JOHANNES
Studienoter – kapitel 1
Johannes: Den grekiska formen av det hebreiska namnet Jehohanan eller Johanan, som betyder ”Jehova har visat ynnest”, ”Jehova har varit nådig”. Det står ingenstans i evangeliet vem som skrev det. Men under 100- och 200-talet var den allmänna uppfattningen att boken skrevs av aposteln Johannes. Varje gång namnet Johannes förekommer i detta evangelium syftar det på Johannes döparen, förutom i Joh 1:42 och 21:15–17, där det syftar på Petrus far. (Se studienoter till Joh 1:42 och 21:15.) Aposteln Johannes nämns aldrig vid namn i evangeliet, men det är han och hans bror Jakob som avses i uttrycket ”Sebedeus söner”. (Joh 21:2; Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10; se studienot till Joh 1:6.) I de sista verserna i evangeliet omnämner skribenten sig själv som ”den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid” (Joh 21:20–24), och det finns goda skäl att förknippa det uttrycket med aposteln Johannes. (Se studienot till Joh 13:23.)
Johannesevangeliet: Det sägs inte uttryckligen i något av evangelierna vilka som var skribenterna, och titlar eller överskrifter användes tydligtvis inte i den ursprungliga texten. I vissa handskrifter till Johannesevangeliet förekommer titeln Euaggẹlion katạ Iōạnēn (”Goda nyheter [eller ”Evangelium”] enligt Johannes”), och i andra förekommer den kortare titeln Katạ Iōạnēn (”Enligt Johannes”). Men det är inte helt säkerställt när man började använda sådana överskrifter. Vissa menar att det var under 100-talet v.t., eftersom den längre titeln förekommer i handskrifter som dateras till slutet av 100-talet eller början av 200-talet. Enligt vissa forskare är inledningsorden till Markus bok (”Här börjar de goda nyheterna om Jesus Kristus, Guds son”) förklaringen till varför uttrycket evangelium (ordagrant ”goda nyheter”, ”glatt budskap”) började användas om de här böckerna. En titel som innehöll skribentens namn kan helt enkelt ha varit ett sätt att identifiera boken, ett bruk som kan ha kommit till av praktiska skäl.
begynnelsen: Innebörden i ordet ”begynnelse” i Bibeln avgörs av sammanhanget. Här kan det grekiska ordet archẹ̄ inte avse Guds, Skaparens, början, för han är evig och har ingen början. (Ps 90:2) Detta måste alltså syfta på den tid då Gud började skapa. Guds första skapelse kallades Ordet, en benämning som den som senare skulle bli Jesus hade i himlen. (Joh 1:14–17) Jesus är därför den ende som med rätta kan kallas ”den förstfödde av allt skapat”. (Kol 1:15) Han var ”början på Guds skapelse” (Upp 3:14), så han existerade innan andra andevarelser och det fysiska universum skapades. Och ”med hjälp av honom [Jesus] skapades allt annat i himlen och på jorden”. (Kol 1:16; fler exempel på hur det grekiska ordet används finns i studienot till Joh 6:64.)
Ordet: Eller ”Logos”. Grekiska: ho lọgos. Här är ”Ordet” en titel, som också används i Joh 1:14 och Upp 19:13. Johannes visar att det är Jesus som bär denna titel. Den används om Jesus under hans tid som andevarelse innan han kom till jorden, under hans tjänst på jorden som en fullkomlig människa och efter att han återvänt till himlen. Jesus var Guds språkrör, den som Gud använde för att ge upplysningar och anvisningar till andra andesöner och till människor. Så innan Jesus kom till jorden är det rimligt att anta att Jehova vid många tillfällen använde honom som sitt himmelska språkrör när han kommunicerade med människor. (1Mo 16:7–11; 22:11; 31:11; 2Mo 3:2–5; Dom 2:1–4; 6:11, 12; 13:3)
hos: Ordagrant ”hänemot (i riktning mot)”. I det här sammanhanget förmedlar den grekiska prepositionen pros tanken på närhet och gemenskap. Den visar också att det handlar om två olika personer, i det här fallet Ordet och den ende sanne Guden.
