6D ”Gud, som är över allting”

Rom 9:5 – Grek.: καὶ ἐξ ὧν ὁ χριστὸς τὸ κατὰ σάρκα, ὁ ὢν ἐπὶ πάντων, θεὸς εὐλογητὸς εἰς τοὺς αἰῶνας· ἀμήν

(kai ex hōn ho khristọs to katạ sạrka, ho ōn epị pạntōn, theọs eulogētọs eis tous aiọ̄nas; amẹ̄n)

1911	”och från vilka Kristus är efter köttet. Gud, som är över allting, vare högtlovad i tidsåldrarna. Amen.”	Bibeln eller Den heliga skrift, Helge Åkeson, Tidaholm.
1950	”och från dem härstammar Kristus efter köttet – Gud, som är över allting, vare välsignad för evigt. Amen.”	New World Translation of the Christian Greek Scriptures, Brooklyn, New York (på svenska 1976; reviderad 2003).
1961	”och från dem, efter naturlig härstamning, hade Messias sitt ursprung. Må Gud, den högste över allting, vara välsignad för evigt! Amen.”	The New English Bible, Oxford och Cambridge.
1966	”och Kristus, som människa, hör till deras släkt. Må Gud, som härskar över allting, vara lovprisad för evigt! Amen.”	Today’s English Version, American Bible Society, New York.
2000	”och från dem kommer Kristus som människa. Gud, som är över allting, är välsignad i evighet, amen.”	Bibel 2000 (fotnoten), Svenska Bibelsällskapet, Uppsala.

I de här återgivningarna betraktas ὁ ὤν (ho ōn) som inledning på en självständig mening som handlar om Gud och uttrycker en välsignelse över honom för det som han har gjort. Här och i Ps 67:19 LXX står predikatsfyllnaden εὐλογητός (eulogētọs, ”välsignad”) efter subjektet θεός (theọs, ”Gud”). (Se not till Ps 68:19.)

I sitt verk Grammatik des neutestamentlichen Sprachidioms, 7:e uppl., Leipzig 1867, sid. 513, säger G. B. Winer: ”När subjektet utgör huvudbegreppet, i synnerhet när det står som motsats till ett annat subjekt, kan och skall predikatsfyllnaden vara efterställd, jfr Ps 67:20 [19] LXX. Och därför är ordföljden i Rom 9:5, om orden ὁ ὢν ἐπὶ πάντων θεὸς εὐλογητός osv. [ho ōn epị pạntōn theọs eulogētọs osv.] handlar om Gud, helt på sin plats, ja rentav nödvändig.”

En detaljerad undersökning av konstruktionen i Rom 9:5 finns i The Authorship of the Fourth Gospel and Other Critical Essays av Ezra Abbot, Boston (USA) 1888, sid. 332–438. På sid. 345, 346 och 432 heter det: ”Men här är ὁ ὤν [ho ōn] åtskilt från ὁ χριστός [ho khristọs] av τὸ κατὰ σάρκα [to katạ sạrka], som vid läsning skall följas av en paus – en paus som förlängs till följd av den särskilda betoning som κατὰ σάρκα [katạ sạrka] får på grund av τό [to]; och den föregående satsen är grammatiskt sett fullständig i sig själv, och logiskt sett kräver den ingenting ytterligare; ty det var bara med avseende på köttet som Kristus härstammade från judarna. Å andra sidan kommer, som vi har sett (sid. 334), den uppräkning av välsignelser som ges omedelbart före, krönt av Kristi ankomsts ovärderliga välsignelse, helt naturligt att mynna ut i lovprisning och tack till Gud som den som härskar över allting, samtidigt som det ᾿Αμήν [Amẹ̄n] som avslutar meningen låter oss förmoda att det handlar om en doxologi. Från varje synpunkt sett verkar därför den doxologiska konstruktionen okonstlad och naturlig. ... Att det är naturligt med en paus efter σάρκα [sạrka] framgår ytterligare av att vi finner en punkt efter detta ord i alla våra äldsta hss [handskrifter] som vittnar i saken – nämligen A, B, C, L. ... Jag kan nu, förutom uncialhandskrifterna A, B, C, L ..., nämna minst 26 kursivhandskrifter som har ett skiljetecken efter σάρκα, vanligtvis detsamma som de har efter αἰῶνας [aiọ̄nas] eller ᾿Αμήν [Amẹ̄n].”

Det bör därför vara Gud som tillskrivs lovprisning och tack i Rom 9:5. Bibelstället likställer inte Jehova Gud med Jesus Kristus.