Tacksam för att jag valde rätt väg i livet

Jag växte upp långt ute på landet i Australien. Mina föräldrar och mina mor- och farföräldrar kom med i sanningen på 50-talet. Själv började jag gå i tjänsten som sexåring och blev döpt när jag var 13. Jag var ofta hjälppionjär på skolloven. Jag älskade Jehova och ville tjäna honom för evigt.

När jag var 15 såg lärarna att jag var bra på idrott, och två representanter från ett professionellt rugbylag erbjöd mig ett idrottsstipendium. Jag gillade tanken på att bli rugbystjärna, men jag hade redan överlämnat mig åt Jehova. Pappa tyckte att jag skulle tänka igenom vad mitt löfte till Jehova innebar innan jag bestämde mig för om jag skulle satsa på idrotten eller inte. Jag gjorde som han hade sagt och kom fram till att jag inte kunde göra båda saker fullt ut, så jag tackade nej till erbjudandet. Några månader senare blev jag erbjuden ett annat stipendium. Då var det Australian Institute of Sport i Canberra som ville att jag skulle satsa på maratonlöpning och få möjlighet att representera Australien i Samväldesspelen eller OS. Men återigen tänkte jag på att jag redan hade valt att leva för den Gud som jag älskade så mycket, så svaret blev nej.

Jag hade som mål att börja som pionjär, och det målet nådde jag när jag hade slutat skolan. Men min familj hade det ganska kämpigt ekonomiskt, så jag slutade som pionjär och började jobba heltid med att köra jordbruksmaskiner. Jag var nästan 20 och hade flyttat hemifrån. Jag tappade snabbt glädjen i sanningen och kände mig rätt låg och vilse. Dumt nog valde jag att umgås med sådana som drack för mycket och levde omoraliskt, och jag ville göra precis som de. Jag prioriterade inte mitt förhållande till Jehova, utan tänkte bara på vad som var kul för stunden.

Jag behövde byta fokus, så jag flyttade till en annan stad, långt bort från dem som hade ett så dåligt inflytande på mig. Jag kom närmare Jehova och gjorde upp planer för att kunna börja som pionjär igen. Sedan träffade jag Leann McSharry, en blyg syster från landsbygden som redan var pionjär. Vi blev riktigt bra vänner och pratade öppet om de mål vi hade, bland annat missionärstjänsten. Vi gifte oss 1993. Vi ville båda att Jehova skulle vägleda oss i livet.

Våra mål i sikte

Samma år började jag också som pionjär. Vi var helt inne på att leva enkelt och inte dra på oss en massa skulder, så vi köpte en gammal husvagn som fick bli vårt hem. Under sex år flyttade vi runt till olika platser som Jehovas organisation föreslog och tog olika ströjobb för att försörja oss. Vi samarbetade med små församlingar på vidsträckta, låglänta och ökenliknande distrikt långt ute i Queenslands vildmark. Ofta campade vi på små ställen mitt ute i ingenstans och anordnade möten ute i bushen eller i någon allmän samlingslokal. Vi trivdes väldigt bra med vårt upplägg, men samtidigt undrade vi om vi skulle kunna göra mer för Jehova. Det dröjde inte länge förrän vi fick ett svar.

Vi fick en inbjudan från Jehovas organisation att börja som missionärer i ett annat land. Det blev många känslor och tankar att processa! Det kändes som att vi inte skulle klara av missionärstjänsten utan att först ha gått Gilead. Vi älskade tjänsten, men vi hade inte lett så många bibelstudier, så vi kände oss inte så bra på att undervisa.

Vi berättade det här för Max Lloyd, en broder i avdelningskontorets kommitté.a Han lugnade oss och sa att om vi var villiga att bli använda trots att vi kände oss okvalificerade, så skulle Jehova hjälpa oss att klara av vilken uppgift han än gav oss. Det var som att få uppmuntran av en snäll pappa, och det gjorde att vi tackade ja till förordnandet och blev missionärer i Sri Lanka.

Många utmaningar

År 1999 kom vi till Colombo, huvudstaden i Sri Lanka. Vilken skillnad mot det lugna livet ute i bushen i Australien! Här möttes vi av inbördeskrig, fattigdom, överbefolkning, tiggare och svåra språk. Men det fanns också något väldigt värdefullt i Sri Lanka – våra underbara bröder och systrar och även oräkneliga ödmjuka människor som ännu inte hade lärt känna Jehova.

