Jehova är en Gud som visar kärleksfull omtanke mot mig
BERÄTTAT AV JOHN ANDRONIKOS
Det var år 1956. Jag hade varit gift i bara nio dagar, och nu stod jag inför en appellationsdomstol i Komotiní i norra Grekland. Min förhoppning var att det straff på 12 månader som jag hade dömts till för att jag predikat om Guds kungarike skulle upphävas. Appellationsdomstolens dom — sex månaders fängelse — grusade de förhoppningarna och visade sig vara bara början på en lång rad rättsfall. Men i allt har Jehova hela tiden visat sig vara en Gud som visar kärleksfull omtanke mot mig.
NÄR jag föddes den 1 oktober 1931 bodde min familj i Kaválla, en stad i Makedonien som i forntiden kallades Neapolis och som besöktes av aposteln Paulus under hans andra missionsresa. Mamma blev ett Jehovas vittne när jag var fem år, och trots att hon själv knappt kunde läsa gjorde hon sitt bästa för att ingjuta gudsfruktan och kärlek till Gud i mig. Min far var en ytterst konservativ man som envist höll fast vid de grekisk-ortodoxa traditionerna. Han hade inget intresse för Bibelns sanning och motstod min mor, ofta genom att ta till våld.
Därför kom jag att växa upp i ett söndrat hem med en far som slog och misshandlade min mor och till och med övergav familjen. Från min tidiga barndom tog min mamma med mig och min lillasyster till kristna möten. Men när jag blev 15 år fick ungdomens begär och oberoendets anda mig att vända mig bort från Jehovas vittnen. Trots det fortsatte min trofasta mor ändå att kämpa hårt och spillde många tårar i sina ansträngningar att hjälpa mig.
På grund av fattigdom och mitt dåliga leverne blev jag allvarligt sjuk och var tvungen att ligga till sängs i över tre månader. Det var då som en mycket ödmjuk broder, som hade hjälpt min mor att lära känna sanningen, lade märke till att jag innerst inne hade uppriktig kärlek till Gud. Han trodde att om jag fick hjälp så kunde jag återhämta mig andligen. Andra sade till honom: ”Du slösar bara bort din tid med att försöka hjälpa John, han kommer aldrig att skärpa till sig.” Men denne broders tålamod och uthållighet i att hjälpa mig gav resultat. Den 15 augusti 1952, när jag var 21 år, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom att bli döpt.
Nygift och i fängelse
Tre år senare lärde jag känna Martha, en andligt sinnad syster med underbara egenskaper, och inom kort hade vi förlovat oss. En dag blev jag helt ställd när Martha sade till mig: ”I dag har jag tänkt predika från dörr till dörr. Vill du följa med mig?” Fram till dess hade jag aldrig tagit del i den verksamheten, utan hade mest predikat informellt. Vid den tiden var förkunnarverksamheten förbjuden i Grekland, och vi var tvungna att utföra vår verksamhet under jorden. Det medförde att det förekom mängder av gripanden, rättsfall och hårda fängelsestraff. Men jag kunde ju inte säga nej till min fästmö!
Martha och jag gifte oss 1956. Det var då, nio dagar efter vårt bröllop, som appellationsdomstolen i Komotiní dömde mig till sex månaders fängelse. Det gjorde att jag drog mig till minnes en fråga som jag hade ställt någon tid innan till en kristen syster, en vän till min mor: ”Hur skall jag kunna visa att jag är ett sant vittne för Jehova? Jag har aldrig fått tillfälle att bevisa min tro.” När den här systern kom för att besöka mig i fängelset, påminde hon mig om den frågan och sade: ”Nu kan du visa Jehova hur mycket du älskar honom. Det här är det uppdrag du fått.”
När jag fick veta att min advokat försökte få fram pengar till att betala borgen så att jag skulle släppas fri, sade jag till honom att jag föredrog att sitta strafftiden ut. Tänk så glad jag var, när jag vid slutet av mina sex månader i fängelset fick se två av mina medfångar ta emot sanningen! Under de följande åren var jag indragen i mängder av rättsfall för de goda nyheternas skull.
Val som vi aldrig har ångrat
År 1959, ett par år efter min frigivning, tjänade jag som församlingstjänare (presiderande tillsyningsman) och blev inbjuden till Skolan i Rikets tjänst, en kurs för övning av församlingsäldste. Men samtidigt fick jag också ett erbjudande om fast anställning på ett sjukhus, ett arbete som skulle innebära ekonomisk trygghet för mig och min familj resten av livet. Vilket skulle jag välja? Jag hade redan arbetat tillfälligt vid sjukhuset i tre månader, och direktören var mycket nöjd med mitt arbete, men när jag fick inbjudan till Skolan i Rikets tjänst ville han inte på några villkor ge mig ledigt. Efter att ha tänkt över dilemmat under bön fattade jag beslutet att sätta Rikets intressen först och tacka nej till arbetet. — Matteus 6:33.