Ordet var en gud: Eller ”Ordet var av gudomlig natur”, ”Ordet var gudomligt”. Johannes beskriver här en egenskap eller något karakteristiskt hos Ordet (grekiska: ho lọgos; se studienot till Ordet i den här versen), dvs. Jesus Kristus. Den framträdande ställning som Ordet har som Guds förstfödde son och som den som Gud använde då han skapade allt annat gör att han med rätta kan beskrivas som ”en gud”, ”av gudomlig natur”, ”gudomlig”. Många översättare menar att denna fras bör återges ”Ordet var Gud”, så att det sätts likhetstecken mellan honom och den allsmäktige Guden. Men det finns goda skäl att hävda att Johannes inte menade att Ordet var densamme som den allsmäktige Guden. För det första sägs det i både den föregående och den efterföljande satsen att ”Ordet” var ”hos Gud”. Dessutom förekommer det grekiska ordet theọs tre gånger i vers 1 och 2. Vid den första och den tredje förekomsten står bestämd artikel före ordet theọs på grekiska, men vid den andra förekomsten finns ingen artikel. Många forskare är eniga om att avsaknaden av bestämd artikel före den andra förekomsten av theọs har betydelse. När artikel används i det här sammanhanget syftar theọs på den allsmäktige Guden. Å andra sidan gör avsaknaden av artikel i den här grammatiska konstruktionen att ordet theọs får en beskrivande funktion och redogör för något som var karakteristiskt för Ordet. En rad bibelöversättningar till engelska, franska, tyska och andra språk återger därför texten på ungefär samma sätt som Nya världens översättning och förmedlar tanken att ”Ordet” var ”en gud”, ”av gudomlig natur”, ”gudomlig”, ”gudalik”, ”ett gudaväsen”, ”av gudomligt slag”. Den uppfattningen stöds av äldre översättningar av Johannesevangeliet till de koptiska dialekterna sahidiska och bohairiska, antagligen utarbetade under 200- och 300-talet v.t. De hanterar den första förekomsten av theọs annorlunda än den andra förekomsten. Återgivningarna framhåller en egenskap hos Ordet, att han var av samma natur som Gud, men de sätter inte likhetstecken mellan honom och Fadern, den allsmäktige Guden. I överensstämmelse med detta sägs det i Kol 2:9 att ”den gudomliga naturen [är] fullständigt förkroppsligad” i Kristus. Och enligt 2Pe 1:4 ska till och med Kristus medarvingar ”bli delaktiga i en gudomlig natur”. Ytterligare en faktor är att Septuaginta-översättningen vanligen använder det grekiska ordet theọs för att återge de hebreiska orden för ”Gud”, ’el och ’elohịm, som i grund och botten troligen betyder ”den mäktige”, ”den starke”. Dessa hebreiska ord används om den allsmäktige Guden, andra gudar och människor. (Se studienot till Joh 10:34.) Johannes beskrivning av Ordet som ”en gud” eller ”en som är mäktig (väldig)” är i linje med profetian i Jes 9:6, där det förutsägs att Messias skulle kallas ”Väldig gud” (inte ”Allsmäktig gud”) och att han skulle vara ”Evig far” till alla som får leva som hans undersåtar. Det är Ordets Far, ”arméernas Jehova”, som i sin brinnande iver ska se till att det blir så. (Jes 9:7)
Det som har blivit till: De tidigaste grekiska handskrifterna har ingen interpunktion i vers 3 och 4. Interpunktionen i Nya världens översättning följer här de textkritiska utgåvor av den grekiska texten som är publicerade av Westcott och Hort, United Bible Societies och Nestle och Aland. Den sista delen av vers 3 förbinds med vers 4. Den här återgivningen förmedlar tanken på att liv och ljus kom till med hjälp av Ordet. (Kol 1:15, 16) En del översättningar återspeglar en annan förståelse av den grekiska texten och sammankopplar den sista delen av vers 3 med de föregående orden. Då blir tanken: ”och utan honom blev ingenting till av det som har blivit till”. Men många forskare stöder lydelsen i Nya världens översättning.
honom: Dvs. Ordet, eller Logos. (Se studienot till Joh 1:1.)
liv ... ljus: Dessa två teman går igen i Johannes inspirerade skildring. Gud är källan till liv, och genom Jesus, Ordet, har alla andra livsformer ”blivit till”. (Joh 1:3) Det kan därför sägas att livet blev till genom Jesus Kristus. Det är också med hjälp av Jesus som Gud har gjort det möjligt för den syndfulla, döende mänskligheten att få evigt liv. Jesus kan därför omtalas som livet som blev människornas ljus. I Joh 1:9 kallas Ordet ”det sanna ljuset, som ger alla slags människor ljus”. Människor som följer Jesus, ”världens ljus”, ska ha ”livets ljus”. (Joh 8:12) ”Ordet” är ”den främste förmedlaren av liv” och ger människor ljus på deras väg mot liv. (Apg 3:15)
utsänd som Guds representant: Eller ”utsänd med ett uppdrag från Gud”. Johannes döparens uppdrag kom från Gud (Lu 3:2) och innebar att han skulle vara en förkunnare, eller ett offentligt sändebud. Johannes förkunnade om Messias och Guds rike för de judar som kom till honom, och han uppmanade dem att ångra sina synder. (Mt 3:1–3, 11, 12; Mk 1:1–4; Lu 3:7–9) Johannes döparen tjänade som profet, lärare (han hade lärjungar) och evangelieförkunnare. (Lu 1:76, 77; 3:18; 11:1; Joh 1:35)
Johannes: Dvs. Johannes döparen. Aposteln Johannes, som skrev det här evangeliet, nämner Johannes döparen 19 gånger. Men till skillnad från de andra evangelieskribenterna använder han aldrig benämningen ”döparen”. (Se studienoter till Mt 3:1; Mk 1:4.) Aposteln Johannes nämner tre olika kvinnor som hette Maria, och när han skriver om dem specificerar han vem han syftar på. (Joh 11:1, 2; 19:25; 20:1) Men när han skrev om Johannes döparen behövde han inte specificera vem han menade, eftersom han aldrig nämner sig själv vid namn och ingen skulle ta miste på vilken Johannes det var fråga om. Det här är ytterligare en faktor som bekräftar att det var aposteln Johannes som skrev detta evangelium. (Se ”Introduktion till Johannes” och studienot till Joh Titel.)
