Ebla – en återfunnen forntida stad

Sommaren 1962 utforskade Paolo Matthiae, en ung italiensk arkeolog, slätterna i nordvästra Syrien utan att veta vad han skulle hitta eller om han skulle hitta något. Det ansågs inte finnas särskilt många arkeologiska fyndplatser i de inre delarna av Syrien. Men vid de utgrävningar som två år senare påbörjades vid Tell Mardikh, omkring sex mil söder om Aleppo, skulle man göra vad många anser vara ”den viktigaste arkeologiska upptäckten” under 1900-talet.

FORNTIDA inskrifter vittnade om att det en gång hade funnits en stad som hette Ebla. Men ingen visste under vilken av de många kullarna och höjderna i Mellanöstern den kunde ligga begravd. I en inskrift berättades det att Sargon, kungen i Akkad, erövrade ”Mari, Yarmuti och Ebla”. I en annan omnämnde den sumeriske kungen Gudea det värdefulla timmer som han fick från ”Iblas [Eblas] berg”. Namnet Ebla förekom också på en lista i Karnak i Egypten över forntida städer som farao Thutmosis III erövrade. Det är inte så svårt att förstå varför arkeologer hade försökt hitta Ebla.

Ytterligare utgrävningar visade sig ge resultat. År 1968 grävde man fram en del av en staty som föreställde Ibbit-Lim, en härskare i Ebla. På statyn fanns en inskrift på akkadiska som gav till känna att den tillägnats gudinnan Ishtar, som ”strålade i Ebla”. Ja, arkeologiska fynd började uppenbara ”ett nytt språk, en ny historia och en ny kultur”.

Bekräftelse på att Tell Mardikh var den plats där det forntida Ebla låg kom under åren 1974 och 1975, då man upptäckte kilskriftstavlor där detta forntida namn gång på gång återfanns. Utgrävningar visade också att staden hade legat på den här platsen under åtminstone två perioder. Efter sin första storhetstid hade staden förstörts. Sedan återuppbyggdes den, bara för att återigen förstöras och falla i glömska under flera hundra år.

En stad som har mycket att berätta

De äldsta forntida städerna var byggda på alluvialslätter, sådana som den som ligger mellan Tigris och Eufrat, vilket möjliggjorde ett intensivt jordbruk. De första städer som finns omnämnda i Bibeln låg i Mesopotamien. (1 Moseboken 10:10) Det verkar som om namnet Ebla betyder ”vit klippa”, vilket syftar på det lager av kalksten som staden var byggd på. Platsen valdes tydligen på grund av att kalkstenslagret garanterade en naturlig tillgång på vatten, något som var viktigt i ett område där det inte fanns några större floder i närheten.

När det gällde jordbruk gjorde den begränsade nederbörden i Ebla och i områdena däromkring att man inte i någon större skala kunde odla annat än spannmål, vindruvor och oliver. Området lämpade sig också för boskapsskötsel, främst fårskötsel. Eblas strategiska läge – mellan den mesopotamiska slätten och Medelhavskusten – gjorde staden till en passande plats för handel med timmer, ädelstenar och metaller. Ebla var huvudort för ett område där det bodde omkring 200 000 människor, och av dessa bodde upp till en tiondel inne i själva staden.

Lämningarna av ett stort palats vittnar om stadens prakt under den här storhetstiden. För att komma in till palatset fick man passera genom en 12–15 meter hög portal. Palatset hade under årens lopp utvidgats för att bereda rum för den allt mäktigare administrationen och dess växande behov. Ämbetsmän hade en komplex hierarki över sig – kungen och hans gemål hade hjälp av ”stormän” och ”äldste”.

Mer än 17 000 lertavlor och lertavlefragment har hittats. Ursprungligen fanns det förmodligen mer än 4 000 fullständiga lertavlor, vilka omsorgsfullt förvarades på trähyllor. Dessa dokument vittnar om att Ebla bedrev handel över ett vidsträckt område. Staden gjorde till exempel affärer med Egypten, vilket visas av de kungliga symbolerna för två faraoner. Texten på lertavlorna var huvudsakligen skriven med sumerisk kilskrift. Men några var skrivna på eblaitiska, ett forntida semitiskt språk som man kunde dechiffrera med hjälp av de här lertavlorna. Orientalister blev förvånade över att upptäcka ett så gammalt semitiskt språk. Det är intressant att lägga märke till att vissa lertavlor innehåller sumerisk-eblaitiska ordlistor. Boken Ebla—Alle origini della civiltà urbana (Ebla och den urbana civilisationens ursprung) kallar dem ”de äldsta lexikon vi känner till”.

Ebla var tydligen en militärmakt, för man har grävt fram skulpturer som föreställer eblaitiska krigare i färd med att avrätta sina fiender eller visa upp avhuggna huvuden. Men Eblas strålglans fick ett slut när Assyrien och Babylon vann ökad makt och grep in i Eblas historia. Det är svårt att få en exakt bild av vad som hände, men det verkar som om först Sargon I (inte den Sargon som omtalas i Jesaja 20:1) och sedan hans sonson Naram-Sin drog ut mot Ebla. De arkeologiska utgrävningarna vittnar om häftiga sammanstötningar och stor förödelse.

