Jehova har hjälpt oss att ”blomstra där vi planterats”

Mats och Ann-Catrin gick Gileadskolan 1979, och sedan dess har de tjänat i Iran, Mauritius, Myanmar, Tanzania, Uganda och Zaire (numera Kongo-Kinshasa). Det var en av deras lärare på Gileadskolan, Jack Redford, som gav dem rådet att ”blomstra där du planterats”, och det rådet har hjälpt dem varje gång de har ryckts upp och planterats om. De ska få berätta mer om det.

Berätta om hur ni kom i kontakt med sanningen.

Mats: Min pappa från Polen lade märke till hyckleriet inom den katolska kyrkan under andra världskriget. Men ändå sa han ofta: ”Sanningen måste finnas någonstans därute!” Och så småningom insåg jag att han hade rätt. Jag brukade ofta köpa begagnade böcker, och en dag köpte jag den blåa boken Sanningen som leder till evigt liv. Titeln gjorde mig nyfiken, och redan samma natt hade jag läst ut boken. Jag förstod direkt att jag hade hittat sanningen!

Från april 1972 och framåt plöjde jag igenom många av Jehovas vittnens publikationer, och Bibeln gav mig svar på den ena frågan efter den andra. Jag kände mig som den resande köpmannen i Jesus liknelse som hittade en otroligt värdefull pärla och som sålde allt för att kunna köpa den. Jag ”sålde” en universitetsutbildning och möjligheten att bli läkare för att istället kunna satsa helt på sanningen. (Matt. 13:45, 46) Den 10 december 1972 blev jag döpt.

Inom ett år hade mina föräldrar och min lillebror också tagit till sig sanningen och blivit döpta. I juli 1973 började jag som pionjär. Det fanns många nitiska pionjärer i min församling, bland annat Ann-Catrin, en vacker och andlig syster som älskade sanningen och Jehova. Vi blev förälskade och gifte oss 1975. Och de kommande fyra åren bodde vi i Strömsund, ett trevligt samhälle i Jämtland med vackra och produktiva distrikt.

Ann-Catrin: Min pappa lärde känna sanningen i slutet av sin universitetsutbildning i Stockholm. Från det att jag var bara tre månader brukade han ta med mig till mötena och ut i tjänsten. Mamma tyckte inte alls om det, och hon försökte bevisa att vittnena hade fel. Men det var ju omöjligt, så med tiden tog hon också ställning och blev döpt. Jag blev döpt som 13-åring, och när jag var 16 började jag som pionjär. Jag flyttade till Umeå, där det var stort behov av förkunnare, och där fick jag så småningom börja som specialpionjär.

Efter att Mats och jag gifte oss fick vi hjälpa flera in i sanningen. En av dem var Maivor, som var i tonåren. Hon valde att inte satsa på idrotten, utan blev istället pionjärkompis med min lillasyster. 1984 fick de båda gå Gilead, och de är fortfarande missionärer i Ecuador.

Vad har hjälpt er att anpassa er till olika missionärsdistrikt och trivas där ni är?

Mats: Vi har fått nya uppdrag och ”planterats om” många gånger. Men en sak som har hjälpt oss är att vi har försökt efterlikna Jesus, och särskilt hans ödmjukhet. (Kol. 2:6, 7) Till exempel, istället för att tänka att de lokala vännerna ska anpassa sig efter oss så har vi försökt lära oss hur deras kultur fungerar och hur de tänker och försökt förstå varför de gör som de gör. Och vi har känt att ju mer vi har efterliknat Jesus, desto lättare har vi kunnat anpassa oss och trivas där vi har blivit ”planterade”. (Ps. 1:2, 3)

Ann-Catrin: När man har planterat ett träd behöver det ju solljus för att kunna växa. Och Jehova har verkligen varit ”vår sol”. (Ps. 84:11) Han har gett oss en varm och omtänksam familj av bröder och systrar. När vi till exempel tillhörde en liten församling i Teheran i Iran fick vi ofta uppleva den sortens gästfrihet som man kan läsa om i Bibeln. Vi hade så gärna stannat i Iran, men i juli 1980 blev Jehovas vittnen förbjudna där, och vi behövde lämna landet inom 48 timmar. Vårt nya förordnande blev Zaire i Afrika.