som ett vittne: Eller ”till ett vittnesbörd”. Det grekiska substantivet för ”vittne”, ”vittnesbörd” (martyrịa) förekommer mer än dubbelt så många gånger i Johannes evangelium som i de andra tre evangelierna tillsammans. Ett besläktat grekiskt verb, som här återges med vittna (martyrẹō), förekommer 39 gånger i Johannesevangeliet (det förekommer bara två gånger i de andra evangelieskildringarna, i Mt 23:31 och Lu 4:22). Det här grekiska verbet används så ofta i samband med Johannes döparen att en del har föreslagit att han borde kallas ”Johannes vittnet”. (Joh 1:8, 15, 32, 34; 3:26; 5:33; se studienot till Joh 1:19.) I Johannesevangeliet används det här verbet dessutom ofta i samband med Jesus tjänst. Det sägs ofta att Jesus ”vittnar”. (Joh 8:14, 17, 18) Det är särskilt värt att lägga märke till det Jesus sa till Pontius Pilatus: ”Jag föddes och kom hit till världen för att vittna om sanningen.” (Joh 18:37) I den uppenbarelse som Johannes fick omtalas Jesus som ”det trogna vittnet” och ”det trogna och sanna vittnet”. (Upp 1:5; 3:14)
honom: Dvs. Johannes döparen. (Jämför Apg 19:4.)
världen: Det grekiska ordet kọsmos syftar här på människovärlden. I det här sammanhanget verkar det som att uttrycket komma in i världen i första hand avser att Jesus gav sig ut bland människorna efter att han blivit döpt, och inte att han blev född som människa. Efter sitt dop utförde han sitt tjänsteuppdrag som ljusbärare för människovärlden. (Joh 3:17, 19; 6:14; 9:39; 10:36; 11:27; 12:46; 1Jo 4:9)
världen blev till genom honom: Det grekiska ordet kọsmos (”värld”) syftar här på människovärlden, något som framkommer av att det senare i versen står: världen kände honom inte. Detta ord användes ibland i icke-religiösa skrifter om universum och skapelsen i allmänhet, och aposteln Paulus kan ha använt ordet på det sättet när han vid ett tillfälle talade till några greker. (Apg 17:24) Men i de kristna grekiska skrifterna används ordet i första hand om människovärlden eller om en del av den. Det är sant att allt skapades med hjälp av Jesus, däribland himlen och jorden och allt på den. Men i den här versen ligger fokus på den roll han hade när mänskligheten kom till. (1Mo 1:26; Joh 1:3; Kol 1:15–17)
människa: Eller ”kött”. Det grekiska ordet sarx används här i betydelsen fysisk varelse, en levande varelse av kött. När Jesus föddes som människa var han inte längre en ande. Han tog sig alltså inte bara en fysisk kropp, som änglar hade gjort vid tidigare tillfällen. (1Mo 18:1–3; 19:1; Jos 5:13–15) Jesus kunde därför med rätta omtala sig själv som ”Människosonen”. (Joh 1:51; 3:14; se studienot till Mt 8:20.)
Ordet blev människa: Jesus var helt och hållet människa från det att han föddes till dess han dog. Han förklarade syftet med att han blev människa när han sa: ”Det bröd jag ska ge är min kropp, som jag ger så att människor kan få liv.” (Joh 6:51) Och det var enbart på grund av att han var helt och hållet människa som han kunde uppleva det som människor av kött och blod upplever och på så vis bli en medkännande överstepräst. (Heb 4:15) Han kunde inte ha varit Gud och människa samtidigt; Bibeln säger att han ”gjordes lite lägre än änglar”. (Heb 2:9; Ps 8:4, 5; se studienot till människa i den här versen.) Men det var inte alla som erkände att Jesus hade kommit som människa. Gnostikerna till exempel trodde att man kunde få kunskap (grekiska: gnọ̄sis) på mystisk väg och kombinerade avfällig kristendom med grekisk filosofi och orientalisk mysticism. De lärde att allt fysiskt och materiellt var av ondo. Av den anledningen menade de att Jesus inte kom som människa, utan bara verkade ha en mänsklig kropp. En tidig form av gnosticism fanns tydligtvis i slutet av det första århundradet v.t., så Johannes kan ha haft detta i tankarna när han skriver att ”Ordet blev människa”. I sina brev varnar han för den falska läran att Jesus inte kom ”som människa”. (1Jo 4:2, 3; 2Jo 7)
bodde: Ordagrant ”tältade”, ”bodde i tält”. Några hävdar att uttalandet om att Ordet ”tältade bland oss” betyder att Jesus var en inkarnation och inte en riktig människa. Men när Petrus använde ett besläktat substantiv, som ordagrant betyder ”tält”, syftade han på sin tillfälliga, ”fysiska kropp”. (2Pe 1:13) Petrus visste att han snart skulle dö och vid sin uppståndelse få en andlig, inte fysisk, kropp, men han menade inte att han var en inkarnation. (2Pe 1:13–15; se också 1Kor 15:35–38, 42–44; 1Jo 3:2.)
