna händelse spred sig, slöt sig många judar (inbegripet många hasider) till dem.

Mattathias förordnade sin son Judas över de militära operationerna. Judas kom — kanske på grund av sin militära begåvning — att kallas Mackabaios (Mackabeus), som betyder ”hammare”. Mattathias och hans söner kallades hasmonéer, som kan ha härletts från staden Hesmon eller från en förfader med det namnet. (Josua 15:27) Men då Judas Mackabaios blev den framträdande gestalten under upproret, kom hela släkten att kallas mackabéer.

Templet återtas

Under upprorets första år kunde Mattathias och hans söner organisera en liten här. Vid mer än ett tillfälle anföll grekiska soldater grupper av hasidiska kämpar på sabbaten. Men för att inte vanhelga sabbaten ville dessa inte försvara sig, trots att de hade kunnat det. Detta ledde till masslakt. Mattathias, som nu betraktades som en religiös auktoritet, beslöt då att det skulle vara tillåtet för judarna att försvara sig på sabbaten. Detta beslut satte inte bara ny fart på upproret, utan kom också att bli normgivande i judendomen på så sätt att det blev tillåtet för de religiösa ledarna att anpassa den judiska lagen till ändrade förhållanden. Den här inställningen återspeglas längre fram i Talmud i orden: ”Låt dem vanhelga en sabbat, så att de kan helga många sabbater.” — Joma 85b.

Efter sin åldrige fars död blev Judas Mackabaios upprorets obestridde ledare. Han insåg att han inte kunde besegra fienden i öppen strid och tänkte därför ut nya metoder, som liknade modern gerillakrigföring. Han anföll Antiochos trupper i trakter där de inte kunde tillgripa sina vanliga försvarsmetoder. Judas lyckades således i den ena striden efter den andra besegra styrkor som var mycket större än hans egna.

Med tanke på det romerska väldets växande dominans och rivaliteten inom de egna leden var de seleukidiska härskarna inte längre så intresserade av att upprätthålla antijudiska påbud. Detta öppnade vägen för Judas att tränga ända fram till Jerusalems portar. I december 165 (eller kanske 164) f.v.t. erövrade han och hans styrkor templet och renade dess redskap. Och på dagen tre år efter det att det hade blivit vanhelgat återinvigdes det. Judarna firar årligen denna händelse under chanukka, invigningsfesten.

Politik framför fromhet

Man hade nu uppnått målet för upproret. Förbudet mot att utöva judendomen hade hävts, och man kunde nu åter tillbe och offra vid templet. Hasiderna lämnade därför Judas Mackabaios här för att återvända hem, nöjda med det som hade åstadkommits. Men Judas hade andra tankar. När han nu hade en vältränad här, varför då inte använda den till att upprätta en självständig judisk stat? De religiösa motiv som hade satt i gång upproret ersattes nu av politiska motiv. Och kampen fortsatte.

I sitt sökande efter stöd i sin kamp mot seleukidernas herravälde slöt Judas Mackabaios ett fördrag med Rom. År 160 f.v.t. dödades han i strid, men hans bröder fortsatte kampen. Judas bror Jonatan manövrerade förhållandena så att han fick de seleukidiska härskarna att gå med på att han förordnades som överstepräst och härskare i Judeen, även om Judeen fortfarande skulle stå under syrisk överhöghet. Jonatan blev bedragen, tillfångatagen och dödad till följd av en syrisk sammansvärjning. Då tog den siste mackabéerbrodern, Simon, över. Under hans styre blev de sista spåren av seleukidernas herravälde avlägsnat (år 141 f.v.t.). Simon förnyade förbundet med Rom, och den judiska ledningen accepterade honom som härskare och överstepräst. En självständig hasmoneisk dynasti kom således att upprättas i händerna på mackabéerna.

Mackabéerna återupprättade tillbedjan i templet före Messias ankomst. (Jämför Johannes 1:41, 42; 2:13–17.) Men precis som tilliten till prästerskapet fick sig en knäck genom de helleniserade prästernas handlingssätt, minskade den ytterligare under hasmonéerna. Ett styre av politiskt sinnade präster i stället för av en trogen kung i Davids släktlinje hade sannerligen inte skänkt det judiska folket några verkliga välsignelser. — 2 Samuelsboken 7:16; Psalm 89:3, 4, 35, 36.

[Bild på sidan 21]

Mattathias, Judas Mackabaios far, ropade ut: ”Följ med mig härifrån, alla som ivrar för lagen!”

[Bildkälla]

Mattathias vädjar till de judiska flyktingarna/The Doré Bible Illustrations/Dover Publications