Jag grät när jag fick reda på att vi skulle till Afrika. Jag var så rädd, för jag tänkte på alla berättelser jag hade hört om ormar och sjukdomar. Men två av våra nära vänner som hade tjänat i Afrika länge sa till oss: ”Ni har ju aldrig varit där, ni måste ge det en chans! Ni kommer att älska det.” Och de hade rätt! Bröderna och systrarna där är så älskvärda och omtänksamma. Sex år senare var vi tvungna att lämna Zaire när det blev förbud, och då skrattade jag åt mig själv när jag insåg hur annorlunda mina böner lät nu, för jag bad: ”Gode Jehova, om vi får stanna i Afrika så blir jag väldigt glad.”

Vilka glädjeämnen har ni fått uppleva genom åren?

Mats: Vi har blivit nära vänner med missionärer från olika länder och med olika bakgrund. Och på vissa ställen har vi haft glädjen att studera Bibeln med väldigt många, ibland har vi haft 20 studier var! Och något vi ofta tänker på är den kärlek och gästfrihet som vännerna i Afrika visade. När vi reste runt till olika församlingar i Tanzania fick vi parkera vårt ”sovrum”, en folkabuss, vid olika vänners hus. De var otroligt generösa mot oss och gav mer än de egentligen hade råd med. (2 Kor. 8:3) Något annat vi uppskattat är en mysig rutin som vi kallade ”storytime”. Varje kväll brukade Ann-Catrin och jag sätta oss ner och prata om allt vi fått vara med om under dagen och tacka Jehova för att han varit med oss.

Ann-Catrin: Något jag uppskattar väldigt mycket är att vi har fått lära känna så många bröder och systrar från olika länder. Vi har lärt oss flera språk, däribland persiska, franska, luganda och swahili, och vi har fått lära oss mycket om olika kulturer. Dessutom har vi fått hjälpa och öva många nya bröder och systrar, och vi har blivit nära vänner med dem och sedan tjänat ”skuldra vid skuldra” med dem i tjänsten för Jehova. (Sef. 3:9)

Vi har också fått se hur fantastiskt vackert och varierande Jehovas skaparverk är. Varje gång vi har tackat ja till ett nytt uppdrag har det känts som om vi får åka ut på ett nytt äventyr tillsammans med Jehova. Han har gett oss upplevelser vi aldrig hade fått annars.

Vilka svårigheter har ni gått igenom, och vad har hjälpt er att hantera dem?

Mats: Vi har dragit på oss en del tropiska sjukdomar, bland annat malaria. Och Ann-Catrin har fått gå igenom några akuta operationer. Dessutom har vi oroat oss en del över våra föräldrar. Vi är så tacksamma över att våra syskon har ställt upp för dem där hemma. De har tagit hand om dem och visat tålamod, glädje och kärlek. (1 Tim. 5:4) Men det har ändå inte varit helt lätt, för vi har ofta känt att vi har velat göra mer för våra föräldrar och ibland önskat att vi bodde närmare.

Ann-Catrin: År 1983, medan vi var i Zaire, blev jag svårt sjuk i kolera. Läkaren sa till Mats: ”Du måste ta henne ut ur landet idag!” Dagen därpå gick vi ombord på ett fraktplan – det var det enda flyget som kunde ta oss vidare mot Sverige.

Mats: Vi grät, för vi tänkte att det här var slutet på vår tid som missionärer. Men trots att läkaren inte trodde det, så repade sig Ann-Catrin, och ett år senare kunde vi återvända till Zaire. Den här gången kom vi till en liten swahiliförsamling i Lubumbashi.

Ann-Catrin: Medan vi bodde i Lubumbashi fick jag missfall. Vi hade ju inga planer på att skaffa barn, men ändå tog det hårt på mig. Jag var oerhört ledsen. Men mitt i allt det här gav Jehova oss något alldeles extra. Vi fick starta fler bibelstudier än någonsin tidigare, och inom ett år hade församlingen vuxit från 35 förkunnare till 70 och närvaroantalet på mötena ökat från 40 till 220! Jehova såg till att vi var upptagna i tjänsten, och han välsignade oss. Det hjälpte mig verkligen att må bättre. Men vi tänker ofta på och pratar om det lilla barnet vi skulle ha fått, och vi ser fram emot att få uppleva hur Jehova en dag läker våra sår helt och hållet.