vi fick se hans storhet, en sådan storhet: Eller ”vi fick se hans härlighet, en sådan härlighet”. Under Jesus liv och tjänst fick Johannes och de andra apostlarna se Jesus storhet, en härlighet eller prakt som bara kunde visas av någon som återspeglade Jehovas egenskaper på ett fullkomligt sätt. Dessutom blev apostlarna Johannes, Jakob och Petrus vittnen till Jesus förvandling. (Mt 17:1–9; Mk 9:1–9; Lu 9:28–36) Så Johannes kan ha anspelat både på att Jesus återspeglade Guds egenskaper och på Jesus förvandling mer än 60 år tidigare. Den händelsen gjorde ett bestående intryck även på aposteln Petrus, som skrev sina brev omkring 30 år innan Johannes skrev sitt evangelium. Petrus omnämnde specifikt denna händelse som en mäktig bekräftelse på ”det profetiska ordet”. (2Pe 1:17–19)
en enfödd son: Det grekiska ordet monogenẹ̄s, som brukar återges med ”enfödd”, har innebörden ”den ende”, ”ensam i sitt slag”, ”enastående”, ”unik”. I Bibeln används ordet för att beskriva relationen mellan föräldrar och deras söner och döttrar. (Se studienoter till Lu 7:12; 8:42; 9:38.) Aposteln Johannes använder det här ordet endast om Jesus (Joh 3:16, 18; 1Jo 4:9), men aldrig om Jesus födelse som människa eller hans liv som människa. Johannes använder i stället detta ord om Jesus i hans föremänskliga tillvaro som Logos, eller Ordet, den som i begynnelsen ”var hos Gud” redan ”innan världen fanns till”. (Joh 1:1, 2; 17:5, 24) Jesus är den enfödde sonen eftersom han var Jehovas förstfödde och den ende som skapades direkt av Gud. Andra andevarelser kallas på liknande sätt ”den sanne Gudens söner” och ”Guds söner” (1Mo 6:2, 4; Job 1:6, fotnot; 2:1, fotnot; 38:4–7), men de sönerna skapades av Jehova genom hans förstfödde son (Kol 1:15, 16). Som en sammanfattning: Ordet monogenẹ̄s syftar både på att Jesus är ”ensam i sitt slag”, ”unik”, ”ojämförlig” och på att han är den ende sonen som Gud har skapat själv. (1Jo 5:18; se studienot till Heb 11:17.)
gudomlig omtanke: Eller ”generös omtanke”. Det grekiska ordet chạris förekommer mer än 150 gånger i de kristna grekiska skrifterna och förmedlar olika nyanser, beroende på sammanhanget. När ordet avser Guds generösa omtanke förmedlar det tanken på en gåva som Gud har gett utan att förvänta något i gengäld. Det beskriver alltså Guds frikostiga gåvor och hans stora kärlek och omtanke gentemot människor. Ordet förmedlar tanken på en gåva som ges på grund av att givaren är generös, inte på grund av att mottagaren har gjort sig förtjänt av den. (Rom 4:4; 11:6) Ordet betyder inte nödvändigtvis att mottagaren är ovärdig att visas generös omtanke, och det förklarar varför Gud kunde visa Jesus sådan omtanke. I sammanhang som rör Jesus återges detta ord därför lämpligt nog med ”gudomlig omtanke”, som i denna vers, eller att Gud ”var med” honom och att han var ”omtyckt”. (Lu 2:40, 52) I andra sammanhang översätts detta grekiska ord med uttryck som ”är med” (Lu 1:30), ”var omtyckta” (Apg 2:47; 7:46), ”kärleksfulla gåva” (1Kor 16:3) och ”omtänksamma gåva” (2Kor 8:19).
fylld av gudomlig omtanke och sanning: ”Ordet”, Jesus Kristus, var full av gudomlig omtanke och talade alltid sanning. Men sammanhanget visar att den aktuella frasen inbegrep något mer: Jesus blev utvald för att visa och förklara Jehovas generösa omtanke och sanning fullt ut. (Joh 1:16, 17) Jesus visade Guds egenskaper så tydligt att han kunde säga: ”Den som har sett mig, han har också sett min Far.” (Joh 14:9) Genom Jesus förmedlade Gud generös omtanke och sanning till alla som var mottagliga.
Den som kommer efter mig: Johannes döparen föddes omkring sex månader före Jesus och började sin tjänst före honom. I den bemärkelsen kom Jesus ”efter” Johannes. (Lu 1:24, 26; 3:1–20) Men Jesus gjorde mycket större gärningar än Johannes, så i den bemärkelsen gick han framför Johannes, eller överträffade honom på alla sätt. Johannes döparen erkände att Jesus hade haft en föremänsklig tillvaro när han sa att han var till före mig.
ständigt flödande omtanke: Eller ”generös omtanke på generös omtanke”. Det grekiska ordet för ”generös omtanke” är chạris. I det här sammanhanget beskriver det Guds frikostiga gåvor och hans stora kärlek och omtanke gentemot människor. Den här omtanken visas på grund av att givaren är generös, inte på grund av att mottagaren har gjort sig förtjänt av den. (Se Ordförklaringar under ”Generös omtanke”.) Här används ordet chạris två gånger tillsammans med den grekiska prepositionen antị (här skulle det kunna återges med ”på”), och det betecknar att den generösa omtanken är storslagen, oupphörlig och ständigt flödande.
