Trots min blyghet kunde jag bli missionär

Jag föddes 1951 i Wien i Österrike, och mina föräldrar var katoliker. Jag trodde på Gud och bad ofta. Men som jag nämnde förut var jag väldigt blyg. När jag var nio år började pappa studera Bibeln med Jehovas vittnen, och efter ett tag började mamma också studera.

Så småningom började vi tillhöra Döblingförsamlingen i Wien. Vi gjorde mycket tillsammans som familj. Vi läste och studerade Bibeln, var med vid mötena och hjälpte till vid sammankomster. Redan när jag var ganska liten så hjälpte pappa mig att få en stark kärlek till Jehova. Pappa brukade ofta be till Jehova om att jag och min lillasyster skulle bli pionjärer. Men det var inget mål som jag hade då.

JAG BÖRJAR SOM PIONJÄR

Jag blev döpt 1965 när jag var 14 år gammal. Men jag tyckte det var svårt att ta kontakt med människor jag inte kände, så tjänsten var jobbig. Jag hade också dåligt självförtroende och ville gärna bli accepterad av andra i min ålder. Inte så långt efter att jag hade döpt mig började jag umgås med sådana som inte var vittnen. Jag tyckte om att vara tillsammans med dem. Men samtidigt hade jag alltid dåligt samvete, för jag visste att det inte var bra för mig att umgås med dem. Men det var svårt att sluta göra det. Så vad hände?

Ungefär vid den här tiden så började en 16-årig tjej som hette Dorothée tillhöra vår församling. Hon älskade verkligen tjänsten från dörr till dörr, och det gjorde intryck på mig. Jag var lite äldre än hon, men jag gick inte så mycket i tjänsten. Jag minns att jag tänkte: ”Mina föräldrar är vittnen, men Dorothées familj är inte med i sanningen. Hon tar hand om sin sjuka mamma, och ändå är hon alltid ute i tjänsten.” Hennes exempel motiverade mig att vilja göra mer för Jehova. Det dröjde inte så länge förrän Dorothée och jag blev pionjärkompisar. Först började vi som hjälppionjärer, som kallades feriepionjärer på den tiden, och sedan började vi som reguljära pionjärer. Det var omöjligt att inte bli smittad av Dorothées kärlek till tjänsten. Hon hjälpte mig att få igång mitt första bibelstudium, och med tiden började jag känna mig mer bekväm med att kontakta människor vid dörrarna, på gatan och på andra ställen.

Under mitt första år som pionjär så flyttade en broder som hette Heinz till vår församling. Han hade fått kontakt med sanningen i Kanada när han besökte sin bror där, som var ett vittne. Nu var Heinz specialpionjär och hade blivit förordnad till vår församling i Wien. Jag tyckte om honom från första början. Men han ville bli missionär, och det var inget som jag hade några tankar på. Så därför berättade jag inte hur jag kände för honom till att börja med. Men efter ett tag började jag och Heinz ändå sällskapa. Så småningom gifte vi oss och fortsatte som pionjärer tillsammans.

ETT NYTT MÅL VÄXER FRAM

Heinz pratade ofta om hur gärna han skulle vilja bli missionär. Även om han aldrig pressade mig så brukade han styra in tankarna på det genom att till exempel säga: ”Vi har ju inga barn, så tror du att vi skulle kunna göra mer i tjänsten för Jehova?” Eftersom jag var tillbakadragen av mig så var jag rädd för att bli missionär. Jag klarade ju av att vara pionjär, men tanken på att bli skickad som missionär någonstans kändes övermäktig. Heinz fortsatte ändå att prata om missionärstjänsten. Han uppmuntrade mig att fokusera mer på andra och mindre på sådant som oroade mig. Det rådet var precis vad jag behövde.

