Apostlagärningarna
20 När nu oroligheterna hade upphört sände Paulus bud efter lärjungarna. Och när han hade uppmuntrat dem och sagt farväl gav han sig i väg på sin resa till Makedonien. 2 Där reste han från stad till stad och gav mycket uppmuntran till lärjungarna. Sedan kom han till Grekland. 3 Han var där i tre månader, men när han skulle segla till Syrien upptäckte han att judarna hade planer på att döda honom.+ Därför bestämde han sig för att vända tillbaka genom Makedonien. 4 De som följde med honom var Sọpatros, son till Pyrrhos från Berẹa, Aristạrkus+ och Secundus från Thessalonịke, Gajus från Derbe, Timoteus+ samt Tỵkikos+ och Trọfimos+ från provinsen Asia. 5 De här männen reste i förväg och väntade på oss i Troas. 6 Men själva seglade vi ut från Filippi efter det osyrade brödets högtid,+ och fem dagar senare kom vi till dem i Troas. Där stannade vi i sju dagar.
7 Första dagen i veckan hade vi samlats för att äta tillsammans. Då började Paulus hålla ett tal till dem som var där, eftersom han tänkte ge sig av nästa dag. Talet drog ut på tiden, ända till midnatt, 8 och det fanns många lampor i rummet på övervåningen där vi var. 9 I fönstret satt en ung man, Eutykos. Han somnade djupt under Paulus långa tal, och han ramlade ut från tredje våningen. När man lyfte upp honom var han död. 10 Men Paulus gick ner, böjde sig över honom, slog armarna om honom+ och sa: ”Var inte oroliga, för han lever.”+ 11 Sedan gick Paulus upp igen och började äta.* Han samtalade länge med dem, ända till gryningen, och sedan gav han sig av. 12 De tog med sig Eutykos därifrån och kände sig mycket tröstade av att han hade fått livet tillbaka.
13 Vi gick i förväg till båten och seglade mot Assos, där Paulus skulle gå ombord. Han hade bett oss om det, eftersom han ville gå dit landvägen. 14 När han kom till Assos tog vi honom ombord och seglade till Mitylẹne. 15 Nästa dag gav vi oss av och kom i höjd med Chios. Dagen därpå angjorde vi Samos, och ännu en dag senare kom vi till Milẹtos. 16 Paulus hade bestämt sig för att segla förbi Efesos+ för att inte förlora någon tid i provinsen Asia. Han hade bråttom, eftersom han gärna ville vara framme i Jerusalem+ på pingstdagen.
17 Från Milẹtos sände han bud till Efesos och bad församlingens äldste komma. 18 När de kom fram sa han till dem: ”Ni vet mycket väl hur mitt liv har sett ut från första dagen jag kom till er i provinsen Asia.+ 19 Jag har tjänat Herren som slav med stor ödmjukhet,+ under tårar och under svårigheter på grund av judarnas intriger, 20 men ändå har jag inte hållit mig tillbaka, utan jag har berättat om allt som kan vara till nytta för er* och undervisat er offentligt+ och från hus till hus.+ 21 Jag har vittnat grundligt för både judar och greker om att de ska ångra sig,+ vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus.+ 22 Nu känner jag mig tvingad av anden* att resa till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som kommer att hända med mig där. 23 Jag vet bara att den heliga anden i stad efter stad och gång på gång låter mig förstå att bojor* och svårigheter väntar mig.+ 24 Ändå ser jag inte mitt liv som något betydelsefullt, bara jag får fullfölja mitt lopp+ och den tjänst som jag har fått av Herren Jesus: att grundligt vittna om de goda nyheterna om Guds generösa omtanke.
25 Hör nu, alla ni som jag har förkunnat om riket för. Jag vet att ingen av er kommer att få se mig igen. 26 Så denna dag vill jag att ni ska intyga att jag är ren från allas blod,+ 27 för jag har inte dragit mig för att berätta för er om allt vad Gud har beslutat.*+ 28 Var uppmärksamma på er själva+ och på hela den hjord som den heliga anden har satt er att vara tillsyningsmän+ över, så att ni kan vara herdar för Guds församling,+ som han har köpt med blodet av sin egen son.+ 29 Jag vet att när jag är borta ska blodtörstiga vargar komma in bland er+ och behandla hjorden skoningslöst, 30 och det ska träda fram män ur era egna led som förvränger sanningen för att få över lärjungarna på sin sida.+
31 Så håll er vakna och kom ihåg att jag i tre års tid,+ både dag och natt, aldrig upphörde att vägleda var och en av er under tårar. 32 Och nu överlämnar jag er i Guds händer och åt budskapet om hans generösa omtanke, det budskap som kan bygga upp er och ge er arvet som ska tillfalla alla de heliga.+ 33 Jag har aldrig bett någon om silver eller guld eller kläder.+ 34 Ni vet att jag har arbetat med mina egna händer för att täcka mina och mina reskamraters behov.+ 35 På alla sätt har jag visat er att ni ska hjälpa de svaga genom att anstränga er precis som jag har gjort.+ Och kom ihåg det Herren Jesus själv sa: ’Det är lyckligare att ge+ än att få.’”
36 När Paulus hade sagt detta föll han ner på knä tillsammans med dem alla och bad. 37 Alla började gråta, och de kastade sig om halsen på honom och kysste honom ömt. 38 De var särskilt ledsna för att han hade sagt att de inte skulle få se honom mer.+ Sedan följde de honom till båten.