lagen ... den generösa omtanken och sanningen: I de kristna grekiska skrifterna ställs den mosaiska lagen ofta i kontrast till ”generös omtanke”. (Rom 3:21–24; 5:20, 21; 6:14; Gal 2:21; 5:4; Heb 10:28, 29) Den lag som gavs genom Mose fungerade som en ”övervakare” som ledde människor till Kristus, och den innehöll profetiska skuggbilder som uppfylldes på honom. (Gal 3:23–25; Kol 2:16, 17; Heb 10:1) Bland annat gjorde lagen människor ”fullt medvetna om synden”. (Rom 3:20) Med den här medvetenheten kom också insikten om att ”den lön synden betalar ut är död” och att ”varje överträdelse och handling av olydnad ledde till ett rättvist straff”. (Rom 6:23; Heb 2:2) Här antyder Johannes att ”lagen” är en kontrast till ”den generösa omtanken och sanningen” som kom genom Jesus Kristus. Jesus förverkligade det som lagen var en skugga av, däribland offren för förlåtelse och försoning. (3Mo 4:20, 26) Jesus visade också att Gud skulle visa syndfulla människor ”generös omtanke”, eller ge en ”omtänksam gåva”, som det grekiska ordet chạris också återges med, genom att ge sin son som ett försoningsoffer för synder. (Kol 1:14; 1Jo 4:10; se studienot till Rom 6:23 och Ordförklaringar under ”Generös omtanke”.) Jesus uppenbarade en ny ”sanning”: att detta offer skulle befria mänskligheten från synd och död. (Joh 8:32; se studienot till Joh 1:14.)
den enfödde guden: Johannes syftar på Ordet, ”Jesus Kristus”, som han tidigare kallade ”en gud”. (Joh 1:1, 17) Johannes säger att Jesus är Guds ”enfödde son”. (Joh 1:14; 3:16) I det här avsnittet kallar Johannes Jesus för ”den enfödde guden”, ett uttryck som betonar Jesus unika roll i Guds anordning. Jesus kan med rätta kallas ”en gud” på grund av hur ordet ”gud” används i Bibeln. Den titeln förmedlar tanken på någon som är mäktig, och i Bibeln används den till och med om människor. (Ps 82:6; se studienoter till Joh 1:1; 10:34.) Jesus är ”en gud”, en som är mäktig, eftersom han har fått kraft och myndighet från sin Far, den allsmäktige Guden. (Mt 28:18; 1Kor 8:6; Heb 1:2) Jesus är den ende som har skapats direkt av Gud, och allt ”har blivit till” genom Jesus. (Joh 1:3) Därför är det passande att han kallas ”den enfödde guden”. Detta uttryck visar att Jesus har den högsta och mest ärofulla ställningen bland Guds andesöner. I vissa handskrifter står det ”den enfödde sonen”, och den lydelsen finns i en del bibelöversättningar. Men i de tidigaste och högst ansedda handskrifterna står det ”den enfödde guden” (på grekiska med bestämd artikel) eller ”(en) enfödd gud” (på grekiska utan bestämd artikel).
vid Faderns sida: Eller ”på platsen vid Faderns bröst”. Detta uttryck syftar på en särskilt ärofull plats. Att ligga vid någons bröst var ett tecken på nära vänskap. Det här bildspråket anspelar på den tidens middagsbjudningar. Gästerna brukade ligga på divaner när de skulle äta och kunde luta sig bakåt mot en nära väns bröst. (Joh 13:23–25) Det här är alltså ett sätt att säga att Jesus är Jehovas närmaste vän. Det finns ingen annan som kan beskriva Jehova lika bra som Jesus. (Mt 11:27)
det vittnesbörd Johannes gav: Eller ”Johannes vittnesbörd”. I Joh 1:7 kallas Johannes döparen ”ett vittne” (en form av det grekiska ordet martyrịa, som även används här i vers 19), och det sägs att han kom för att vittna om ljuset. Men i vers 19 har samma grekiska ord översatts med ”vittnesbörd”, och det syftar på det Johannes döparen bekräftade eller sa om Jesus och som finns nedskrivet i efterföljande verser.
Elia: Se studienot till Mt 11:14.
Profeten: Dvs. den efterlängtade profet som Mose hade förutsagt skulle komma. (5Mo 18:18, 19; Joh 1:25–27; 6:14; 7:40; Apg 3:19–26)
Jehova: Det här citatet är hämtat från Jes 40:3, och där återfinns Guds namn i den hebreiska grundtexten skrivet med fyra hebreiska konsonanter (translittereras JHWH). (Se Tillägg A5 och C.) Matteus, Markus och Lukas tillämpar den här profetian på Johannes döparen, och här i Johannesevangeliet tillämpar Johannes döparen profetian på sig själv. Johannes skulle göra vägen jämn och rak för Jehova i den bemärkelsen att han skulle bereda vägen för Jesus, som skulle representera sin Far och komma i sin Fars namn. (Joh 5:43; 8:29)
döper: Eller ”sänker ner”, ”doppar”. Det grekiska ordet baptịzō betyder ”doppa”. Andra avsnitt i Bibeln visar att dop innebär fullständig nedsänkning. Vid ett tillfälle döpte Johannes på en plats i Jordandalen nära Salim, ”eftersom det fanns gott om vatten där”. (Joh 3:23) När Filippus döpte den etiopiske hovmannen sägs det att båda två ”steg ner i vattnet”. (Apg 8:38) Samma grekiska ord används i Septuaginta i 2Ku 5:14, där det sägs att Naaman ”doppade sig sju gånger” i Jordan.
sandaler: Att knyta upp, ta av och bära någon annans sandaler (Mt 3:11; Mk 1:7; Lu 3:16) ansågs vara en så enkel uppgift att den ofta fick utföras av en slav.