Steg för steg fick jag en större önskan att bli missionär, och det gjorde att vi ansökte till Gileadskolan. Men den ansvarige brodern på Betel tyckte att jag först behövde förbättra min engelska. När jag hade läst engelska i tre år fick vi helt plötsligt ett nytt förordnande – till en jugoslavisk församling i Salzburg i Österrike. Språket var svårt, men vi fick många bibelstudier. Vi var kvar på det här distriktet i sju år, och ett av åren var vi i kretstjänsten.

År 1979 blev vi tillfrågade om vi kunde tänka oss att åka på ”semester” till Bulgarien. Predikoarbetet var förbjudet där, så vi gick inte i tjänsten någonting under den resan. Men vi smugglade litteratur i miniformat till de fem systrar som fanns i huvudstaden, Sofia. Jag kände mig rädd, men Jehova hjälpte mig att klara av det här spännande uppdraget. Jag såg hur modiga de här fem systrarna var och hur glada de var, även om de riskerade att hamna i fängelse. Det fick mig att känna att jag också kunde klara av vad organisationen än bad mig om.

Efter ett tag sökte vi till Gileadskolan igen, och den här gången blev vi inbjudna. Vi trodde att vi skulle få åka till USA och gå skolan på engelska. Men det visade sig att organisationen hade börjat hålla Gileadklasser i Tyskland, på tyska! Så i november 1981 började vi skolan på avdelningskontoret i Wiesbaden. Och med tanke på att kursen var på mitt modersmål var det ju mycket enklare för mig. Men nu var den stora frågan: Var skulle vi hamna efter skolan?

TJÄNST I ETT KRIGSHÄRJAT LAND

Vårt nya förordnande blev Kenya! Men bröderna på avdelningskontoret i Kenya frågade om vi skulle kunna tänka oss att vara missionärer i grannlandet Uganda. Ungefär tio år tidigare hade överste Idi Amin genomfört en militärkupp där. Under hans år vid makten så blev tusentals människor dödade och miljontals fick lida väldigt mycket. Men 1979 störtades han och blev tvungen att fly. Med tanke på hur läget var i Uganda så var det kanske inte så konstigt att jag kände mig rädd för att flytta dit. Men Gileadskolan hade förberett oss för sådana här situationer och hade hjälpt oss att alltid lita på Jehova. Så vi tackade ja till förordnandet.

Situationen i Uganda var väldigt osäker, och det var inte mycket som fungerade. Heinz beskrev det så här i ”Årsboken” för 2010: ”Mycket av samhällsservicen, till exempel vattenförsörjning och kommunikationer, hade brutit samman. ... Det förekom också mycket skottlossning och rån och plundring, i synnerhet nattetid. ... Alla stannade hemma och hoppades – och bad ofta – att natten skulle passera utan objudna gäster.” Men även om det var så här svåra tider var bröderna och systrarna glada och hade en stark tro.

År 1982 kom jag och Heinz till Ugandas huvudstad, Kampala. De fem första månaderna bodde vi hemma hos Sam och Christina Waiswa, som hade fem barn. Dessutom bodde fyra släktingar hemma hos dem. Familjen åt oftast bara en måltid varje dag, och det gjorde deras gästfrihet ännu mer imponerande. När vi bodde hos dem fick vi lära oss många saker som vi senare skulle ha nytta av i missionärslivet. Vi lärde oss till exempel att vara sparsamma med vattnet. Vi tvättade oss med bara några liter vatten och sparade tvättvattnet i en balja till att spola toaletten med. Men 1983 hittade jag och Heinz ett eget boende i ett område i Kampala som var hyfsat säkert.

Vi älskade verkligen tjänsten i Kampala! Jag minns att vi ibland kunde lämna över 4 000 tidskrifter på en månad! Men det bästa var såklart människorna. De hade respekt för Gud, och de tyckte om att prata om Bibeln. Vanligtvis hade jag och Heinz mellan 10 och 15 bibelstudier var. Och vi lärde oss så mycket av dem vi studerade med. Det var så härligt att se deras positiva inställning. Även om de behövde gå långa sträckor till och från mötena varje vecka så var de alltid glada och klagade aldrig.

