Fotnot
i Interpunkteringen i den nutida hebreiska texten (den ursprungliga hebreiska texten hade varken vokaltecken eller skiljetecken), som gör att man uppfattar tidsindelningen annorlunda, fanns inte från början, utan är ett tillägg av skriftlärda på medeltiden som tydligen opponerade sig mot tolkningen att denna text skulle ha uppfyllts på Jesus.
[Ruta på sidan 28]
”MIN TJÄNARE” — VEM ÄR HAN?
”’Ja, min tjänare ... var föraktad, skydd av människor. ... Vi höll honom för att ingenting vara. Likväl var det våra sjukdomar han bar, våra lidanden han uthärdade. ... Men han blev sårad på grund av våra synder, krossad på grund av våra missgärningar. ... Vi gick alla vilse likt får. ... Och HERREN hemsökte honom för allas våra skulder.’ ... Fastän han inte hade gjort något orättfärdigt och inte hade talat någon osanning. ... ’Min rättfärdige tjänare gör de många rättfärdiga, det är deras straff han bär. ... Han utlämnade sig själv [”utgöt sin själ”, NV] till döden och blev räknad bland syndarna, under det att han bar de mångas skulder och lade sig ut för syndare.’” — Jesaja 52:13—53:12.
Jesaja beskriver här en fullständigt oskyldig, ren person vars lidande och död gav försoning åt hans egen nation, trots att den inte erkände honom.
De flesta judiska kommentatorer i dag anser det vara ett fastslaget faktum att orden avser nationen Israel som helhet eller en rättfärdig grupp inom nationen.
Frågan är då om nationen Israel, eller åtminstone någon del av den, någonsin passat in på den här beskrivningen, eller syftar den på en individ?
I över 800 år efter det att Jesaja skrev dessa profetiska ord (o. 732 f.v.t.) fanns det ingen jude eller rabbi som man känner till som lärde att denne ”tjänare” skulle betraktas i kollektiv bemärkelse. Under hela denna period tillämpade man allmänt denna profetia på en enskild person och ansåg vanligen att den gällde Messias.
Lägg dessutom märke till kommentaren i förordet till boken The Fifty-Third Chapter of Isaiah According to the Jewish Interpreters: ”Judisk exeges som överlevt fram till slutet av den amoreiska perioden [fram till 500-talet v.t.] tyder på att man då ofta, kanske rentav allmänt, utgick från att den gestalt som åsyftades var Messias, vilket givetvis också är den tolkning som något längre fram ges i targumerna.” — Redigerad av H. M. Orlinsky, 1969, sidan 17.
Vad skulle kunna ha varit motivet till att man avvisade den mest naturliga förståelsen av det här skriftstället, att det skulle syfta på en enskild person, på Messias, och att man gav det en ny uttolkning? Var det inte helt enkelt för att försöka undvika allt samband mellan den här profetian och Jesus, den jude under det första århundradet som denna beskrivning passade in på i varje liten detalj?