Betania: I en del handskrifter står det ”Betabara” i stället för ”Betania”, och den lydelsen förekommer i en del översättningar. Men i de mest tillförlitliga handskrifterna står det ”Betania”.
Betania på andra sidan Jordan: Dvs. öster om Jordan. Denna stad nämns bara en gång i de kristna grekiska skrifterna. Staden är inte identisk med det Betania som låg i närheten av Jerusalem. (Mt 21:17; Mk 11:1; Lu 19:29; Joh 11:1) Man vet inte var denna stad låg. En del, som stöder den traditionella uppfattningen om platsen för Jesus dop, menar att Betania låg på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko. Men skildringen i Joh 1:29, 35, 43; 2:1 tycks peka på en plats som låg närmare Kana i Galileen, inte en plats i närheten av Jeriko. Det mest troliga verkar vara att platsen låg lite söder om Galileiska sjön, men det är inte möjligt att säga det med bestämdhet. (Se Tillägg B10.)
Guds lamm: Sedan Jesus hade blivit döpt och blivit frestad av djävulen i vildmarken introducerade Johannes döparen honom som ”Guds lamm”. Detta uttryck förekommer bara här och i Joh 1:36. (Se Tillägg A7.) Det är lämpligt att likna Jesus vid ett lamm. Gång på gång sägs det i Bibeln att man offrade får för att få förlåtelse för synder och kunna närma sig Gud. Detta pekade fram emot att Jesus skulle offra sitt fullkomliga människoliv för mänskligheten. Uttrycket ”Guds lamm” kan anspela på flera avsnitt i de inspirerade skrifterna. Johannes döparen var väl insatt i de hebreiska skrifterna, och han kan mycket väl ha haft ett eller flera av följande offerdjur i tankarna: den bagge som Abraham offrade i stället för sin son Isak (1Mo 22:13), det påskalamm som israeliterna slaktade i Egypten för att kunna bli räddade (2Mo 12:1–13) eller det bagglamm som offrades på Guds altare i Jerusalem varje morgon och kväll (2Mo 29:38–42). Johannes kan också ha tänkt på Jesajas profetia, där Jehova talar om sin ”tjänare” som ”fördes bort som ett får för att slaktas”. (Jes 52:13; 53:5, 7, 11) När aposteln Paulus skrev sitt första brev till korinthierna talade han om Jesus som ”vårt påskalamm”. (1Kor 5:7) Aposteln Petrus skrev om ”Kristus dyrbara blod”, som var som ”blodet från ett lamm utan fel eller defekter”. (1Pe 1:19) Och i Uppenbarelseboken omtalas den uppväckte Jesus mer än 25 gånger som ”lammet”. (Några exempel finns i Upp 5:8; 6:1; 7:9; 12:11; 13:8; 14:1; 15:3; 17:14; 19:7; 21:9; 22:1.)
världens: I grekiska icke-religiösa skrifter i allmänhet och i Bibeln i synnerhet är det grekiska ordet kọsmos nära förknippat med mänskligheten. I det här sammanhanget samt i Joh 3:16 syftar kọsmos på hela människovärlden, som är behäftad med synd, dvs. den synd som är ett arv från Adam.
som en duva: Duvor användes i heliga sammanhang och kunde ha en symbolisk innebörd. De frambars som offer. (Mk 11:15; Joh 2:14–16) De symboliserade oskuld och renhet. (Mt 10:16) En duva som Noa släppte ut från arken kom tillbaka med ett blad från ett olivträd i näbben, vilket visade att vattnet hade börjat sjunka undan (1Mo 8:11) och att en period av frid och ro närmade sig (1Mo 5:29). Anledningen till att Jehova använde en duva vid Jesus dop kan därför ha varit att betona Jesus uppgift som Messias. Han var Guds rene och syndfrie son och skulle offra sitt liv för mänskligheten och lägga grunden för en fridfull och lugn period under sitt styre som kung. När anden, eller Guds verksamma kraft, sänkte sig ner över Jesus vid hans dop kan det ha påmint om hur en duva slår med sina vingar innan den landar.
Guds son: Bibeln använder det här uttrycket om Jesus många gånger. (Joh 1:49; 3:16–18; 5:25; 10:36; 11:4) Eftersom Gud inte har någon bokstavlig hustru och inte är en människa, måste detta uttryck förstås bildligt. Det ska tydligtvis hjälpa läsaren att förstå att Jesus förhållande till Gud kan liknas vid det förhållande en mänsklig son har till sin pappa. Det betonar också att Jesus fick sitt liv från Jehova, som skapade honom. På liknande sätt kallas också den första människan, Adam, ”son till Gud”. (Se studienot till Lu 3:38.)
Johannes ... med två av sina lärjungar: En av dessa två lärjungar till Johannes döparen var ”Andreas, Simon Petrus bror”. (Se studienot till Joh 1:40.)
de båda lärjungarna ... följde ... efter Jesus: Det här visar att Jesus första lärjungar kom från Johannes döparens lärjungar. (Se studienoter till Joh 1:35, 40.)
vid tionde timmen: Dvs. ca kl. 16. (Se studienot till Mt 20:3.)
en av de två: De här två lärjungarna omtalas i Joh 1:35. Den apostel som inte nämns vid namn är antagligen aposteln Johannes, som var son till Sebedeus och som skrev detta evangelium. (Mt 4:21; Mk 1:19; Lu 5:10) Något som talar för detta är att skribenten aldrig uppger sitt namn, aldrig nämner aposteln Johannes vid namn och alltid omtalar Johannes döparen som bara ”Johannes”.
