”Den mörkhåriga härskarinnan över den syriska öknen”

HON var mörkhyad och hade pärlvita tänder och svarta, glittrande ögon. Hon var välutbildad och mycket språkbegåvad. Det har sagts om denna krigardrottning att hennes intellekt var skarpare än Kleopatras och att hon kanske var lika vacker som hon. Genom att hon vågade sätta sig upp mot den tidens dominerande världsvälde uppfyllde hon en profetisk roll i ett bibliskt drama. Långt efter sin död prisades hon fortfarande av författare, och konstnärer gjorde förskönande målningar av henne. En poet som levde på 1800-talet beskrev henne som ”den mörkhåriga härskarinnan över den syriska öknen”. Denna högt lovordade kvinna var Zenobia — drottningen av den syriska staden Palmyra.

Hur kom Zenobia att nå denna framträdande ställning? Vad var det för politiskt klimat som gjorde att hon kunde komma till makten? Hurdan var hennes personlighet? Vilken profetisk roll fullgjorde denna drottning? Låt oss först se närmare på de platser där detta drama utspelade sig.

En stad i utkanten av en öken

Zenobias stad, Palmyra, låg omkring 20 mil nordöst om Damaskus, i norra utkanten av den syriska öknen, där Antilibanonbergens sluttningar övergår i slättland. Oasstaden låg ungefär mitt emellan Medelhavet i väst och floden Eufrat i öst. Kung Salomo kan ha känt till staden under namnet Tadmor, en plats som var av stor betydelse för hans kungarikes välstånd och det av två skäl: som garnisonsstad för nordgränsens försvar och som en viktig länk i kedjan av karavanstäder. Därför sägs det att Salomo ”återuppbyggde ... Tadmor i vildmarken”. — 2 Krönikeboken 8:4.

Under de tusen år som följde efter Salomos regering nämns inget i historien om Tadmor. Om det stämmer att Tadmor är samma plats som Palmyra, började staden nå bemärkthet i samband med att Syrien blev en randprovins i romarriket år 64 f.v.t. ”Palmyra var viktigt för Rom inom två områden, det ekonomiska och det militära”, skriver Richard Stoneman i sin bok Palmyra and Its Empire—Zenobia’s Revolt Against Rome. Eftersom denna stad med sina palmer låg vid en av de stora handelsvägarna som förband Rom med Mesopotamien och Österlandet, passerade den antika världens rikedomar genom den — kryddor från Ostindien, silke från Kina och andra varor från Persien, nedre Mesopotamien och Medelhavsländerna. Rom var beroende av importen av dessa varor.

Militärt fungerade provinsen Syrien som en buffertzon mellan de rivaliserande romerska och persiska väldena. Under de första 250 åren av den vanliga tideräkningen utgjorde Eufrat den gräns som skilde Rom från dess granne i öster. Staden Dura-Europos låg vid Eufrat och Palmyra på andra sidan öknen västerut. Palmyra hade ett strategiskt läge, något som de romerska kejsarna Hadrianus och Valerianus insåg och därför besökte staden. Hadrianus förhöjde dess arkitektoniska prakt och gjorde många stora donationer. Valerianus belönade en furste i Palmyra vid namn Odenathus — Zenobias make — genom att upphöja honom till ställningen som romersk konsul år 258 v.t. för att han hade fört ett framgångsrikt fälttåg mot Persien och utvidgat romarrikets gränser in i Mesopotamien. Zenobia spelade en viktig roll när det gällde sin makes väg till makten. Historikern Edward Gibbon skrev: ”Odenathus framgångar måste till stor del tillskrivas hennes [Zenobias] oförlikneliga klokhet och själsstyrka.”

Under tiden beslöt kung Shapur I av Persien att utmana Roms överhöghet och förfäkta sin suveränitet över Persiens alla tidigare provinser. Med en väldig här tågade han västerut, intog de romerska garnisonsstäderna Nisibis och Carrhae (Harran) och började förhärja norra Syrien och Kilikien. Kejsar Valerianus ledde själv sina styrkor mot angriparna, men han blev slagen och tillfångatagen av perserna.

Odenathus ansåg att det var en läglig tid att sända dyrbara gåvor och ett fridsbudskap till den persiske monarken. Kung Shapur I befallde högmodigt att gåvorna skulle kastas i Eufrat och krävde att Odenathus ödmjukt skulle träda inför honom som besegrad och tillfångatagen. Till svar samlade palmyrenerna en här av ökennomader och resterna av de romerska styrkorna och började ansätta perserna, som nu drog sig tillbaka. Mot ökenkämparnas taktik att göra snabba angrepp och sedan försvinna hade Shapur I:s styrkor — som var trötta efter fälttåget och tungt lastade med byte — svårt att försvara sig och tvingades ta till flykten.

