Vilka var Paulus medarbetare?

I BIBELBOKEN Apostlagärningarna och i Paulus brev omnämns omkring hundra personer, som tillhörde den första kristna församlingen och som var bekanta med ”aposteln till nationerna”. (Romarna 11:13) Några av dem är ganska välkända. Du känner troligen till en del om den verksamhet som Apollos, Barnabas och Silas tog del i. Men däremot skulle du nog tycka det vara svårt att säga så mycket om Arkippus, Claudia, Damaris, Linos, Persis, Pudens och Sopatros.

Det var många personer som, under olika perioder och varierande omständigheter, spelade en aktiv roll när det gällde att understödja Paulus tjänst. Vissa av dem, bland andra Aristarkus, Lukas och Timoteus, tjänade tillsammans med aposteln under många år. Några var tillsammans med honom i fängelse eller när han var ute på sina resor, antingen som ressällskap eller som värdar och värdinnor. Sorgligt nog var det andra, till exempel Alexander, Demas, Hermogenes och Fygelos, som inte höll fast vid den kristna tron.

När det gäller flera av Paulus andra vänner, bland dem Asynkritos, Hermas, Julia och Filologos, vet vi inte mycket mer om dem än deras namn. Beträffande Nereus syster eller Rufus mor eller dem som tillhörde Kloes hus vet vi inte ens så mycket. (Romarna 16:13–15; 1 Korinthierna 1:11) Ändå kastar en granskning av de få uppgifter vi har om dessa omkring hundra personer ljus över aposteln Paulus sätt att arbeta. Det lär oss också något om vilken nytta det medför att vara omgiven av många medtroende och arbeta nära tillsammans med dem.

Reskamrater, värdar och värdinnor

Aposteln Paulus färdades en hel del under sin tjänst. En skribent beräknar att den sträcka till lands och till sjöss som enbart Apostlagärningarna visar att han avverkade var mer än 1.500 mil. På den tiden var det inte bara ansträngande att resa, utan också farligt. Han fick bland annat uppleva skeppsbrott, faror från floder och stråtrövare och faror i vildmarken och på havet. (2 Korinthierna 11:25, 26) Därför var Paulus sällan ensam, när han färdades från en plats till en annan.

De som gjorde sällskap med Paulus kunde erbjuda kamratskap, uppmuntran och praktisk hjälp under hans tjänst. Det hände att Paulus, när han fortsatte sin färd, lämnade dem kvar, så att de kunde sörja för de andliga behoven hos dem som nyligen kommit till tro. (Apostlagärningarna 17:14; Titus 1:5) Men att ha följeslagare var troligen viktigt för säkerheten och som stöd under färdens strapatser. Sopatros, Secundus, Gajus och Trofimos, som vi vet var några av Paulus reskamrater, kan ha haft stor betydelse för att hans tjänst fick framgång. — Apostlagärningarna 20:4.

Det stöd som gavs av värdar och värdinnor uppskattades också. När Paulus kom till en stad där han tänkte genomföra en predikokampanj eller bara stanna över natten, var det mycket viktigt att finna logi. Den som var på resande fot lika mycket som Paulus måste förstås sova i många olika slags sängar. Möjligheten fanns ju alltid att han kunde ta in på ett värdshus, men historiker har beskrivit dem som ”farliga och otrevliga platser”. Därför är det troligt att Paulus, där det var möjligt, bodde hos medtroende.

Vi känner till namnen på några av Paulus värdar och värdinnor — Aquila och Prisca, Gajus, Jason, Lydia, Mnason, Filemon och Filippus. (Apostlagärningarna 16:14, 15; 17:7; 18:2, 3; 21:8, 16; Romarna 16:23; Filemon, vers 1, 22) I Filippi, Thessalonike och Korinth fick Paulus genom att inkvarteras på detta sätt en bas, som han kunde organisera sin missionärsverksamhet från. I Korinth öppnade också Titius Justus sitt hem för aposteln, så att han skulle ha en plats att fortsätta sitt predikande från. — Apostlagärningarna 18:7.