Vi blev förordnade att tjäna i Kandy, en stad som ligger på en platå med en fantastisk utsikt över teodlingar och regnskog. Staden är berömd för sina många buddhisttempel. De flesta där visste ingenting om vår kärleksfulle Skapare. Vännerna i vår församling talade singalesiska och tamil, så mötena hölls på båda språken. Det var väldigt svårt att lära sig singalesiska, men vännerna och de vi studerade med uppskattade våra ansträngningar, även när våra misstag fick dem att skratta!

Språket var dock inte största utmaningen. För första gången i livet fick vi uppleva brutalt motstånd mot sanningen. Vid ett tillfälle blev vi omringade av en massa upprörda människor. Några av dem brände vår litteratur, och andra gav sig på mig och en annan broder och misshandlade oss. Vi bad till Jehova att han skulle hjälpa oss att hålla oss lugna och att han skulle komma ihåg oss om vi skulle dö. Till vår stora lättnad skingrades mobben. På skakiga ben lämnade vi byn och tackade Jehova för att han hade beskyddat oss.

Med tiden blev Sri Lanka verkligen vårt hem. Inbördeskriget splittrade landet, men samtidigt var det helt underbart att se hur Jehova drog sanningstörstande människor till sin enade familj. Vi har många härliga minnen från den här vackra ön. Men efter bara två år föll myndigheterna för trycket från de religiösa ledarna, och nästan alla missionärer tvingades lämna landet.

Under några oroliga veckor gick vi omkring och undrade var vi skulle hamna. Men den styrande kretsen förordnade oss till Papua Nya Guinea, och i september 2001 kom vi till huvudstaden, Port Moresby.

Papua Nya Guinea – ett land fyllt av överraskningar

Papua Nya Guinea är Australiens närmaste grannland, men kulturen och vardagslivet där är oerhört annorlunda. Än en gång behövde vi anpassa oss. Vi lärde oss tok pisin, det största av landets mer än 800 språk!

Efter tre år i staden Popondetta fick vi börja i kretstjänsten. Vi hade väl aldrig kunnat ana att Jehova skulle använda oss på det sättet! Jag hade alltid uppskattat de resande tillsyningsmännen väldigt mycket – deras vägledning, andliga mognad och undervisningsförmåga. Men själv kände jag mig helt okvalificerad för uppgiften. Jag hade alltid haft siktet inställt på missionärstjänsten. Kretstjänsten fanns inte på kartan! Jag har fortfarande svårt att ta in att Jehova gav mig ett sådant privilegium.

I städerna vi besökte fanns det ofta elektricitet och rinnande vatten, och vi kunde också få sova i ett rum med riktiga sängar. Men på landsbygden fick vi ofta klara oss utan sådana bekvämligheter. Vi sov i små hyddor, lagade mat över öppen eld och badade i floder och vattendrag. Men om det fanns krokodiler i närheten fyllde vi en hink med vatten och tvättade oss uppe vid hyddan i stället.

Det här uppdraget krävde mycket mer av oss rent fysiskt än något vi hade gjort tidigare. Men som det står i Domarboken 6:14 så använde vi den styrka vi hade och litade på att Jehova skulle vara med oss. Många församlingar och grupper vi besökte var svåra att ta sig till, för de låg i täta regnskogar, i våtmarker vid kusterna och uppe i bergen. Vi fick ta oss fram med hjälp av fyrhjulsdrivna fordon, båtar och flygplan och ofta gå till fots för att nå våra bröder och systrar.b

För att komma till en församling nära gränsen till Indonesien fick vi köra över 35 mil på mestadels oasfalterade vägar. På mer än 200 ställen längs vägen fick vi ta oss över floder och vattendrag, och det fanns inte många broar. Jag vet inte hur många timmar vi lade under de där åren på att gräva och försöka dra loss bilar som fastnat i tjock och kladdig lera. Men när vi äntligen kom fram väntade våra kära vänner på oss med stora leenden och mat i kastrullerna.