Under 1985 och 1986 var det två maktskiften i landet som orsakade stora oroligheter. Militären satte upp vägspärrar, och vi såg ofta barnsoldater med automatvapen. Under den här perioden bad vi alltid om vishet och ett inre lugn när vi var ute i tjänsten. Och vi märkte tydligt hur Jehova besvarade de bönerna, för när vi träffade någon som verkligen ville lyssna så var rädslan som bortblåst.

Vi tyckte också om att predika för sådana som hade flyttat till Uganda. Till exempel började vi studera med Murat och Dilbar Ibatullin, ett gift par från Tatarstan i centrala Ryssland. Murat var läkare. Han och hans fru kom med i sanningen och tjänar fortfarande Jehova. Senare började jag studera med en kvinna från Ukraina som hette Tatjana Vilejska. Hon hade mått så dåligt att hon hade tänkt ta livet av sig. Efter att Tatjana blivit döpt flyttade hon tillbaka till Ukraina, och senare hjälpte hon till med att översätta våra publikationer till ukrainska.a

ETT NYTT UPPDRAG

När Heinz och jag var på semester i Österrike 1991, hörde avdelningskontoret där av sig till oss och berättade att vi fått ett nytt förordnande till Bulgarien. Efter kommunismens fall i Östeuropa var vi Jehovas vittnen inte förbjudna i Bulgarien längre, och vi kunde vittna öppet. Som jag nämnde tidigare så hade ju jag och Heinz smugglat litteratur till Bulgarien vid ett tillfälle. Men den här gången skickades vi dit för att predika.

Bröderna sa att vi inte skulle åka tillbaka till Uganda. Så vi åkte aldrig tillbaka till vårt missionärshem för att packa ihop våra saker eller för att säga hej då till våra vänner. Istället åkte vi direkt till Betel i Tyskland, skaffade en bil och körde till Bulgarien. Vi skulle tillhöra en grupp på ungefär 20 förkunnare i Sofia.

I Bulgarien ställdes vi inför nya utmaningar. Först och främst kunde vi inte språket. Och de enda publikationer som fanns på bulgariska var Sanningen som leder till evigt liv och Min bok med bibliska berättelser. Dessutom var det inte helt lätt att få igång bibelstudier. Men trots det fortsatte vännerna i vår lilla grupp att vara flitiga i tjänsten. Det här var något som ortodoxa kyrkan märkte, och det var då de verkliga utmaningarna började.

År 1994 blev vittnena avregistrerade, och många ansåg att vi var en farlig sekt. En del bröder blev gripna. Och i media spreds hemska lögner om oss, som att Jehovas vittnen dödar sina barn och försöker få andra vittnen att begå självmord. Heinz och jag tyckte det var svårt att gå i tjänsten. Vi stötte ofta på aggressiva människor som skrek på oss, ringde efter polisen och till och med kastade saker på oss. Det gick inte heller längre att få in litteratur i landet, och det blev svårt att hyra lokaler där vi kunde ha möten. Vid ett tillfälle avbröt till och med polisen en av våra sammankomster. Vi var inte alls vana vid att folk tyckte så illa om oss. Det var verkligen en kontrast mot Uganda där alla hade varit så vänliga och gärna ville studera med oss. Men hur kunde vi hantera den här situationen och inte tappa glädjen?

Något som hjälpte oss var att vara tillsammans med vännerna. De var så glada för att de hade hittat sanningen, och de var otroligt tacksamma för att vi hade kommit dit. Alla brydde sig om varandra och hjälpte varandra. Det här lärde oss en viktig sak: Man kan trivas i vilken uppgift man än har om man fokuserar på människorna man har runt omkring sig istället för på sina problem.