Vid ungefär samma tid kom kretstillsyningsmannen och områdestillsyningsmannen på besök i vår församling. Vi var tvungna att hålla våra möten i hemlighet i privata hem på grund av de grekisk-ortodoxa prästernas och myndigheternas hårda motstånd. Efter ett av mötena kom områdestillsyningsmannen fram till mig och frågade om jag hade tänkt på möjligheten att börja i heltidstjänsten. Hans förslag slog an en sträng i mitt hjärta, för det hade varit min dröm ända sedan jag blev döpt. ”Det skulle jag mycket gärna vilja göra”, svarade jag. Men mina förpliktelser hade redan utökats med ansvaret för en liten dotter. Brodern sade till mig: ”Förtrösta på Jehova, så kommer han att hjälpa dig att förverkliga dina planer.” Så skedde också, och min hustru och jag kunde ordna våra förhållanden så att jag, utan att vi försummade våra familjeförpliktelser, kunde börja som pionjär med särskilt uppdrag i östra Makedonien i december 1960 — en av endast fem pionjärer med särskilt uppdrag i landet vid den tiden.
När jag hade tjänat som pionjär med särskilt uppdrag i ett år, blev jag av avdelningskontoret i Athen förordnad att tjäna som resande tillsyningsman. När jag kom hem efter att ha fått en månads övning i denna tjänst och medan jag ännu höll på med att berätta för Martha om vad jag fått vara med om, kom direktören för en stor gruva på besök och erbjöd mig arbete som föreståndare för gruvans anrikningsverk. Han erbjöd mig ett generöst femårskontrakt och att jag skulle få ett fint hus och en bil. Jag fick två dagars betänketid. Utan någon som helst tvekan bad jag återigen till Jehova: ”Här är jag! Sänd mig.” (Jesaja 6:8) Min hustru instämde helt och fullt. I full förtröstan på Jehova började vi i resetjänsten, och Jehova har i sin kärleksfulla omtanke aldrig svikit oss.
Tjänst under motigheter
Även om det kunde vara svårt ekonomiskt, fortsatte vi hela tiden framåt i vår tjänst, och Jehova försåg oss med det vi behövde. I början körde jag motorcykel till församlingarna, och ibland kunde det vara upp till 50 mil att köra. Jag råkade många gånger ut för problem, och det skedde också några olyckor. En gång på vintern, när jag var på väg hem efter att ha besökt en församling, skulle jag korsa en översvämmad bäck när motorn plötsligt dog och jag blev genomblöt upp till knäna. Sedan fick jag punktering på ett däck. Jag fick hjälp av en förbipasserande som hade en pump så att jag kunde klara mig till närmaste by där jag lagade däcket. Till slut kom jag hem frusen och helt slut klockan tre på morgonen.
En annan gång, på väg mellan två församlingar, fick jag sladd på motorcykeln och föll med knät under den. Byxorna revs sönder och blev alldeles nerblodade. Jag hade inga andra byxor med mig, så den kvällen höll jag talet i en annan broders byxor, som var ganska mycket för stora för mig. Men inga svårigheter kunde dämpa min önskan att tjäna Jehova och mina kära bröder.
I en annan olycka blev jag allvarligare skadad och bröt ena armen och fick framtänderna sönderslagna. Just då fick jag besök av min syster, som inte är ett Jehovas vittne, från USA. Vilken lättnad det blev när hon hjälpte mig att köpa en bil! När bröderna på avdelningskontoret i Athen fick höra om olyckan skrev de ett uppmuntrande brev där de bland annat citerade Romarna 8:28, där det sägs: ”Gud låter alla sina gärningar samverka till nytta för dem som älskar Gud.” Denna försäkran har verkligen visat sig vara sann gång på gång i mitt liv!
En trevlig överraskning
År 1963 samarbetade jag vid ett tillfälle med en pionjär med särskilt uppdrag i en by där människorna inte ville lyssna till vårt budskap. Vi bestämde oss för att dela på oss och gå på var sin sida av gatan. Vid ett hus hade jag knappt hunnit knacka på dörren förrän en kvinna hastigt drog in mig i huset och stängde och låste dörren bakom mig. Jag blev helt förvirrad och fattade inte vad det var fråga om. Några minuter senare ropade hon också in pionjärbrodern i huset. Sedan sade hon till oss: ”Var tysta! Stå helt stilla!” Efter en stund hörde vi hotfulla röster utanför. Man letade efter oss. När situationen hade lugnat ner sig sade kvinnan till oss: ”Jag gjorde det här för er egen säkerhet. Jag respekterar er, för jag tror att ni är sanna kristna.” Vi tackade henne uppriktigt för hennes hjälp och lämnade mycket litteratur till henne innan vi åkte därifrån.