Som ett erkännande av Odenathus seger över Shapur gav Valerianus son och efterträdare, Gallienus, honom titeln corrector totius Orientis (härskare över hela Östern). Med tiden tog Odenathus sig titeln ”kungars kung”.

Zenobia ser möjligheten att skapa ett imperium

År 267 v.t., när Odenathus stod på höjden av sin makt, blev han och hans arvinge mördade, förmodligen av ett hämndlystet syskonbarn. Zenobia övertog sin makes ställning, eftersom hennes son var för ung. Hon var vacker, ärelysten, en duktig administratör, krigsvan efter fälttågen tillsammans med sin framlidne make, talade flera språk flytande och lyckades tillvinna sig sina undersåtars respekt och stöd — vilket inte var någon ringa bedrift bland beduinerna. Hon hade en önskan att lära och omgav sig med intellektuella. En av hennes rådgivare var filosofen och retorn Cassius Longinus — som sägs ha varit ”ett levande bibliotek och ett vandrande museum”. Författaren Stoneman påpekar: ”Under de fem åren efter Odenathus död ... hade Zenobia skapat sig en ställning i sitt folks sinne som Österns härskarinna.”

På ena sidan av Zenobias område låg Persien, som hon och hennes make hade försvagat, och på den andra sidan låg det sönderfallande Rom. Angående förhållandena i romarriket vid den tiden säger historikern J. M. Roberts: ”Tvåhundratalet var ... en fruktansvärd tid för romarriket både vid den östra och vid den västra gränsen, samtidigt som en ny period av inbördeskrig och omstridda tronskiften hade börjat hemma i Rom. Tjugotvå kejsare (förutom andra som gjorde anspråk på tronen) kom och gick.” Den syriska härskarinnan å andra sidan hade en väletablerad position som oinskränkt monark i sitt rike. ”I sin position där hon kontrollerade balansen mellan de två imperierna [Persien och Rom]”, konstaterar Stoneman, ”såg hon möjligheten att skapa ett tredje imperium som skulle dominera dem båda.”

År 269 v.t. fick Zenobia ett tillfälle att utvidga sin kungliga makt, när en upprorsman, en tronpretendent, reste sig mot det romerska styret i Egypten. Zenobias här marscherade snabbt in i Egypten, krossade upprorsmakaren och tog landet i besittning. Hon utropade sig till drottning av Egypten och lät prägla mynt i sitt namn. Hennes rike sträckte sig nu från Nilen till Eufrat. I detta skede av sitt liv kom hon att inneha ställningen som ”söderns kung” som omtalas i Daniels profetia i Bibeln, eftersom hennes rike då behärskade området söder om Daniels hemland. (Daniel 11:25, 26) Hon erövrade också större delen av Mindre Asien.

Zenobia förstärkte och förskönade sin huvudstad, Palmyra, i sådan omfattning att den räknades till de större städerna i den romerska världen. Dess befolkning beräknas ha uppgått till mer än 150.000. Praktfulla offentliga byggnader, tempel, trädgårdar, pelare och monument fyllde staden innanför murar som uppges ha haft en längd på 21 kilometer. Kolonnader med korintiska pelare, som var över 15 meter höga och omkring 1.500 till antalet, kantade huvudgatan. Statyer och byster av hjältar och förmögna välgörare fanns överallt i staden. År 271 v.t. reste Zenobia ett par statyer av sig själv och sin döde make. Palmyra gnistrade som en juvel vid öknens rand.

Soltemplet var en av de ståtligaste byggnaderna i Palmyra och dominerade utan tvivel det religiösa livet i staden. Sannolikt dyrkade också Zenobia en gudom som var förbunden med solguden. Syrien under 200-talet var emellertid ett land med många religioner. Till bekännelsen kristna, judar, astrologer och dyrkare av solen och månen fanns inom Zenobias område. Vilken inställning hade hon till de olika formerna av gudsdyrkan i sitt rike? Författaren Stoneman skriver: ”En vis härskare åsidosätter inte någon av de seder som folket anser riktiga. ... Gudarna, hoppades man, ... hade samlats på Palmyras sida.” Zenobia var tydligen tolerant i religiöst avseende. Men hade gudarna verkligen ”samlats på Palmyras sida”? Vad väntade Palmyra och dess ”visa härskare” i den nära framtiden?

En kejsare väcker upp ”sitt hjärta” mot Zenobia

År 270 v.t. blev Aurelianus kejsare över romarriket. Hans legioner slog framgångsrikt tillbaka och tuktade barbarerna i norr. År 271 v.t. väckte Aurelianus — som nu representerade ”nordens kung” i Daniels profetia — ”upp sin kraft och sitt hjärta mot söderns kung”, som representerades av Zenobia. (Daniel 11:25a) Aurelianus sände några av sina styrkor direkt till Egypten och ledde sin huvudstyrka österut genom Mindre Asien.