En mängd vänner

Som vi kan förvänta blev de som Paulus kände ihågkomna på olika sätt, beroende på att det var under skilda omständigheter han hade träffat dem. Maria, Persis, Febe, Tryfena och Tryfosa var kvinnliga medtroende som fick beröm för sin möda och sitt hårda arbete. (Romarna 16:1, 2, 6, 12) Paulus döpte Crispus, Gajus och medlemmar av Stefanas hushåll. Dionysios och Damaris tog emot sanningsbudskapet då han framförde det i Athen. (Apostlagärningarna 17:34; 1 Korinthierna 1:14, 16) Andronikos och Junias, ”bemärkta män bland apostlarna”, som hade varit troende längre än Paulus, kallas hans ”medfångar”. Kanske hade de någon gång suttit i fängelse tillsammans med honom. Paulus talar om dessa båda män och Herodion, Jason, Lucius och Sosipatros som sina ”släktingar”. (Romarna 16:7, 11, 21) Det grekiska ord som används här kan betyda ”landsmän”, men grundbetydelsen är ”köttsliga släktingar av samma generation”.

Det var på grund av de goda nyheterna som många av Paulus vänner färdades omkring. Förutom hans mer kända följeslagare finns också Akaikus, Fortunatus och Stefanas, som begav sig från Korinth till Efesos för att tala med Paulus om de andliga förhållandena i deras församling. Artemas och Tykikos var villiga att bege sig till Titus, som tjänade på ön Kreta, och Zenas och Apollos skulle bege sig ut på en färd tillsammans. — 1 Korinthierna 16:17; Titus 3:12, 13.

Paulus förser oss med en del små och intressanta detaljer om några av sina medarbetare. Vi får bland annat veta att Epenetus var ”en förstling ... i Asia”, Erastos var ”stadens förvaltare” i Korinth, Lukas var läkare, Lydia var purpursäljerska, och Tertius var den som Paulus använde till att skriva ner sitt brev till romarna. (Romarna 16:5, 22, 23; Apostlagärningarna 16:14; Kolosserna 4:14) För den som skulle vilja veta mer om dessa personer väcker de få upplysningar som Bibeln ger intresse.

Andra medarbetare till Paulus fick personliga hälsningar, som nu finns nerskrivna i Bibeln. Ett exempel på det är Paulus brev till kolosserna, där han ger Arkippus den här uppmaningen: ”Fortsätt att ge akt på den tjänst som du har tagit emot i Herren, för att du må fullgöra den.” (Kolosserna 4:17) Det verkar som om Evodia och Syntyke behövde lösa en motsättning som rådde mellan dem. Därför uppmanade Paulus dem genom en ”medarbetare” i Filippi som inte är namngiven ”att vara likasinnade i Herren”. (Filipperna 4:2, 3) Det är verkligen ett gott råd till oss alla.

Lojalt stöd under fängelsevistelser

Paulus satt i fängelse flera gånger. (2 Korinthierna 11:23) Om det fanns kristna som bodde på platsen, måste de vid dessa tillfällen ha gjort allt de kunde för att det han upplevde skulle bli mer uthärdligt. Första gången Paulus satt fängslad i Rom fick han tillåtelse att under två år själv hyra ett hus, och hans vänner kunde besöka honom. (Apostlagärningarna 28:30) Under den tiden skrev han brev till församlingarna i Efesos, Filippi och Kolossai och dessutom till Filemon. Dessa källor säger oss en hel del om dem som stod Paulus nära under hans internering.

Vi får till exempel veta att Onesimos, Filemons förrymde slav, träffade Paulus i Rom, och det gjorde också Tykikos, som skulle följa med Onesimos på hans färd tillbaka till sin herre. (Kolosserna 4:7–9) Där fanns också Epafroditos, som gjorde den långa resan från Filippi för att överlämna en gåva från församlingen och som sedan blev sjuk. (Filipperna 2:25; 4:18) Aristarkus, Markus och Jesus, som kallades Justus, hade ett nära samarbete med Paulus i Rom. Han skrev om dem: ”Endast dessa är mina medarbetare för Guds kungarike, och just dessa har blivit en styrkande hjälp för mig.” (Kolosserna 4:10, 11) Bland alla dessa trogna fanns de som är mer kända, Timoteus och Lukas, och dessutom Demas, som senare på grund av kärlek till världen övergav Paulus. — Kolosserna 1:1; 4:14; 2 Timoteus 4:10; Filemon, vers 24.

