Kan fasta föra dig närmare Gud?

Fasta hjälper dig att tänka djupare på andliga frågor och påminner dig om att det materiella inte är det viktigaste i livet. – EN KATOLSK KVINNA.

Fasta hjälper dig att uppnå samhörighet med Gud. – EN JUDISK RABBIN.

I min religion är fasta en plikt, en stöttepelare, som visar min hängivenhet för Gud och min tacksamhet mot honom. Jag fastar därför att jag älskar Gud. – EN ANHÄNGARE AV BAHAI.

INOM många av världens religioner, däribland buddhismen, hinduismen, islam, jainismen och judendomen, är det vanligt att man fastar. Många tror att om man avhåller sig från mat under en viss tid kommer man närmare Gud.

Vad tror du? Bör man fasta? Vad säger Guds ord, Bibeln, om det här ämnet?

Fasta på Bibelns tid

På Bibelns tid fastade människor av olika skäl med Guds godkännande. Somliga fastade för att visa sin djupa sorg eller ånger över synder (1 Samuelsboken 7:4–6), för att få Guds ynnest eller söka hans vägledning (Domarboken 20:26–28; Lukas 2:36, 37) eller för att kunna koncentrera sig bättre när de mediterade. (Matteus 4:1, 2)

Men Bibeln berättar också om fastor som Gud inte såg med gillande på. Kung Saul fastade innan han rådfrågade ett spiritistiskt medium. (3 Moseboken 20:6; 1 Samuelsboken 28:20) Onda människor, som till exempel Isebel och de fanatiker som planerade att döda aposteln Paulus, påbjöd fastor. (1 Kungaboken 21:7–12; Apostlagärningarna 23:12–14) Fariséerna var kända för att fasta regelbundet. (Markus 2:18) Ändå fördömde Jesus dem, och de imponerade inte på Gud. (Matteus 6:16; Lukas 18:12) Jehova betraktade också vissa israeliters fastor som värdelösa, eftersom deras handlingar var onda och deras motiv var orätta. (Jeremia 14:12)

De här exemplen visar att det inte är själva fastandet som behagar Gud. Men många som uppriktigt tjänade Gud fastade och blev godkända av honom. Bör alltså de kristna fasta?

Är de kristna befallda att fasta?

Enligt Moses lag skulle judarna ”späka ... [sina] själar”, dvs. fasta, en gång om året, på försoningsdagen. (3 Moseboken 16:29–31; Psalm 35:13) Det här var den enda fasta som Jehova gav sitt folk befallning om.a Judarna, som levde under Moses lag, skulle lyda denna befallning. Men de kristna är inte befallda att hålla Moses lag. (Romarna 10:4; Kolosserna 2:14)

Även om Jesus fastade som lagen föreskrev, så var det inte det han blev känd för. Han talade om för sina lärjungar hur de skulle göra om de valde att fasta, men han befallde dem inte att fasta. (Matteus 6:16–18; 9:14) Varför sade då Jesus att hans lärjungar skulle fasta efter hans död? (Matteus 9:15) Det här var ingen befallning. Jesu ord anger helt enkelt att hans lärjungar efter hans död skulle sörja djupt och inte ha lust att äta.

Två bibliska berättelser om hur kristna i det första århundradet fastade visar att om en person avstår från mat av rätt motiv är det något som Gud godkänner. (Apostlagärningarna 13:2, 3; 14:23)b Men de kristna är inte skyldiga att fasta. Om en person ändå väljer att göra det, bör han vara uppmärksam på vissa faror.

Se upp för fallgroparna

En fallgrop man måste undvika i samband med fasta är egenrättfärdighet. Bibeln varnar för ”hycklad ödmjukhet”. (Kolosserna 2:20–23) Jesu liknelse om den stolte farisén, som kände sig moraliskt överlägsen andra människor därför att han fastade regelbundet, visar mycket tydligt att Gud ogillar en sådan inställning. (Lukas 18:9–14)

Det skulle också vara fel att göra stor sak av att man fastar eller att fasta för att någon annan säger att man ska göra det. Enligt Matteus 6:16–18 framhöll Jesus att fastan bör vara en privat angelägenhet mellan den som fastar och Gud.

