Rymdens märkliga skådespelare
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sverige
DE HAR väckt fruktan och bävan. De har trotts vara härolder om segrar och nederlag. De har tagits för bödelsyxor på väg att krossa vårt klot. En av dem blev till och med bannlyst av påven.
Det handlar om kometerna, dessa gåtfulla medlemmar av vårt solsystem, rymdens märkliga skådespelare. Elegant har de gjort sin entré på himlascenen, bränt av sitt fyrverkeri och sedan gjort sorti.
Kometer har beskrivits sedan lång tid tillbaka. Den grekiske filosofen Aristoteles (384—322 f.v.t.), som var Platons lärjunge och Alexander den stores lärare, beskrev kometerna som ”flammande utdunstningar” i atmosfären och som sådana inte värda att närmare studeras. Den romerske filosofen Seneca (c:a 3 f.v.t.—65 v.t.), som var kejsar Neros lärare och rådgivare, ansåg att kometerna var kroppar liknande planeterna. Babyloniska, kinesiska, japanska och koreanska krönikor innehåller intressanta omnämnanden om kometer mer än 3.000 år tillbaka i tiden.
”På tapeten”
Ett typiskt exempel på den vidskepelse som varit förknippad med kometerna finns på den så kallade Bayeuxtapeten från 1000-talet. Denna unika 70 meter långa och 50 centimeter breda ullgarnsbroderade linneväv förvaras i Bayeux i Frankrike. Den skildrar i 72 livfulla scener Vilhelm Erövrarens tåg mot England och slaget vid Hastings år 1066. Där besegrade normanderna de anglosaxiska stormännen, och deras län lämnades till normandernas baroner. En av scenerna visar en grupp män i förundran iaktta ett starkt stiliserat himlafenomen, som mest liknar en brinnande grep. I nästa scen ses en hovman meddela kung Harald det oroväckande tecknet. Under Haralds tron glider redan invasionsfartygen över havet. Haralds nederlag ansågs ha förebådats av det himmelska tecknet.
Kunglig och kyrklig vidskepelse
År 1456 bannlyste påven Calixtus III ett liknande strålande himlafenomen och förklarade det vara djävulens redskap. Det skulle senare visa sig vara Halleys komet som råkade ut för denna högst orättvisa smädelse.
När en ljusstark komet år 1556 passerade jorden, tog Gustav Vasa detta för ett olycksbådande järtecken och begärde att alla Sveriges präster skulle frambära böner för att avvända det straff och den plåga som kometen kunde medföra. År 1613 presenterade biskop Laurentius Paulinus Gothus i sin bok Cometoscopia en mycket sträng och oförsonlig religiös syn på kometernas betydelse. Han hävdade att de förebådade krig, farsoter, hungersnöd och dyrtid och menade att Gud i sin vrede kunde utlösa den yttersta domen, eftersom bibeln säger att den yttersta dagen skulle förebådas av tecken i skyn. (Lukas 21:25) Genom vidskepelse har alltså kometerna fått skulden för mycket elände.
En ”hårig stjärna”
Men vad är egentligen en komet? Ordet kommer från grekiskans kometes aster, som ordagrant betyder hårig stjärna — en ganska träffande beskrivning, som vi senare skall se.
Astronomerna Tycho Brahe, Johannes Kepler och Isaac Newton avmystifierade kometerna en hel del genom att dra slutsatsen att kometerna inte rörde sig i lufthavet runt jorden, utan långt ute i rymden, bortom månen. Newton visade också att kometerna lånar sitt ljus från solen, vilket i stort sett stämmer, och att de är himlakroppar som rör sig i starkt excentriska eller ovala banor runt solen.
