”I faror på havet”
I NATTENS mörker närmar sig ett segelfartyg, med 276 människor ombord, en ö i Medelhavet. Besättningen och passagerarna är utmattade av att ha kastats av och an på det stormiga havet under 14 dagar. När de i gryningen ser en bukt, försöker de låta fartyget driva in där. Men fören ränner hårt på och sätter sig fast, och vågorna bryter sönder aktern. Samtliga ombord överger fartyget och lyckas ta sig till Maltas stränder genom att simma eller klamra sig fast vid plankor eller andra föremål. Frusna och illa medfarna släpar de sig upp ur de rasande vågorna. Bland passagerarna finns den kristne aposteln Paulus. Han är under transport till Rom, där han skall ställas inför rätta. — Apostlagärningarna 27:27–44.
För Paulus var skeppsbrottet vid Malta inte den första livshotande händelsen till sjöss. Några år tidigare skrev han: ”Tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett dygn har jag tillbringat i djupet.” Han tillade att han hade varit ”i faror på havet”. (2 Korinthierna 11:25–27) Att Paulus färdades till sjöss hade hjälpt honom att utföra den gudagivna uppgiften att vara ”en apostel till nationerna”. — Romarna 11:13.
Hur omfattande var sjöresorna under det första århundradet? Vilken roll spelade de i spridandet av kristendomen? Hur säkra var de? Vilka typer av fartyg använde man? Och hur var passagerarna inhysta?
Romarrikets behov av sjöfart
Romarna kallade Medelhavet Mare Nostrum — Vårt hav. Herraväldet över sjövägarna var viktigt för Rom av mer än militära skäl. Många städer i romarriket var antingen hamnstäder eller betjänades av sådana. Rom, till exempel, hade sin hamnstad i det närbelägna Ostia, medan Korinth använde Lechaion och Kenkreai. Antiokia i Syrien betjänades av Seleukia. Goda sjöförbindelser mellan dessa hamnstäder garanterade snabb kommunikation med viktiga städer och möjliggjorde effektiv förvaltning av romarrikets provinser.
Rom var också beroende av sjöfarten för sin livsmedelsförsörjning. Med en folkmängd på omkring en miljon hade Rom ett stort behov av spannmål — någonstans mellan 250.000 och 400.000 ton per år. Var kom all denna spannmål ifrån? Flavius Josephus citerar Herodes Agrippa II, som sade att Nordafrika mättade Rom under åtta månader av året, medan Egypten sände tillräckligt med spannmål för att försörja staden under de återstående fyra månaderna. Tusentals fartyg för havstrafik var involverade i att förse staden med spannmål.
För att tillfredsställa romarnas smak för lyx tillhandahöll den blomstrande handeln över havet alla slags varor. Mineraler, sten och marmor skeppades från Cypern, Grekland och Egypten, och virke transporterades från Libanon. Vin kom från Smyrna, nötter från Damaskus och dadlar från Palestina. Salvor och gummi lastades i Kilikien, ull i Miletos och Laodikeia, textilvaror i Syrien och Libanon, purpurfärgat tyg i Tyros och Sidon. Färgämnen sändes från Thyatira och glas från Alexandria och Sidon. Siden, bomull, elfenben och kryddor importerades från Kina och Indien.
Vad kan sägas om det fartyg som förliste vid Malta med Paulus ombord? Det var ett spannmålsfartyg, ”en båt från Alexandria som seglade till Italien”. (Apostlagärningarna 27:6, fotnot i NW, studieutgåvan) Spannmålsflottorna var privatägda av greker, fenicier och syrier, vilka förde befälet och utrustade dem. Men fartygen hyrdes av romerska staten. ”Som i fallet med indrivningen av skatter”, säger historikern William M. Ramsay, ”fann de romerska myndigheterna det lättare att leja ut arbetet på kontrakt än att själva organisera den enorma apparat i form av manskap och utrustning som krävdes för denna omfattande verksamhet.”
Paulus fullbordade sin resa till Rom ombord på ett fartyg som hade ”Zeus’ söner” som galjonsbild. Också detta fartyg var från Alexandria. Hon lade till i Puteoli i Neapelbukten, den hamn som spannmålsflottorna vanligtvis anlöpte. (Apostlagärningarna 28:11–13) Från Puteoli — det nutida Pozzuoli — transporterades lasten landvägen, eller också fraktades den med mindre fartyg norrut utmed kusten och upp genom Tibern till själva hjärtat av Rom.
Passagerare på fraktfartyg?
Varför färdades Paulus och hans vakter med ett fraktfartyg? För att besvara den frågan behöver vi veta vad det innebar att färdas till sjöss som passagerare på den tiden.
Under det första århundradet v.t. fanns det inte något sådant som passagerarfartyg. De farkoster som resenärer färdades med var handelsfartyg. Och alla slags människor — däribland statligt anställda, intellektuella, präster och predikanter, trollkarlar, konstnärer, idrottsmän, köpmän, turister och pilgrimer — kan ha seglat med dem.
