Fotnot

b I en teologisk ordbok, Theological Dictionary of the New Testament, heter det om den förnämsta sanhedrin i Jerusalem: ”I spetsen för församlingen, som sammanträdde i det s. k. boule [rådhuset], ... stod översteprästen. Han var det judiska folkets ledare; endast han kunde sitta som ordförande i Sanhedrin. Hans omgivning bestod av de s. k. archiereis [främsta prästerna], den prästerliga aristokratin, sadducéer i andligt frändskap. I kraft av sitt ämbete hade de främsta prästerna i templet säte och stämma i Sanhedrin, och de utgjorde ett starkt parti. De äldste var en andrahandsgrupp. Ursprungligen kallades alla ledamöter av vad man benämnde gerousia [församlingen av äldre män] för äldste, det är visst och sant. Men så småningom fick denna term en mera begränsad innebörd, så att bara ledarna för de inflytelserika lekmannafamiljerna i Jerusalem kallades presbyteroi [äldste]. Utan undantag var dessa förnäma män också sadducéer av övertygelse. Fariséerna vann tillträde till Stora rådet i drottning Alexandras dagar [76—67 f.v.t.]. Alltifrån den tiden kom den makt och det inflytande som grammateis [de skriftlärda] utövade i Sanhedrin att stadigt tillväxa. Under den romerska perioden var det fortfarande archiereis [de främsta prästerna] som hade högsta rang, men i själva verket kunde beslut inte fattas eller verkställas utan instämmande från de skriftlärda som var fariséer.”