Med detta som grund kunde Newtons vän Edmund Halley (1656—1742) år 1707 beräkna att de himlafenomen som visat sig år 1456, 1531, 1607 och 1682 var besök i solens närhet av en och samma komet. ”Djävulens redskap”, som påven bannlyst och förbjudit, kom ändå frimodigt tillbaka. Intervallerna på omkring 76 år gjorde att Halley förutsade kometens återkomst till 1758. Halley dog 1742, men eftervärlden kunde intyga att han hade rätt. Kometen infann sig i solens närhet på utsatt tid och bär sedan dess namn efter Edmund Halley. Sedan har den fortsatt att besöka oss regelbundet och troget. Och nu är den alltså här igen! Från slutet av februari till mitten av mars bör den kunna ses i gryningen med blotta ögat från södra Sverige. I april 1986 ger den sin sista föreställning för den här gången. Men då är den knappast synlig annat än söder om Nordafrikas latitud. Sedan försvinner den för att återvända i början av 2060-talet. Halleys komet varierar sin omloppstid något litet, en variation som bland annat beror på inverkan från planeterna Jupiter och Saturnus.
Den föreställning som nu pågår är väl bevakad från jorden. Mer än 900 astronomer i 47 länder iakttar den mycket noggrant. Dessutom har fem rymdsonder sänts upp för att samla in så mycket data som möjligt om den. En rymdsond kommer från Europa, två från Sovjet och två från Japan.
Vad är det i dem?
Vad består en komet av? Mycket är fortfarande okänt, men en del känner man till. Kometer har en kärna som kan variera kraftigt i storlek, från bara någon kilometer upp till några tiotal kilometer i diameter. Enckes komet till exempel anses vara omkring tre kilometer i genomskärning. Halleys komet har troligen en kärna på mellan fyra och fem kilometer. Kärnan anses bestå av fryst vatten och frysta små mängder av metan, ammoniak och koldioxid.
När kometen rundar solen, inträffar märkliga saker. Kärnan av is och stoft börjar nu delvis brytas ner och avdunsta av solstrålningen. Ett ljussken uppstår kring kärnan. Det har fått benämningen koma, och denna koma kan vara 100.000 kilometer i diameter eller ännu större. När kometen kommer allra närmast solen uppstår svansen. Den kan bli över 100 miljoner kilometer lång hos ljusstarka kometer.
Svansen lyser på grund av att stoft i den reflekterar solljus men också — och det är en senare tiders upptäckt — på grund av att gaser i den blir ljuskällor när de utsätts för strålning från solen, ett fenomen som kallas fluorescens. För ögat osynlig strålning som träffar en gas kan alltså ge upphov till en strålning som ögat kan uppfatta, dvs. ljus. Man tror att svansen bildas av att strålning och partiklar från solen driver bort material i koman i en stråle riktad från solen. Hos vissa kometer försvinner svansen kort efter det att de passerat punkten närmast solen. Hos andra har den kunnat iakttas långt bortom Jupiters bana, när kometen varit på väg bort från solens närhet. Inte alla kometer får emellertid svans. I själva verket är det bara ett fåtal.
Jorden i svansen
Ibland har det faktiskt hänt att jorden passerat genom svansen på en komet. Det hände till exempel när Halleys komet var här förra gången, år 1910. Astronomerna hade räknat ut att det skulle inträffa natten mellan den 18 och 19 maj det året. Människor runt om på jorden trodde att detta skulle innebära att jordatmosfären skulle förorenas och att mänskligheten skulle dö av blåsyreförgiftning, sedan ryktet gått ut att svansen innehöll blåsyra. På den tiden använde man blåsyra till att utrota vägglöss och annan ohyra i hemmen. Eftersom en del människor dog i samband med sådan besprutning till följd av för dålig vädring, spred sig fruktan runt om i världen inför den natten. Det hölls mässor och förbön, och en del begick till och med självmord.
Vad hände då? Ingenting. Och ingenting har hänt vid tidigare passager genom kometsvansar. Svansen är nämligen så tunn att jorden aldrig behöver riskera att någon partikel eller gas behöver skada den. Skaparen har inrättat det så fint att jorden, som han gett människorna till en evig boning, aldrig skall behöva lida sådan skada att den blir otjänlig som människornas hem. — Psalm 115:16; 119:90.