När vi med hjälp av små enmotoriga flygplan tog oss upp i bergen behövde piloten ofta hitta en lucka mellan molnen för att kunna lokalisera landningsbanan. Sedan flög han ner lite lägre för att se efter så att det inte fanns några barn eller djur på banan. Efter det var det bara att göra sig redo för landningen på en stackars lerig och ojämn landningsbana på en bergstopp mer än 2 100 meter över havet. Det enda sättet att ta sig ifrån en del byar uppe bland bergen var att lyfta från en startbana som helt enkelt slutade i ett stup.c

Ibland fick vi ta oss till fots över branta berg eller genom fuktiga och varma sumpmarksområden nära kusten. Vi brukade packa våra ryggsäckar med litteratur och proviant, och sedan gav vi oss av tillsammans med våra fina bröder och systrar. Under vandringarna fick vi många möjligheter att prata om uppmuntrande saker, och det blev många härliga skratt.

Vi kände precis som Paulus skrev i 1 Thessalonikerna 2:8: ”Vi kände så mycket för er att vi inte bara ville ge er Guds goda nyheter utan också våra egna liv, så mycket älskade vi er.” Och vi fick uppleva att vännerna var villiga att göra samma sak för oss. De var till och med beredda att offra livet för att skydda oss från beväpnade kriminella gäng. En gång blev Leann hotad av en man som stod och viftade med en machete. Jag kunde inte hjälpa henne, för jag var i en annan del av byn. Men då var det en broder som snabbt gick emellan Leann och mannen. Brodern klarade sig med några mindre skador, och flera andra rusade dit för att få stopp på mannen. Läget i landet blev bara värre och värre, men Jehova fanns hela tiden där för oss så att vi kunde fortsätta ge våra bröder och systrar andlig hjälp.

Det finns inte så många sjukhus i Papua Nya Guinea, så att ta hand om hälsan var inte det lättaste. År 2010 fick Leann en livshotande infektion, så då flög vi akut till Australien. Med Jehovas hjälp kunde vi hålla oss lugna. Till slut hittade läkarna en antibiotika som gav effekt, och då sa en av dem: ”Ni har jobbat för Gud. Nu är det han som jobbar för er.” Efter flera månader återvände vi till vårt uppdrag.

Mycket att göra på hemmaplan

Leann behövde fortsätta få behandling i Australien i ungefär ett år. Till slut, 2012, sa avdelningskontoret att de tyckte att vi skulle stanna kvar i Australien för att ta hand om vår hälsa. Efter att ha varit borta så många år var den största utmaningen inte att återhämta oss fysiskt, utan att anpassa oss mentalt och känslomässigt. Vi var ledsna över att behöva lämna ett uppdrag och en andlig familj som vi älskade så mycket, och på något sätt kändes det som att vi hade misslyckats och inte längre var användbara för Jehova. Och efter att ha varit borta så länge kändes Australien inte längre som vårt hem. Stödet från våra bröder och systrar betydde otroligt mycket för oss under den perioden.

När Leann började må bättre blev vi specialpionjärer i Wollongong, söder om Sydney, i New South Wales. Ungefär ett år senare blev vi till vår stora glädje inbjudna till Bibelskolan för gifta par (det som nu är Skolan för kristna förkunnare). Efter den förordnade det australasiatiska avdelningskontoret oss till kretstjänsten. I flera år har vi besökt församlingar och grupper i livliga städer, ökensamhällen och fiskebyar. Just nu reser vi i nordvästra Australien och hela Östtimor.

Vid min sida har jag min oerhört stöttande och andligt inriktade fru. Hon är verkligen en gåva från Jehova! Vilket uppdrag vi än har fått, och hur utmanande och svårt det än har varit, så har Leann aldrig backat eller protesterat. När hon får frågan om hur hon klarar av alla utmaningar säger hon: ”Jag berättar allt för Jehova.” Och när hon läser Bibeln låter hon Jehova hjälpa henne att tänka, känna och agera på bästa sätt.

Jag har aldrig ångrat att jag har låtit Jehova vägleda mig i livet och att jag inte satsade på en idrottskarriär i den här världen. Jag har fått uppleva att Jehova kan öva oss så att vi klarar av vad han än vill att vi ska göra, om vi bara är villiga att ta emot de uppdrag han ger oss. Jag har lärt mig att alltid vända mig till Jehova när jag ställs inför svårigheter och att varje dag be om vishet och helig ande. Vår kärleksfulle Far, Jehova, har gett oss ett intressant och spännande liv, och vi ser fram emot att få reda på vad mer han kan åstadkomma med enkla ”lerkärl” som oss. (2 Korinthierna 4:7)