Gästfrihet — ett kännetecken på sann kristendom
1 Vi vill allesammans vara gästfria eller gästvänliga, vilket innebär att vara hjärtlig och frikostig när det gäller att ta emot och bjuda vänner och främlingar som gäster. De som söker bli kvalificerade att förordnas som äldste bör i särskild grad visa denna underbara egenskap, som gör så mycket för att bygga upp värme och gemenskap i församlingen. (1 Tim. 3:1, 2; Tit. 1:7, 8) Men var och en av oss bör välkomna främlingar till de kristna mötena och visa lika stort intresse för de ringa som för de välbärgade. — Rom. 12:13; Jak. 2:1—4, 9.
2 På vilka sätt kan vi visa gästfrihet? Det grekiska ordet för gästfrihet för med sig tanken på att ”tycka om främlingar” (Kingdom Interlinear), och detta bör verkligen visa sig i Rikets sal. Inte bara de vuxna, utan också de yngre, kan presentera sig för nykomlingar och välkomna dem. Gör du litet extra för att välkomna människor? Lär du dig deras namn? Det är alldeles särskilt nödvändigt att vi gör det om vi leder ett möte. När var det förresten som du, oavsett om du har förpliktelser i församlingen eller inte, senast inbjöd någon att åtnjuta gästfrihet i ditt hem? Många nya har för sanningens skull blivit utstötta av sina tidigare vänner och av familjemedlemmar. Detta tomrum behöver verkligen fyllas. De behöver att vi välkomnar dem hjärtligt i våra hem och hjärtan och på så sätt ger dem nya vänner och nya familjeband. — Luk. 18:29, 30; Jak. 2:14—16.
3 Att visa gästfrihet mot alla i församlingen är ett stort arbete, men om var och en av oss använder några minuter till att tala med en enda person varje vecka, kommer vi snart att börja bli bekanta med våra bröder, och vi kommer allesammans att ha gagn av detta gästfria utbyte. Om du är generad för att du har glömt en persons namn, tveka då inte att fråga igen. Förr eller senare kommer vi allesammans att känna varandras namn, och det är så det bör vara, precis som i varje familj. I en församling kom en nyintresserad kvinna till sitt första möte. Bland det som imponerade mest på henne var att studieledaren kände varenda en vid namn, till och med barnen. Tänk vilken hjärtevärmande och familjelik anda detta bidrog till att alstra!
4 Gästfriheten är naturligtvis dubbelriktad. Det är inte bara de som redan tillhör församlingen som bör visa gästfrihet mot de nya, utan det kan också vara möjligt för dem av er som är nya i sanningen att då och då ta initiativ till att inbjuda någon eller några att komma hem till er. Det behövs inga komplicerade förberedelser, men ett samtal om andliga ting kommer att vara uppbyggande. (Luk. 10:38—42; jämför Apostlagärningarna 16:15.) Vi förstår hur viktig gästfriheten är, när vi kommer ihåg att det bara är om vi uppodlar och vidmakthåller den anda av kärlek, som manar till äkta uttryck för gästfrihet, som vi kan vinna Guds godkännande. Det är så därför att kärleken är själva grundvalen för den sanna tillbedjan. Kristus sade: ”Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar.” — Joh. 13:35.
5 Det är tydligt att hjärtevärmande, frikostig, uppriktig gästfrihet grundad på djup kärlek till Jehova och till våra medmänniskor är ett kännetecken på sann kristendom. Även om våra tillgångar är små, hindras vi inte att visa en anda av gästfrihet — äkta omsorg om andras välfärd.