Miljarder kometer i omlopp
Några kometer har omloppstider på bara några få år. Andra har omloppstider som beräknas vara tiotusentals eller till och med miljontals år. Några kometer är mycket speciella. De styr in i planetsystemet, rundar solen och avviker i en helt annan riktning för att aldrig mer återvända. Hur det blir beror på hur de länkats in i solsystemet av jätteplaneten Jupiter, som fungerar som ett slags kometernas dörrvaktare.
Man anser att de ständigt återkommande kometerna gradvis förbrukar sig själva, när de rundar solen. Ändå tycks deras antal inte minska. Detta har förbryllat vetenskapsmännen. Italienaren Giovanni Schiaparelli kom med idén att det kunde finnas ett förråd av kometer i rymden. Holländaren J. H. Oort utvecklade denna teori om ett kometmoln i solsystemets yttersta regioner. År 1950 redovisade han sin teori om det som kommit att kallas Oortska molnet. När stjärnor passerar molnet, skulle några kometer påverkas och styras in mot planetsystemet och bli synliga här. På så sätt skulle mängden kometer hållas relativt konstant. Ett mycket märkligt förhållande. Teorin har kritiserats men anses i stort vederhäftig. Hittills har man identifierat närmare 1.000 olika kometer, men i Oorts moln — kometernas högkvarter — anses det finnas hundratals miljarder kometer.
Halleys komet fortsätter nu sin märkliga bana bort från oss. Precis som sina miljarder bröder i rymden bär den med sig mängder av hemligheter. En dag kanske vi får veta en del av dem. Hur som helst vittnar den i sitt imponerande lopp sannerligen om konstnärligheten och visheten hos honom som är upphovet till det ofattbara universums alla lysande föremål, Skaparen, Jehova Gud.
[Ruta på sidan 20]
Närbild av komet Halley
Inte mindre än fem rymdsonder har sänts upp för att under mars göra olika undersökningar av komet Halley. Den rymdsond som skall komma närmast är den som kallas Giotto och är uppsänd av Europeiska rymdorganisationen. Man hoppas att den skall komma så nära kometkärnan som 500 kilometer den 13 mars. Då är avståndet till jorden sådant att det tar åtta minuter för radiosignalerna att nå fram till jorden.
Satelliten och kometen kommer att gå nästan rakt emot varandra med en sammanlagd hastighet av 250.000 kilometer i timmen. Detta gör att också små partiklar får enormt stor genomslagskraft. En partikel som inte är större än en millimeter skulle utan vidare gå rakt igenom en åtta centimeter tjock aluminiumplåt. Men så stora stoftkorn är ytterligt sällsynta, så risken är ganska liten. Till skydd har rymdsonden på den kortsida som är vänd emot kometen först en aluminiumplåt och två decimeter bakom den ett skikt av ett material som kallas kevlar och som bland annat används i skottsäkra västar. Bland det man fruktar är att en sådan kollision skulle kunna rubba antennen eller ändra sondens läge så att radiosignalerna inte längre riktas mot jorden.
Det som har största intresse för vanliga människor är en kamera i förening med ett teleskop som gör att man på kometkärnans yta skall kunna urskilja detaljer med omkring 10 meters diameter. Kameran kommer att ta bilder var fjärde sekund, och de skall omedelbart förmedlas till jorden och visas på TV-skärmar. För att kameran inte skall skadas är den vänd från kometen och riktad mot en spegel som är monterad utanpå rymdsonden.
Förutom kameran finns nio stora instrumentuppsättningar på rymdsonden Giotto. Vetenskapsmännen ser med spänning fram emot de data som rymdsonden skall sända tillbaka till jorden.
[Infälld text på sidan 22]
I början av januari meddelades det att forskare för första gången lyckats vetenskapligt fastslå att kometer innehåller vatten. Resultaten har inte uppnåtts med hjälp av satelliter, utan forskarna arbetade från ett militärt transportplan och studerade Halleys komet. Det har länge varit en allmän uppfattning bland vetenskapsmän att kometerna innehåller vatten, och nu har det alltså också påvisats.