Det fanns naturligtvis små båtar som tog passagerare och last i kustfarvattnen. Paulus kan ha använt sig av en sådan båt för att ”ta steget över till Makedonien” från Troas. Små båtar kan ha fört honom till och från Athen vid mer än ett tillfälle. Paulus kan också ha använt sig av små båtar under sin senare resa från Troas till Patara förbi öarna nära Mindre Asiens kust. (Apostlagärningarna 16:8–11; 17:14, 15; 20:1–6, 13–15; 21:1) Att man använde sig av sådana små båtar sparade tid, men de vågade sig inte ut långt från land. De fartyg som tog Paulus till Cypern och sedan till Pamfylien, och de som han färdades med från Efesos till Caesarea och från Patara till Tyros, måste ha varit betydligt större. (Apostlagärningarna 13:4, 13; 18:21, 22; 21:1–3) Det fartyg som Paulus led skeppsbrott på vid Malta måste också ha varit ganska stort. Hur stora kunde sådana fartyg vara?
Litterära källor fick en forskare att säga: ”De minsta fartyg som var i allmänt bruk bland antikens romare var på omkring 70 till 80 ton. En mycket vanlig storlek, åtminstone under den hellenistiska perioden, var 130-tonnare. En 250-tonnare var, även om den var en vanlig syn, definitivt större än genomsnittet. På romartiden var de fartyg som användes i det kejserliga transportväsendet ännu större, med ett önskvärt deplacement på 340 ton. De största fartyg som sjösattes var på upp till 1.300 ton, eller möjligen något större.” Enligt en beskrivning som nedtecknades under det andra århundradet v.t. var det alexandrinska veteskeppet Isis mer än 55 meter långt och omkring 14 meter brett och hade ett lastrum som var 13 meter djupt. Det kunde troligen ta mer än tusen ton spannmål och kanske några hundra passagerare.
Hur togs passagerarna om hand på ett spannmålsfartyg? Eftersom fartygen i huvudsak var avsedda för last, var passagerare av underordnad betydelse. De hade inte tillgång till mat eller uppassning, förutom vatten. De fick sova på däck, kanske under ett tältliknande skydd som sattes upp på kvällen och togs ner varje morgon. Även om resenärer kan ha fått använda kabyssen för matlagning, var de tvungna att själva ha med sig allt som behövdes för att laga mat, äta, bada och sova — från grytor till sängkläder.
Hur säkert var det att färdas till sjöss?
Eftersom sjöfarare under det första århundradet saknade instrument — de hade inte ens kompass — fick de manövrera enbart efter vad de såg. Det var därför säkrast att resa när sikten var som bäst — vanligtvis från slutet av maj till mitten av september. Under de två månaderna före och efter denna period kunde köpmän chansa på att segla. Men under vinterperioden fördunklade ofta dimma och moln sikten. På dagen kunde man inte se landmärken eller solen, och på natten kunde man inte se stjärnorna. Sjöfarten betraktades som nerlagd (latin: mare clausum) från 11 november till 10 mars, förutom i absolut nödvändiga eller brådskande fall. De som var på resa sent under säsongen löpte risken att behöva övervintra i en främmande hamn. — Apostlagärningarna 27:12; 28:11.
Erbjöd då segling, även om det var riskfyllt och säsongsbetingat, några fördelar jämfört med resor på land? Ja, verkligen! Att resa till sjöss var mindre tröttsamt, och det var billigare och snabbare. När vinden var gynnsam, kunde ett fartyg kanske tillryggalägga 150 kilometer per dag. Den vanliga takten för en lång resa till fots var 25 till 30 kilometer per dag.
Farten vid seglingen berodde nästan helt och hållet på vinden. Resan från Egypten till Italien var en ständig kamp i motvind, även under de bästa förhållanden. Den kortaste rutten var vanligtvis via Rhodos eller Myra eller någon annan hamnstad utmed Lykiens kust i Mindre Asien. Efter att ha avseglat från Alexandria stötte veteskeppet Isis på stormvindar och tappade kursen, och hon ankrade i Pireus 70 dagar efter avfärden från Alexandria. Med förhärskande nordvästliga vindar i ryggen kunde man troligen avverka returresan från Italien på 20 till 25 dagar. Landvägen skulle samma resa åt vartdera hållet ha tagit mer än 150 dagar under gynnsamma väderförhållanden.
De goda nyheterna predikas på andra sidan haven
Paulus var tydligen medveten om farorna med sjöresor som gjordes efter säsongens slut. Han till och med avrådde från att segla i slutet av september eller början av oktober genom att säga: ”Ni män, jag inser att sjöresan skall komma att medföra skada och stor förlust inte bara av lasten och båten, utan också av våra själar.” (Apostlagärningarna 27:9, 10) Den arméofficer som förde befälet struntade emellertid i dessa ord, och det ledde till skeppsbrottet vid Malta.
Vid slutet av sin missionärsverksamhet hade Paulus lidit skeppsbrott vid åtminstone fyra tillfällen. (Apostlagärningarna 27:41–44; 2 Korinthierna 11:25) Men överdriven oro för sådana eventualiteter hindrade inte de första förkunnarna av de goda nyheterna att färdas till sjöss. De drog full nytta av alla tillgängliga transportmedel för att sprida Rikets budskap. Och i lydnad för Jesu befallning avgavs ett vittnesbörd vitt och brett. (Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 1:8) Tack vare deras nitälskan, tron hos dem som har följt deras exempel och Jehovas heliga andes vägledning har de goda nyheterna nått ut till de mest avlägsna delarna av den bebodda jorden.
[Bildkälla på sidan 31]
Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.