Fjorton år senare kom en syster fram till mig på en områdessammankomst i Grekland och sade: ”Broder, kommer du ihåg mig? Det var jag som hjälpte er undan motståndarna när ni predikade i vår by.” Hon hade flyttat till Tyskland, studerat Bibeln och anslutit sig till Jehovas folk. Nu var hela hennes familj med i sanningen.
Ja, under alla dessa år som gått har vi verkligen blivit välsignade med många ”anbefallningsbrev”. (2 Korinthierna 3:1) Flera av dem som vi har haft privilegiet att hjälpa att inhämta kunskap om Bibelns sanning tjänar nu som äldste, biträdande tjänare och pionjärer. Det är verkligen underbart att se hur den handfull förkunnare som fanns i de kretsar där jag tjänade i början av 1960-talet har växt till mer än 10.000 tillbedjare av Jehova! All ära går till vår Gud som visar kärleksfull omtanke och som använder oss till att utföra hans vilja.
”På sjukdivanen”
Under våra år i resetjänsten visade sig Martha vara en underbar kamrat och hjälp, alltid med en glad inställning. Men i oktober 1976 blev hon allvarligt sjuk och var tvungen att gå igenom en smärtsam operation. Hon blev förlamad i benen och måste sitta i rullstol. Hur skulle vi klara alla utgifter och de känslomässiga påfrestningar vi ställdes inför? Återigen förlitade vi oss på Jehova och fick erfara hans kärleksfulla och generösa omvårdnad. När jag reste i väg för att tjäna i Makedonien stannade Martha kvar för att få behandling med sjukgymnastik och fick bo i en broders hus i Athen. Hon brukade ringa och uppmuntra mig: ”Det är bra med mig. Fortsätt du bara, och när jag kommit i gång igen följer jag med dig i min rullstol.” Och det var just vad hon gjorde. Vi fick många uppmuntrande brev från våra kära bröder vid Betel. Martha blev gång på gång påmind om orden i Psalm 41:3: ”Jehova själv kommer att stödja honom på sjukdivanen; hela hans säng kommer du sannerligen att förvandla under hans sjukdom.”
På grund av de svåra hälsoproblemen blev det 1986 bestämt att det skulle passa bättre att jag tjänade som pionjär med särskilt uppdrag i Kaválla, där jag nu bor i närheten av vår älskade dotter och hennes familj. Martha dog i mars i år, trogen intill slutet. När någon frågade Martha: ”Hur mår du?” brukade hon svara: ”Eftersom jag är nära Jehova mår jag bara bra!” När vi förberedde möten eller när vi fick lockande erbjudanden om att tjäna på platser där skörden är stor, brukade Martha säga: ”John, låt oss flytta någonstans där behovet är större.” Hon hade hela tiden kvar samma nitiska anda.
För några år sedan fick jag också allvarliga problem med hälsan. I mars 1994 fick jag veta att jag hade en livshotande hjärtsjukdom och att det var absolut nödvändigt med en operation. Än en gång kunde jag känna hur Jehovas kärleksfulla hand uppehöll mig under en kritisk tid. Jag kommer aldrig att glömma den bön som en kretstillsyningsman bad vid min säng när jag kom ut från intensiven och inte heller det åminnelsefirande som jag ledde i mitt sjukrum tillsammans med fyra patienter som hade visat intresse för sanningen.
Jehova har varit vår hjälpare
Tiden går och vårt kött blir svagare, men studier och tjänst ger oss hela tiden nytt mod. (2 Korinthierna 4:16) Det har nu gått 39 år sedan jag sade: ”Här är jag! Sänd mig.” Det har varit ett rikt, lyckligt och givande liv. Det är sant att jag ibland känner att ”jag är betryckt och fattig”, men då kan jag med full förtröstan säga till Jehova: ”Du är min hjälp och den som för mig i säkerhet.” (Psalm 40:17) Ja, han har verkligen varit en Gud som visar kärleksfull omtanke mot mig.
[Bild på sidan 25]
Martha och jag 1956
[Bild på sidan 26]
Hamnen i Kaválla
[Bild på sidan 26]
Martha och jag 1997