Levnadsskildring

Det är en enastående förmån och ära att få tjäna Jehova

Berättat av Zerah Stigers

Min man, som hade varit min trogne följeslagare i heltidstjänsten, dog 1938. Det gjorde att jag stod ensam med ett spädbarn och en son på tio år. Jag hade alltjämt en önskan att fortsätta i heltidstjänsten. Men hur skulle jag kunna göra det? Låt mig berätta lite om min bakgrund innan jag förklarar hur det blev möjligt.

JAG föddes den 27 juli 1907 i Alabama i USA, och kort därefter flyttade mina föräldrar med mig och mina tre syskon till Georgia. Sedan flyttade vi till Tennessee och längre fram till ett ställe i närheten av Tampa i Florida. Det var där som jag 1916 såg ljud- och bildföreställningen ”Skapelsedramat i bilder”. Filmindustrin var i sin linda, och alla var så begeistrade över ”Skapelsedramat”!

Mina föräldrar var trogna läsare av Vakttornet och annan biblisk litteratur. Men även om far tyckte om att läsa litteraturen, så var han inte aktivt förbunden med bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Mor, däremot, tog med sig oss barn till mötena. Ja, kort efter det att vi hade flyttat till Niles i Michigan började vi regelbundet åka de drygt 15 kilometerna med tåg till South Bend i Indiana för att vara med vid mötena.

Den 22 juli 1924 blev jag döpt som ett tecken på mitt överlämnande åt Jehova. Kort därefter ordnade mor sina omständigheter så att hon kunde bli kolportör, som pionjärerna, heltidsförkunnarna, kallades på den tiden. Hennes och andras fina exempel väckte en önskan hos mig att också ta del i det arbetet.

Jag träffar min blivande man

År 1925, när jag var med vid en stor sammankomst i Indianapolis i Indiana, träffade jag James Stigers från Chicago. James gav omedelbart intryck av att vara en hängiven, entusiastisk tjänare åt Jehova. Jag bodde drygt 15 mil från Chicago, så det var inte lätt för oss att hälsa på varandra. På den tiden fanns det bara en enda församling i hela Chicago, och mötena hölls i ett hyresrum en trappa upp. James skrev ofta för att ge mig andlig uppmuntran. Vi gifte oss i december 1926, och ungefär ett år senare föddes vår förste son, Eddie.

En kort tid därefter började James och jag som pionjärer tillsammans. Vi tjänade i åtta delstater – Michigan, Louisiana, Mississippi, South Dakota, Iowa, Nebraska, Kalifornien och Illinois – och upplevde de bästa åren av vårt liv. Det var först när James blev sjuk som den här lyckliga tiden för oss som familj fick ett slut.

På grund av de ekonomiska konsekvenserna av James sjukdom återvände vi till Chicago 1936 och flyttade hem till min svärmor, som också var ett Jehovas vittne. Under den sista tiden när James var sjuk och jag väntade vårt andra barn arbetade jag i en lunchrestaurang och tjänade en dollar om dagen. Min kära svärmor såg till att vi fick tillräckligt att äta, och hon ville inte veta av att vi gav henne pengar. Hon tog verkligen hand om oss på bästa tänkbara sätt.

James var sjuk i ungefär två år innan han dog av encefalit, eller hjärnhinneinflammation, i juli 1938. Under den tid James var sjuk kunde han varken köra bil eller ta del i tjänsten från dörr till dörr, men han tog vara på varje tillfälle att vittna för andra. För att kunna hjälpa till med familjens ekonomi slutade jag som pionjär. Jag lyckades hitta diverse arbeten, men inget av dem varade någon längre tid.

Vår son Bobby föddes den 30 juli 1938, bara åtta dagar efter det att hans far hade dött. Min svärmor ville inte att jag skulle behöva föda på det allmänna sjukhuset, utan ordnade i stället så att jag fick komma till ett bättre sjukhus och till samma läkare som hon själv gick hos. Hon betalade dessutom alla räkningar, ett uttryck för kristen kärlek som jag uppskattade mycket.

Jag återupptar pionjärtjänsten

Vi bodde kvar hos min svärmor tills Bobby var lite drygt två år och Eddie tolv. Även om jag var tvungen att anpassa mig till min nya situation, hade jag fortfarande en brinnande önskan att tjäna Jehova som pionjär. På sammankomsten i Detroit i Michigan 1940 träffade jag ett pionjärpar som uppmuntrade mig att flytta till South Carolina och börja som pionjär. Jag köpte därför en Pontiac av 1935 års modell för 150 dollar och förberedde mig på att flytta dit. År 1941, samma år som USA gick med i andra världskriget, styrde jag och mina söner kosan söderut, och jag började återigen i heltidstjänsten.

När vi flyttade till South Carolina kom vi först till Camden, därefter till Little River och sedan till Conway, där jag skaffade mig en liten husvagn. En vänlig föreståndare för en bensinstation gav mig tillåtelse att ställa upp husvagnen i närheten av hans bensinstation och ansluta den till hans uttag för gas och el. Han lät oss också använda stationens toalett. Under krigsåren var det bensinransonering, och det gick inte att få tag på någon bensin. Jag köpte därför en begagnad cykel. Sedan, 1943, när det verkade omöjligt för mig att fortsätta som pionjär eftersom alla våra besparingar var slut, blev jag förordnad som pionjär med särskilt uppdrag. Jag fick då ett månatligt bidrag som hjälp att täcka mina utgifter. Jehova har verkligen hjälpt mig mycket under årens lopp!