Messias: Eller ”den Smorde”. Det grekiska ordet Messịas (en transkriberad form av det hebreiska ordet mashịach) förekommer bara två gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Se Joh 4:25.) Mashịach kommer från ett hebreiskt verb, mashạch, som betyder ”bestryka och gnida in (med vätska)” och ”smörja”. (2Mo 29:2, 7) På Bibelns tid blev präster, härskare och profeter ceremoniellt smorda med olja. (3Mo 4:3; 1Sa 16:3, 12, 13; 1Ku 19:16) Här i Joh 1:41 följs titeln ”Messias” av en förklaring, som betyder ”Kristus”. Det grekiska ordet för Kristus (Christọs) förekommer mer än 500 gånger i den grekiska grundtexten till de kristna grekiska skrifterna. Titeln ”Messias” motsvarar titeln ”Kristus”, och båda dessa titlar betyder ”den smorde”. (Se studienot till Mt 1:1.)
Du är Simon: Simon omnämns på fem olika sätt i Bibeln. (Se studienoter till Mt 4:18; 10:2.) Vid det här tillfället träffar Jesus tydligtvis Simon för första gången och ger honom det semitiska namnet Kefas (Kēfạs). Det namnet är möjligen besläktat med det hebreiska ordet kefịm (klippor), som förekommer i Job 30:6 och Jer 4:29. Evangelieskribenten Johannes ger även en förklaring: som översätts ”Petrus”. Petrus är ett grekiskt namn som har en liknande betydelse, nämligen ”ett klippstycke”. Det är bara Simon som har namnet Kefas och Petrus i Bibeln. Jesus, som kunde se att Natanael inte hade ”något falskt i sig” (Joh 1:47; 2:25), kunde även se vad för slags människa Petrus var. Petrus hade klipplika egenskaper som blev särskilt tydliga efter Jesus död och uppståndelse, när han hjälpte till att stärka och stabilisera församlingen. (Lu 22:32; Apg 1:15, 16; 15:6–11)
Johannes: I vissa gamla handskrifter kallas aposteln Petrus far Johannes i den här versen. I andra gamla handskrifter kallas han ”Jona”. I Mt 16:17 kallar Jesus Petrus för ”Simon, Jonas son”. (Se studienot till Mt 16:17.) Enligt en del forskare kan de grekiska formerna av namnen Johannes och Jona vara olika stavningsformer av samma hebreiska namn.
Natanael: Från ett hebreiskt namn som betyder ”Gud har gett”. Förmodligen identisk med Bartolomeus, en av Jesus 12 apostlar. (Mt 10:3) Bartolomeus, som betyder ”Tolmais son”, är ett patronymikon (ett namn som är bildat efter faderns namn). Att det inte var något egendomligt att Natanael kallades Bartolomeus, dvs. ”Tolmais son”, framgår av att en annan man kallades Bartimeus, dvs. ”Timeus son”. (Mk 10:46) När Matteus, Markus och Lukas talar om Bartolomeus nämner de honom tillsammans med Filippus. Och när Johannes nämner Natanael gör han en liknande koppling till Filippus, något som tyder på att Bartolomeus och Natanael är samma person. (Mt 10:3; Mk 3:18; Lu 6:14; Joh 1:45, 46) Det var inte ovanligt att en person hade mer än ett namn. (Joh 1:42)
som Mose skrev om i lagen och som profeterna har skrivit om: Denna ordalydelse påminner om uttrycket ”lagen och profeterna” och andra snarlika uttryck som återkommer flera gånger i evangelierna. (Mt 5:17; 7:12; 11:13; 22:40; Lu 16:16) ”Lagen” syftar på de fem Moseböckerna. ”Profeterna” syftar på de profetiska böckerna i de hebreiska skrifterna. Men när de här orden används tillsammans kan uttrycket beteckna alla böcker i de hebreiska skrifterna. De lärjungar som nämns här var uppenbarligen väl insatta i de hebreiska skrifterna, och Filippus kan till exempel ha tänkt på sådana avsnitt som finns i 1Mo 3:15; 22:18; 49:10; 5Mo 18:18; Jes 9:6, 7; 11:1; Jer 33:15; Hes 34:23; Mik 5:2; Sak 6:12 och Mal 3:1. Flera bibelverser visar att de hebreiska skrifterna som helhet vittnar om Jesus. (Lu 24:27, 44; Joh 5:39, 40; Apg 10:43; Upp 19:10)
Kan det komma något bra från Nasaret?: En vanlig uppfattning är att Natanaels kommentar visar att man betraktade Nasaret som en obetydlig by och att till och med galiléer såg ner på den. (Joh 21:2) Nasaret nämns inte uttryckligen i de hebreiska skrifterna eller av Josefus. Men den närliggande staden Jafia (mindre än 3 km sydväst om Nasaret) nämns både i Jos 19:12 och av Josefus. Men det är långt ifrån alla städer i Galileen som nämns i de hebreiska skrifterna eller av Josefus. Det är värt att lägga märke till att Nasaret i evangelierna alltid kallas en ”stad” (grekiska: pọlis), ett ord som vanligtvis används om ett samhälle som har större befolkning än en by. (Mt 2:23; Lu 1:26; 2:4, 39; 4:29) Nasaret låg