Antagligen var ingen av dessa från Rom, men de fanns ändå där vid Paulus sida. Kanske hade några av dem begett sig dit just för att bistå honom under hans fängelsetid. Det var säkert så att några fick gå ärenden åt honom, andra sändes i väg på uppdrag långt bort, och för ytterligare andra dikterade Paulus brev. Vilket fint vittnesbörd om den stora tillgivenhet och lojalitet som alla dessa hade för Paulus och för Guds verk!

Av det sätt som Paulus avslutar några av sina brev förstår vi att han troligen var omgiven av ett större antal kristna bröder och systrar än de få vi känner till namnet. Vid flera tillfällen skrev han: ”Alla de heliga sänder er sina hälsningar” och: ”Alla som är hos mig sänder dig sina hälsningar.” — 2 Korinthierna 13:13; Titus 3:15; Filipperna 4:22.

Under Paulus andra och avgörande fängelsevistelse i Rom, när hans martyrdöd var nära förestående, tänkte han väldigt mycket på sina medarbetare. Han tog fortfarande del i att leda och samordna den verksamhet som åtminstone några av dem utförde. Titus och Tykikos hade sänts i väg på uppdrag, Crescens hade begett sig till Galatien, Erastos stannade kvar i Korinth, Trofimos hade lämnats kvar sjuk i Miletos, men Markus och Timoteus skulle komma till honom. Men Lukas var hos Paulus, och när aposteln skrev sitt andra brev till Timoteus, fanns flera andra troende där för att sända sina hälsningar, bland dem Euboulos, Pudens, Linos och Claudia. De gjorde helt säkert allt de kunde för att hjälpa Paulus. Paulus själv sände samtidigt hälsningar till Prisca och Aquila och till Onesiforos hushåll. Men under denna svåra tid övergav sorgligt nog Demas honom, och Alexander tillfogade honom många oförrätter. — 2 Timoteus 4:9–21.

”Vi är Guds medarbetare”

Paulus var sällan ensam, när han tog del i sin predikoverksamhet. ”Den bild som framträder”, säger E. Earle Ellis, ”är den av en missionär med ett stort antal följeslagare. Ja, man finner nästan aldrig Paulus utan sällskap.” Paulus kunde, under ledning av Guds heliga ande, mobilisera många människor och organisera effektiva missionskampanjer. Han var omgiven av nära medarbetare, tillfälliga medhjälpare, några starka personligheter och många ödmjuka tjänare. Men de var inte bara medarbetare. Oberoende av hur mycket de arbetade med eller var tillsammans med Paulus, är det uppenbart att det fanns ett band av kristen kärlek och personlig vänskap mellan dem.

Aposteln Paulus hade en enastående förmåga att få vänner. Han gjorde mycket för att föra ut de goda nyheterna till nationerna, men han försökte inte göra det ensam. Han samarbetade med och gjorde fullt bruk av den organiserade kristna församlingen. Paulus tog inte äran åt sig själv för de resultat som uppnåddes, utan talade ödmjukt om sig själv som en slav och att all ära skulle gå till Gud som var den som var ansvarig för tillväxten. — 1 Korinthierna 3:5–7; 9:16; Filipperna 1:1.

Förhållandena på Paulus tid skiljer sig från våra, men ändå bör ingen i den kristna församlingen i dag tänka att han kan vara eller behöver vara självständig. Vi bör i stället alltid arbeta tillsammans med Guds organisation, med den församling vi tillhör och med våra medtroende. Vi behöver deras hjälp, stöd och tröst både i goda och i bekymmersamma tider. Vi har det dyrbara privilegiet att vara en del av ”hela skaran av ... bröder i världen”. (1 Petrus 5:9) Om vi troget och kärleksfullt arbetar sida vid sida och i samverkan med dem, kan vi precis som Paulus säga att ”vi är Guds medarbetare”. — 1 Korinthierna 3:9.

[Bilder på sidan 31]

APOLLOS

ARISTARKUS

BARNABAS

LYDIA

ONESIFOROS

TERTIUS

TYKIKOS