10:22

invigningshögtiden: Det hebreiska namnet på denna högtid är chanukka (hebreiska: chanukkạh), som betyder ”invigning”. Högtiden pågick i åtta dagar och började den 25:e dagen i månaden kislev, vid tiden för vintersolståndet. (Se studienot till vinter i den här versen och Tillägg B15.) Den firades till minne av återinvigningen av Jerusalems tempel 165 f.v.t. Den syriske kungen Antiochos IV Epifanes hade visat sitt förakt för judarnas Gud, Jehova, genom att vanhelga hans tempel. Han hade till exempel byggt ett altare på det stora altaret, som det dagliga brännoffret tidigare hade framburits på. För att vanhelga Jehovas tempel fullständigt offrade Antiochos den 25 kislev 168 f.v.t. svinkött på altaret och stänkte spadet från det kokta köttet i hela templet. Han brände upp tempelportarna, rev prästernas kamrar och förde bort det gyllene altaret, skådebrödsbordet och det gyllene lampstället. Han vigde sedan Jehovas tempel åt en hednisk gud, den olympiske Zeus. Två år senare återerövrade Judas Mackabaios (Mackabeus) staden och templet. Efter att man hade renat templet återinvigdes det den 25 kislev 165 f.v.t., precis tre år efter att Antiochos hade offrat på altaret åt Zeus. Man började återigen offra det dagliga brännoffret åt Jehova. Det finns ingenting i Bibeln som direkt säger att Jehova gav Judas Mackabaios segern och fick honom att återställa templet. Men Jehova hade många gånger använt män från andra nationer, t.ex. den persiske kungen Kyros, för att genomföra sina avsikter för sann tillbedjan. (Jes 45:1) Det är därför logiskt att anta att Jehova kunde använda någon från sitt eget överlämnade folk för att genomföra sin vilja. Bibeln visar att det var nödvändigt att templet fanns till och användes för att profetiorna om Messias, hans tjänst och hans offer skulle kunna uppfyllas. Dessutom skulle leviterna frambära offer ända tills Messias frambar sitt överlägsna offer till förmån för mänskligheten. (Dan 9:27; Joh 2:17; Heb 9:11–14) Kristus efterföljare var inte tvungna att fira invigningshögtiden. (Kol 2:16, 17) Men det står inte heller något om att Jesus eller hans lärjungar fördömde att man firade den här högtiden.

vinter: Avser Jesus sista vinter på jorden, dvs. år 32 v.t. Invigningshögtiden firades i kislev, den nionde månaden, som motsvarar november/december. År 32 v.t. inträffade den första dagen av högtiden, den 25 kislev, i mitten av december. (Se Tillägg B15.) Alla judar visste att den här högtiden inföll på vintern. Så detta kan ha nämnts för att framhäva att vädret var orsaken till att Jesus valde att undervisa på en skyddad plats, ”i Salomos pelarhall”. (Joh 10:23) Där var man skyddad mot den kraftiga östanvinden som blåste om vintern. (Se Tillägg B11.)