Mats: Ann-Catrin har kämpat med en kronisk sjukdom en längre tid. Och jag fick reda på att jag hade långt gången tjocktarmscancer och behövde gå igenom en stor operation. Men i nuläget mår jag bra, och Ann-Catrin fortsätter att kämpa.

Många av våra vänner har också fått kämpa med olika svårigheter. Efter folkmordet i Rwanda 1994 besökte vi många vänner i olika flyktingläger. När vi såg deras starka tro, uthållighet och gästfrihet blev det så tydligt att Jehova verkligen kan hjälpa oss och hålla oss uppe oavsett vad vi går igenom. (Ps. 55:22)

Ann-Catrin: I samband med överlämnandet av avdelningskontoret i Uganda 2007 var vi med om något väldigt jobbigt. Vi åkte minibuss hem från programmet tillsammans med 25 andra missionärer och beteliter. Resan skulle ta oss till Nairobi i Kenya, men innan vi kom till gränsen kom en lastbil mot oss i vår färdriktning och frontalkrockade med oss. Föraren och fem av våra vänner dog på en gång, och en syster dog senare på sjukhuset. Vi längtar efter att få träffa våra kära vänner igen! (Job 14:13–15)

Det tog ett tag innan jag repade mig fysiskt efter olyckan. Men både Mats och jag, och flera av de andra vännerna, fick posttraumatiskt stressyndrom. För min del resulterade det i att jag ofta vaknade mitt i natten av att det kändes som att jag höll på att få en hjärtattack. Det var otroligt obehagligt. Men vi bad till Jehova och läste våra favoritbibelverser, och då kände vi att han gav oss lugn. Vi sökte även professionell hjälp och kände att det också hjälpte. Med tiden har det blivit mycket bättre, och nu ber vi ofta till Jehova att vi ska kunna hjälpa dem som kämpar med liknande trauman.

När ni pratade om hur ni kunnat hantera svåra situationer sa ni att Jehova bar er ”som råa ägg”. Berätta, vad menade ni med det?

Mats: Ja, det är ett uttryck på swahili, man säger ”Tumebebwa kama mayai mabichi” eller ”Vi blev burna som råa ägg”. Någon som ska bära råa ägg måste ju bära dem försiktigt så att de inte går sönder, och på samma sätt har Jehova varsamt och kärleksfullt burit oss igenom våra olika uppdrag. Vi har alltid haft det vi har behövt, till och med ännu mer. Vi har bland annat fått uppleva Jehovas kärlek och stöd genom den medkänsla som den styrande kretsen har visat oss genom åren.

Ann-Catrin: Jag skulle vilja berätta hur Jehova en gång tog hand om oss. En dag fick jag plötsligt ett telefonsamtal från Sverige där man berättade att min pappa låg på intensiven. Mats hade precis varit väldigt sjuk i malaria, och vi hade inte råd med biljetter hem. Vi bestämde oss för att sälja bilen. Men då fick vi plötsligt två telefonsamtal, ett från ett par som hade hört vad som hänt och ville hjälpa oss med ena biljetten hem. Det andra var från en äldre syster som berättade att hon hade lagt undan en del pengar som hon ville ge till någon i nöd. På bara några minuter hade Jehova alltså löst biljettproblemet! (Hebr. 13:6)

Vad har ni lärt er när ni tänker tillbaka på era 50 år i heltidstjänsten?

Ann-Catrin: Att vi får styrka när vi ”håller [oss] ... lugna och visar förtröstan”. När vi litar på Jehova så är det som att han strider åt oss. (Jes. 30:15; 2 Krön. 20:15, 17) Vi har märkt att när vi har försökt göra vårt bästa var vi än har tjänat Jehova så har vi fått många fler välsignelser än vi annars skulle ha fått.

Mats: Vad jag framför allt har lärt mig är att alltid lita på Jehova, oavsett vilken situation vi hamnar i, för vi har sett hur han hjälper oss. (Ps. 37:5) Om man lägger saker i hans händer får man uppleva hur han tar hand om en, precis som han har lovat. Jehova har fortsatt att hjälpa oss där vi nu är, på Betel i Myanmar.

Vi hoppas att många unga bröder och systrar vågar utöka sin tjänst så att de också får uppleva Jehovas stora kärlek. Vi är övertygade om att de kommer att göra det om de låter Jehova hjälpa dem att ”blomstra där de planterats”.