i ett bergsområde, och de förhållandevis låga bergen som omgav staden höjde sig över Esdrelondalen (Jisreeldalen). Området var tätbefolkat, och det låg flera städer och samhällen där. Nasaret låg i närheten av viktiga handelsvägar, så invånarna hade goda möjligheter att få reda på vad som pågick socialt, religiöst och politiskt i området. (Jämför Lu 4:23.) Det fanns även en synagoga i Nasaret. (Lu 4:16) Så det verkar inte troligt att Nasaret var en obetydlig by. Natanael kan därför bara ha varit överraskad över att Filippus trodde att någon från grannstaden Nasaret i Galileen kunde vara den utlovade Messias, eftersom det var förutsagt i Skrifterna att Messias skulle komma från Betlehem i Juda. (Joh 7:42, 52; Mik 5:2)
Här är verkligen en sann israelit, en som inte har något falskt i sig: Alla som var avkomlingar till Jakob var israeliter, men Jesus syftade antagligen på något mer än bara hans härstamning. Namnet Israel betyder ”en som kämpar med (håller fast vid) Gud” och gavs till Jakob efter att han hade brottats med en ängel för att få en välsignelse. Till skillnad från sin bror, Esau, uppskattade Jakob det som var heligt och ansträngde sig till det yttersta för att bli godkänd av Gud. (1Mo 32:22–28; Heb 12:16) Det Jesus sa till Natanael visar att han inte bara hade fötts som en israelit, utan att han också hade lika stark tro som sin förfader Jakob och att han gick in lika mycket för att göra Guds vilja som han. Jesus ord (som kan anspela på Ps 32:2) visar också att Natanael inte var det minsta falsk eller skenhelig.
Du ska få uppleva större saker än så: Det skulle inte dröja länge förrän Natanael fick se dessa ord börja uppfyllas. Vid en bröllopsfest i sin hemstad Kana i Galileen fick Natanael se Jesus första underverk, när han gjorde vatten till vin. (Joh 2:1–11; 21:2) Natanael blev en av de 12 apostlarna, och tillsammans med dem fick han se hur Jesus botade sjuka, drev ut demoner och till och med väckte upp döda. Men de fick göra mer än att bara bevittna detta. Natanael och de andra apostlarna fick själva kraft att utföra underverk och att förkunna: ”Himmelriket har kommit nära.” (Mt 10:1–8)
sanningen: Ordagrant ”sannerligen, sannerligen”. Grekiska: amẹ̄n amẹ̄n. Det grekiska ordet amẹ̄n är en translitterering av det hebreiska ordet ’amẹn, som betyder ”må det bli så” eller ”sannerligen”. Jesus använde ofta detta uttryck för att introducera ett uttalande, ett löfte eller en profetia, och på så sätt betonade han att det han sa var fullständigt sant. Jesus bruk av ordet ”amen” sägs vara unikt i den religiösa litteraturen. (Mt 5:18; Mk 3:28; Lu 4:24) Det är bara i Johannesevangeliet som det här grekiska ordet alltid upprepas (amẹ̄n amẹ̄n), och så är det på alla 25 ställen. Hela frasen skulle också kunna översättas med ”Jag försäkrar er”, ”Jag säger er i sanning”.
himlen: Det grekiska ordet kan här syfta på den bokstavliga himlen eller den andliga himlen.
änglar: Eller ”budbärare”. Det grekiska ordet ạggelos och det motsvarande hebreiska ordet mal’ạkh förekommer nästan 400 gånger i Bibeln. Båda orden betyder i grund och botten ”budbärare”. Men när det handlar om budbärare från andevärlden översätts orden med ”ängel”, men när det klart och tydligt framgår att det är människor som åsyftas återges orden vanligen med ”budbärare” eller ”sändebud”. Sammanhanget visar vanligtvis om det är människor eller änglar som åsyftas, men där båda betydelserna är möjliga redovisas den alternativa återgivningen ofta i en fotnot. (1Mo 16:7; 32:3; Job 4:18, fotnot; 33:23, fotnot; Pre 5:6, fotnot; Jes 63:9, fotnot; Mt 1:20; Jak 2:25; Upp 22:8; se Ordförklaringar.) I den symbolrika Uppenbarelseboken kan dock ordet ”ängel” i några fall syfta på människor. (Upp 2:1, 8, 12, 18; 3:1, 7, 14)
till Människosonen: Eller ”för att betjäna Människosonen”. När Jesus talade om att de skulle få se änglar stiga upp och stiga ner, kan han ha tänkt på när Jakob fick se änglar som gick upp och ner för en trappa, eller stege. (1Mo 28:12) Synen visar att änglarna utför en tjänst som har stor betydelse för förhållandet mellan Gud och människor som han godkänner. Jesus menar alltså att de som följde honom hade fått bevis för att Guds änglar betjänade honom på ett särskilt sätt och för att hans Far beskyddade och tog hand om honom.
Människosonen: Se studienot till Mt 8:20.