Man bör aldrig tro att fasta på något sätt kan överskyla synder. För att en fasta ska vara välbehaglig för Gud måste den som fastar också lyda hans lagar. (Jesaja 58:3–7) Uppriktig ånger, inte själva fastandet, är det som leder till förlåtelse för synder. (Joel 2:12, 13) Bibeln framhåller att vi får förlåtelse tack vare Jehovas oförtjänta omtanke som kom till uttryck genom Kristi lösenoffer. Det är omöjligt att få förlåtelse genom gärningar, till exempel genom att fasta. (Romarna 3:24, 27, 28; Galaterna 2:16; Efesierna 2:8, 9)

En annan vanlig missuppfattning beskrivs i Jesaja 58:3. Israeliterna menade att Jehova var skyldig dem något i gengäld för att de fastade, som om de genom sin fasta gjorde Gud en tjänst. De frågade: ”Varför fastar vi, och du ser det inte? Varför späker vi vår själ, och du lägger inte märke till det?” Även i vår tid tror många att de kan förvänta sig att få något av Gud i gengäld för att de fastar. Vi bör aldrig visa en sådan respektlös och obiblisk inställning!

Andra menar att man kan göra sig förtjänt av Guds ynnest genom att plåga sin kropp under fastan, till exempel genom att piska sig. Guds ord fördömer en sådan tanke och säger att ”en skoningslös behandling av kroppen” har ”inget värde i kampen mot” orätta begär. (Kolosserna 2:20–23)

En balanserad syn på fasta

Att fasta är inget man måste göra, men det är heller inte fel att göra det. Det kan vara till nytta under vissa omständigheter, om man undviker de fallgropar som nämndes tidigare. Men att fasta är inte det vi bör koncentrera oss på när vi önskar tillbe Gud på rätt sätt. Jehova är ”den lycklige Guden”, och han vill att hans tjänare ska vara lyckliga. (1 Timoteus 1:11) I hans eget ord, Bibeln, sägs det: ”Det ... finns [inte] något bättre för dem än att glädja sig och göra det som är gott ... och likaså att varje människa bör äta och dricka och njuta av det som är gott för all sin möda. Det är Guds gåva.” (Predikaren 3:12, 13)

Vår tillbedjan bör kännetecknas av glädje, men Bibeln förbinder aldrig fasta med glädje. Om vi avstår från att äta och det påverkar vår hälsa negativt eller gör att vi inte orkar utföra det givande arbete som vår Skapare har anförtrott åt de sanna kristna – att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike – då har fastan dessutom förlorat sitt syfte.

Vare sig vi väljer att fasta eller att inte fasta bör vi undvika att döma andra. Den här frågan bör inte ge upphov till stridigheter bland de sanna kristna, ”ty Guds kungarike betyder inte ätande och drickande, utan rättfärdighet och frid och glädje genom helig ande”. (Romarna 14:17)

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 28]

Fariséerna visade en hycklad ödmjukhet när de fastade.

[Infälld text på sidan 29]

”Guds kungarike betyder inte ätande och drickande, utan rättfärdighet och frid och glädje.”

[Ruta på sidan 29]

Fastetiden före påsk

Många i kristenheten håller en 40 dagars fasta före påsk till minne av att Jesus Kristus fastade under 40 dagar. Men Jesus befallde aldrig sina lärjungar att fasta till minne av hans fasta, och det finns inte heller något som visar att de gjorde det. Det första säkra omnämnandet av en 40 dagars fasta före påsk är troligen det som återfinns i Athanasios brev från år 330 v.t.

Eftersom Jesus fastade strax efter sitt dop och inte strax före sin död, är det märkligt att man i vissa kyrkosamfund fastar veckorna före påsk. Men det var vanligt bland de forntida babylonierna, egyptierna och grekerna att fasta 40 dagar tidigt på året. Kristenhetens sedvänja kommer förmodligen därifrån.