Söderns kung, representerad av det välde som anfördes av Zenobia, ”[hetsade] upp sig” till krig mot Aurelianus med ”en oerhört stor och mäktig militärstyrka” under två fältherrar, Zabdas och Zabbai. (Daniel 11:25b) Men Aurelianus återerövrade Egypten och tågade sedan in i Mindre Asien och Syrien. Zenobia blev besegrad vid Emesa (nuvarande Hums) och drog sig tillbaka till Palmyra.

När Aurelianus belägrade Palmyra, flydde Zenobia tillsammans med sin son mot Persien i hopp om att få hjälp, men blev tillfångatagen av romarna vid Eufrat. Palmyrenerna kapitulerade och gav upp staden år 272 v.t. Aurelianus behandlade invånarna storsint, samlade en väldig mängd byte, däribland gudabilden från Soltemplet, och återvände till Rom. Den romerske kejsaren skonade Zenobia och gjorde henne till huvudattraktionen i sitt triumftåg genom Rom år 274 v.t. Resten av sitt liv levde hon sedan som en aktad romarinna.

Ökenstaden ödeläggs

Några månader efter det att Aurelianus hade erövrat Palmyra, dödade palmyrenerna i en massaker soldaterna i den romerska garnison som han hade lämnat efter sig. När nyheten om upproret nådde Aurelianus, befallde han omedelbart sina soldater att återvända, och denna gång tog de en fruktansvärd hämnd på befolkningen. De som undgick det obarmhärtiga blodbadet fördes bort som slavar. Den stolta staden plundrades och förstördes, så att det inte gick att återuppbygga den. Så förvandlades den livliga metropolen återigen till sitt forna tillstånd — ”Tadmor i vildmarken”.

När Zenobia satte sig upp mot Rom, spelade hon och kejsar Aurelianus utan att veta om det sina roller som ”söderns kung” och ”nordens kung” och uppfyllde delar av en mycket detaljerad profetia som hade skrivits ner av Jehovas profet omkring 800 år tidigare. (Daniel, kapitel 11) Med sin färgstarka personlighet vann Zenobia mångas beundran. Men det som var av största betydelse var hennes roll som representant för en politisk enhet som förutsagts i Daniels profetia. Hennes regeringstid varade inte i mer än fem år. I dag är Palmyra, huvudstaden i Zenobias rike, bara en by. Till och med det mäktiga romarriket har för länge sedan försvunnit och lämnat plats för nutida riken. Hur kommer framtiden att bli för dessa riken? Deras öde kommer också att bestämmas genom den säkra uppfyllelsen av Bibelns profetior. — Daniel 2:44.

[Ruta på sidan 29]

Arvet efter Zenobia

När kejsar Aurelianus hade återvänt till Rom, sedan han besegrat Zenobia, Palmyras drottning, byggde han ett tempel åt solen. Där placerade han de statyer av solguden som han hade tagit från hennes stad. Om den därpå följande utvecklingen sägs det i tidskriften History Today: ”Det som kanske påverkat eftervärlden mest av allt det som Aurelianus gjorde är att han år 274 e.Kr. införde en årlig högtid till ära för solen, vilken skulle firas på dagen för vintersolståndet, den 25 december. När kejsardömet blev kristet överfördes Kristi födelsedag till detta datum för att göra den nya religionen lättare att acceptera för dem som tyckte om att fira de gamla högtiderna. Det är en märklig tanke ... att vår tids julfirande ... ytterst skulle härstamma från härskarinnan Zenobia.”

[Karta/bild på sidorna 28, 29]

(För formaterad text, se publikationen)

MEDELHAVET

SYRIEN

Antiokia

Emesa (Hums)

PALMYRA

Damaskus

MESOPOTAMIEN

Eufrat

Carrhae (Harran)

Nisibis

Dura-Europos

[Bildkällor]

Karta: Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

Kolonnad: Michael Nicholson/Corbis

[Bild på sidan 29]

Romerskt mynt med en bild som möjligen föreställer Aurelianus

[Bild på sidan 30]

Soltemplet i Palmyra

[Bildkälla]

The Complete Encyclopedia of Illustration/J. G. Heck

[Bild på sidan 31]

Drottning Zenobia talar till sina soldater

[Bildkälla]

Giovanni Battista Tiepolo: ”Drottning Zenobia talar till sina soldater”, Samuel H. Kress Collection, Photograph © Board of Trustees, National Gallery of Art, Washington

[Bildkälla på sidan 28]

Detalj av Giovanni Battista Tiepolos tavla ”Drottning Zenobia talar till sina soldater”, Samuel H. Kress Collection, Photograph © Board of Trustees, National Gallery of Art, Washington