Men med tiden blev situationen bättre. Vår organisation blev registrerad igen 1998. Och många av våra publikationer översattes till bulgariska. År 2004 överlämnades ett nytt betelhem, och idag finns det 2 953 förkunnare i 57 församlingar i Bulgarien. Och förra tjänsteåret var 6 475 med vid minneshögtiden. Tänk att det en gång bara var fem systrar i Sofia, men att det nu finns nio församlingar här! Vi har verkligen sett profetian i Jesaja 60:22 uppfyllas: ”Av den minste ska det bli tusen.”

VI BEHÖVER HANTERA PERSONLIGA UTMANINGAR

Jag har haft en hel del hälsoproblem. Genom åren har läkarna vid flera tillfällen upptäckt tumörer, bland annat en i hjärnan. När de upptäckte den här tumören satte de igång strålbehandling, och jag fick genomgå en tolv timmar lång operation i Indien, där man lyckades få bort det mesta av den. Efter det återhämtade jag mig på avdelningskontoret där innan vi återvände till Bulgarien.

Ungefär samtidigt började Heinz få symptom som berodde på en ovanlig ärftlig sjukdom som kallas Huntingtons sjukdom. Han fick svårt att gå, prata och kontrollera sina rörelser. Ju sämre han blev, desto mer beroende av mig blev han. Ibland kändes allt för mycket, och jag oroade mig för hur saker skulle bli. Men en ung broder som heter Bobi brukade besöka Heinz för att ta ut honom i tjänsten. Bobi brydde sig inte om vad andra skulle tänka när de hörde Heinz prata eller såg hur han rörde sig. Jag kunde alltid räkna med Bobi när jag inte hade möjlighet att ta hand om Heinz. Bobi blev som en son för oss. Även om jag och Heinz hade bestämt att vi inte skulle skaffa några barn i den här ordningen, så kändes det ändå som att vi hade fått ett barn av Jehova. (Mark. 10:29, 30)

Heinz fick också cancer, och tyvärr gick han bort 2015. Jag kände mig så osäker efter att han hade dött, och jag kunde inte förstå att han var borta. Men han är i allra högsta grad levande i mitt minne. (Luk. 20:38) Det går inte en dag utan att jag tänker på gulliga saker han sa och kloka råd han kom med. Jag är väldigt tacksam för att vi fick så många år i tjänsten för Jehova tillsammans.

TACKSAM FÖR ATT JEHOVA HAR HJÄLPT MIG

Jehova har hjälpt mig att ta mig igenom alla prövningar. Han hjälpte mig att komma över min blyghet, så att jag kunde fokusera mer på andra och till och med bli missionär. (2 Tim. 1:7) Tack vare Jehova är både jag och min syster i heltidstjänsten. Just nu är hon och hennes man i kretstjänsten och besöker serbisktalande församlingar i Europa. Så Jehova besvarade verkligen de böner pappa bad när vi var små.

Varje gång jag läser Bibeln märker jag hur Jehova ger mig ett inre lugn. När jag har gått igenom svåra saker så har jag lärt mig att be ”ännu mer intensivt”, precis som Jesus gjorde. (Luk. 22:44) Och jag har sett hur Jehova har besvarat mina böner, bland annat genom de omtänksamma vännerna i min församling i Nadezjda i Sofia. Vi umgås mycket, och de säger ofta hur mycket de älskar mig. Deras kärlek gör verkligen att jag trivs och mår bra.

Jag tänker ofta på uppståndelsen. Jag kan riktigt se framför mig mina föräldrar stå vid vårt hus, och de ser lika vackra ut som de gjorde när de gifte sig. Och jag föreställer mig hur min syster står och lagar mat. Och så ser jag Heinz bredvid sin häst. Sådana här inre bilder hjälper mig att inte fastna i negativa tankar, och det gör att jag känner mig ännu mer tacksam mot Jehova.

När jag tänker tillbaka på mitt liv och när jag tänker på framtiden så kan jag inte annat än att instämma i det David sa i Psalm 27:13, 14: ”Vad skulle jag ta mig till utan min tro, min tro på att Jehovas godhet ska följa mig så länge jag lever? Hoppas på Jehova, var modig och stark. Ja, hoppas på Jehova.”