4:9

Judar vill nämligen inte ha med samarier att göra: Första gången Bibeln nämner samarier syftar det på de judar som bodde i tiostammarsriket innan det invaderades av assyrierna. (2Ku 17:29) Denna grupp började bryta sig loss från de övriga judarna redan när Jerobeam införde avgudadyrkan i tiostammarsriket Israel. (1Ku 12:26–30) Efter assyriernas erövring kom benämningen samarier att användas om avkomlingarna till invånarna som var kvar i området och om avkomlingarna till dem som fördes dit för att befolka det. Även om samarierna själva menade att de endast härstammade från stammarna Manasse och Efraim, var det utan tvekan några som hade blandad härkomst. Bibeln visar att den blandade befolkningen bidrog till att tillbedjan i Samarien blev ännu mer avfällig. (2Ku 17:24–41) När judarna kom tillbaka från landsflykten i Babylon hävdade samarierna att de tillbad Jehova, men de motarbetade återuppbyggandet av templet och stadsmurarna i Jerusalem. Med tiden (kanske på 300-talet f.v.t.) byggde de ett eget tempel på berget Gerissim. Detta tempel ödelades av judarna 128 f.v.t., men samarierna fortsatte att tillbe på det berget. Under det första århundradet bodde de i det romerska området Samarien, som låg mellan Judeen och Galileen. De godtog bara de fem Moseböckerna och möjligen även Josuas bok, men de ändrade i vissa verser för att få det att framstå som att Skrifterna gav stöd för ett tempel på berget Gerissim. På Jesus tid använde man benämningen ”samarier” både som ett etniskt och ett religiöst begrepp, och judarna såg ner på samarierna. (Joh 8:48)

... att göra: Kommentaren i parentesen saknas i vissa handskrifter, men den har starkt stöd i flera tidiga, väl ansedda handskrifter.