På den tiden fanns det inga andra vittnen i Conway, och det var svårt för mig och barnen att gå i tjänsten ensamma. Jag skrev därför och frågade om jag kunde få en pionjärkamrat, och 1944 fick jag till min stora glädje sällskap av en underbar syster – Edith Walker! Vi tjänade tillsammans på flera platser i 16 år. Sedan blev hon tyvärr tvungen att återvända till Ohio på grund av hälsoproblem.

Oförglömliga minnen

Ett av mina starkaste minnen från den här tiden är minnet av 13-åriga Albertha, som bodde i Conway och som tog hand om sin handikappade mormor och sina två yngre bröder. Vi studerade Bibeln tillsammans, och hon älskade de sanningar hon fick lära sig och ville berätta om dem för andra. Hon kom också att få en stor uppskattning av pionjärtjänsten, och 1950, när hon hade gått ut high school, började hon som pionjär. Efter drygt 57 år är hon fortfarande i heltidstjänsten!

År 1951 fick Edith och jag ett tillfälligt förordnande att tjäna i Rock Hill i South Carolina, där det bodde bara några få vittnen. Sedan flyttade vi till Elberton i Georgia och bodde där i tre år, varefter vi flyttade tillbaka till South Carolina. Där bodde jag mellan 1954 och 1962. I Walhalla träffade jag Nettie, en äldre hörselskadad kvinna som bodde ensam ute på landet. Vid vårt studium av Bibeln läste hon först en paragraf i boken, sedan pekade jag på frågan till paragrafen längst ner på sidan, och hon pekade på svaret.

När det var något som hon inte förstod skrev hon ner frågan på ett papper, och jag skrev dit svaret. Nettie uppskattade Bibelns sanning väldigt mycket, och efter en tid började hon vara med vid mötena och gå i tjänsten från dörr till dörr. Hon gick ensam fram till husen och förkunnade, men jag höll mig alltid i närheten, oftast på andra sidan gatan, redo att rycka in om hon skulle behöva hjälp.

Medan jag bodde i Walhalla gick min gamla bil sönder. Jag fick möjlighet att köpa en annan bil för 100 dollar, men jag hade inga pengar. Jag tog kontakt med en broder som hade en affärsrörelse, och han lånade mig pengarna. En kort tid därefter fick jag ett oväntat brev från min syster, som skrev att mina syskon hade upptäckt att det fanns lite pengar på banken efter vår far. De hade resonerat om vad de skulle göra med pengarna, och alla var överens om att de skulle skicka dem till mig. Det var exakt 100 dollar!

Mina söner och jag blir pionjärkamrater

När Eddie och Bobby var små hade jag dem alltid med mig i tjänsten från dörr till dörr. På den tiden hade folk i allmänhet inga problem med droger, och det omoraliska inflytandet var inte så starkt. Genom att leva enkelt och vara inriktad på predikoarbetet kunde jag undvika många av de problem som dagens föräldrar ställs inför när de försöker hjälpa sina barn att tjäna Jehova.

När Eddie hade gått ut grundskolan i Camden ville han bli pionjär tillsammans med mig. Vi hade några trevliga år i pionjärtjänsten. Sedan började han längta efter att få arbeta vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York, och han tjänade där mellan 1947 och 1957. År 1958 gifte han sig med Albertha, som jag tidigare hade studerat Bibeln med, och de fortsatte som pionjärer tillsammans. Tänk vilken glädje det var när vi tre fick gå pionjärskolan samtidigt 2004!

Jag minns hur jag en dag för många år sedan, när Bobby var liten, hörde att han bad till Jehova om att han skulle hjälpa mig att få tag på bensin så att jag kunde åka till mina bibelstudier. Bobby har alltid visat stor uppskattning av tjänsten, och han var själv pionjär i flera år. Sorgligt nog drabbades även han av en familjetragedi. År 1970, efter knappt två års äktenskap, dog hans fru och deras tvillingflickor i samband med förlossningen. Bobby och jag har alltid bott i närheten av varandra, och vi har stått varandra mycket nära.

Fortfarande pionjär!

År 1962 blev jag förordnad att tjäna i församlingen i Lumberton i North Carolina, där jag har varit kvar i 45 år. Jag fortsatte att köra bil tills jag var över 80 år. Numera får jag skjuts till mötena och ut i tjänsten av en av de familjer som bor i närheten av mig.

Jag har både gåstol och rullstol, men jag behöver inte använda dem, eftersom jag kan gå utan hjälp. Jag är tacksam mot Jehova för att jag har haft en fantastisk hälsa. Det är först på senare tid som jag har fått vissa problem med ögonen. Såvida jag inte är riktigt sjuk missar jag aldrig ett möte, och jag fortsätter som ålderspionjär.

Efter över 70 glädjefulla år som pionjär kan jag verkligen säga att Jehova alltid har hjälpt mig längs vägen.a Jag inser att jag aldrig har varit särskilt begåvad eller rask av mig, men Jehova vet vad jag kan och inte kan göra. Jag är så tacksam över att han vet att jag försöker och att han har använt mig.

Jag tycker att det är viktigt att tjäna Jehova helt och fullt, eftersom det är honom vi har att tacka för allt. Jag vill fortsätta som pionjär så länge jag bara kan. Vilken enastående förmån det är! Min önskan är att jag skall få bli använd av Jehova evigheten igenom.

[Fotnot]

[Bild på sidan 13]

Min man och jag använde den här bilen när vi var kolportörer

[Bild på sidan 14]

Jag och mina söner 1941

[Bild på sidan 15]

Ett nytaget foto av Eddie, Bobby och mig