Som nämndes tidigare återuppstod staden och vann till och med stort inflytande i regionen. Den nya staden byggdes upp enligt en noggrant utarbetad detaljplan, som framhävde stadens storslagenhet. I den lägre delen av staden fanns ett heligt område tillägnat gudinnan Ishtar, som av babylonierna även betraktades som en fruktbarhetsgudinna. Du kanske har hört talas om den berömda Ishtarporten, som frilades bland Babylons ruiner. En byggnad i Ebla som är särskilt imponerande verkar ha använts för att hysa lejon som var helgade åt gudinnan Ishtar. Detta för oss in på religionen i Ebla.

Religionen i Ebla

Precis som i andra städer i det forntida Österlandet tillbad invånarna i Ebla en mängd gudar och gudinnor. Några av dessa var Baal, Hadad (ett namn som ingår som en del i vissa syriska kunganamn) och Dagan. (1 Kungaboken 11:23; 15:18; 2 Kungaboken 17:16) Eblaiterna var mycket hängivna sina gudar. De vördade till och med andra folks gudar. Arkeologiska fynd visar att man även upphöjde kungliga förfäder till gudar och dyrkade dem, något som var vanligt framför allt under det andra årtusendet f.v.t.

Men eblaiterna förtröstade inte fullständigt på sina gudar. Den återuppbyggda staden Ebla var också omgiven av dubbla stadsmurar, vilka skulle kunna imponera på vilken fiende som helst. Den yttre muren hade en omkrets på omkring tre kilometer. Man kan tydligt se murarna än i dag.

Trots allt detta fick även det återuppbyggda Ebla ett slut. Troligen var det hettiterna som omkring 1600 f.v.t. slutgiltigt besegrade det som en gång hade varit en stormakt. I ett forntida poem sägs det att Ebla blev ”krossat som en keramikvas”. Staden försvann snart ur historien. I ett dokument som skrivits av korsfarare på väg till Jerusalem 1098 omtalas platsen där Ebla en gång låg som en avlägsen utpost, kallad Mardikh. Ebla hade blivit så gott som bortglömt, och staden skulle inte återupptäckas förrän många hundra år senare.

[Ruta på sidan 14]

EBLA OCH BIBELN

En artikel som publicerades 1976 i tidskriften Biblical Archeologist väckte bibelforskares nyfikenhet. Den som hade till uppgift att dechiffrera kilskriftstexten på lertavlorna i Ebla framkastade tanken att de bland annat skulle kunna innehålla namn på personer och platser som omnämndes hundratals år senare i Bibeln. Några, som kanske läste in mer i artikeln än vad som i själva verket stod i den, började skriva att man i Ebla hade funnit arkeologiska bevis för att skildringen i Första Moseboken är trovärdig.a Jesuiten Mitchell Dahood hävdade att ”lertavlorna [från Ebla] kastar ljus över oklarheterna i Bibeln”. Han menade till exempel att de kunde bringa klarhet i ”problemet med hur länge man använt namnet på Israels Gud”.

Numera är man mer objektiv i granskningen av de här texterna. Med tanke på att både hebreiskan och eblaitiskan är semitiska språk, kan det inte uteslutas att vissa namn på städer eller personer i de här texterna liknar dem som finns i Bibeln eller överensstämmer med dem. Men detta behöver inte betyda att de syftar på samma platser eller samma människor. I vilken utsträckning fynden i Ebla kommer att påverka bibelforskningen återstår att se. Angående Guds namn har författaren till artikeln i Biblical Archeologist förnekat att han någonsin sagt att ”Jahve” finns omnämnt i de eblaitiska texterna. Enligt somliga kännare syftar det kilskriftstecken som återgetts med ja på bara en av de många gudarna i den eblaitiska gudavärlden, medan ett antal andra kännare menar att det inte är något annat än ett grammatiskt tecken. I vilket fall som helst så syftar det inte på den sanne Guden, Jehova. (5 Moseboken 4:35; Jesaja 45:5)

[Fotnot]

[Karta/Bild på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

STORA HAVET

KANAAN

SYRIEN

Aleppo

Ebla (Tell Mardikh)

Eufrat

[Bildkälla]

Arkeolog: Missione Archeologica Italiana a Ebla - Università degli Studi di Roma ‘La Sapienza’

[Bild på sidorna 12, 13]

Guldhalsband, omkring 1750 f.v.t.

[Bild på sidan 13]

Lämningar av ett stort palats

[Bild på sidan 13]

En konstnärs återgivning av lertavlorna som förvarades i arkivrummet

[Bild på sidan 13]

Kilskriftstavla

[Bild på sidan 13]

Egyptisk kunglig klubba, 1750–1700 f.v.t.

[Bild på sidan 13]

Eblaitisk krigare med fiendens huvuden

[Bild på sidan 14]

Stele tillägnad gudinnan Ishtar

[Bildkälla]

Missione Archeologica Italiana a Ebla - Università degli Studi di Roma ‘La Sapienza’

[Bildkälla på sidan 13]

Alla foton (utom lämningarna av palatset): Missione Archeologica Italiana a Ebla - Università degli Studi di Roma ‘La Sapienza’