Synd

Definition: Enligt den hebreiska och grekiska bibeltexten betyder det ordagrant att missa eller inte nå målet, att träffa vid sidan av. Gud själv sätter upp det ”mål” som hans förnuftsbegåvade skapelser skall nå. Att missa det målet är att synda, och synd är också orättfärdighet eller laglöshet. (Rom. 3:23; 1 Joh. 5:17; 3:4) Synd är allt som inte är i överensstämmelse med Guds personlighet, normer, vägar och vilja, ting som alla är heliga. Det kan innefatta ett orätt uppförande, ett underlåtande att göra det som borde göras, ett ogudaktigt tal, orena tankar eller önskningar eller motiv som är själviska. Bibeln gör skillnad mellan arvsynd och uppsåtlig synd, mellan en syndfull handling som en människa efteråt ångrar och syndfulla handlingar som utövas vanemässigt.

Hur kom det sig att Adam kunde synda, om han var fullkomlig?

Adam var fullkomlig, vilket framgår av 1 Moseboken 1:27, 31 och 5 Moseboken 32:4. Jehova Gud sade att hans skaparverk på jorden, däribland mannen och kvinnan, var ”mycket gott”. Vad menade han med det? För att Han, vars verksamhet är fullkomlig, skulle kunna säga att det som han hade gjort var ”mycket gott” måste det ha uppfyllt hans fullkomliga normer.

Krävde fullkomligheten att Adam och Eva inte kunde handla orätt? Tillverkaren av en robot förväntar att den skall göra exakt det som han har programmerat den att göra, men en fullkomlig robot är inte en fullkomlig människa. De har inte samma grundläggande egenskaper. Adam och Eva var människor, de var inga robotar. Gud gav människan förmåga att välja mellan rätt och orätt, mellan lydnad och olydnad, och förmåga att fatta moraliska beslut. Eftersom människan var skapad på det viset, skulle ofullkomlighet ha kommit till synes om hon saknat förmåga att fatta sådana beslut (inte oförståndiga beslut i sig själva). — Jämför 5 Moseboken 30:19, 20; Josua 24:15.

Måste alla beslut som Adam och Eva fattade vara rätta för att de skulle kunna sägas vara skapade fullkomliga? Det skulle vara detsamma som att säga att de inte hade något val. Gud skapade dem inte så att de automatiskt skulle lyda. Gud gav dem förmågan att välja, så att de kunde lyda honom därför att de älskade honom. Om de däremot lät sitt hjärta bli själviskt, skulle de bli olydiga. Vilket värdesätter du mest — att någon gör något för dig därför att han är tvungen att göra det eller därför att han vill göra det? — Jämför 5 Moseboken 11:1; 1 Johannes 5:3.

Hur kunde sådana fullkomliga människor bli själviska och till följd därav synda? Även om de var skapade fullkomliga, skulle deras fysiska kroppar inte fortsätta att fungera fullkomligt, om de inte fick rätt mat. Om de lät sinnet matas med orätta tankar, skulle detta således också leda till moraliskt förfall, att de blev oheliga. Jakob 1:14, 15 förklarar: ”Var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär. Sedan, när begäret har blivit fruktsamt, föder det synd.” I Evas fall började de orätta begären utvecklas, då hon med intresse lyssnade till Satan, som använde en orm som språkrör. Adam lyssnade till sin hustrus uppmaning och förenade sig med henne i att äta av den förbjudna frukten. Båda gav näring åt själviska begär i stället för att skjuta bort de orätta tankarna. Följden blev att de syndade. — 1 Mos. 3:1—6.

Ingick Adams synd i ”Guds plan”?

Se sidan 29, under rubriken ”Adam och Eva”, och även sidorna 435 och 436, under rubriken ”Ödet”.

Finns det verkligen någonting sådant som ”synd” i våra dagar?

Illustrationer: Om en sjuk människa slår sönder febertermometern, bevisar då detta att hon är feberfri? Om en tjuv säger att han inte tror på det som står skrivet i lagböckerna, blir han då förklarad oskyldig i fråga om brott? Det är på liknande sätt med synden. Den undanröjs inte bara därför att många människor tror att det inte är nödvändigt att leva enligt Bibelns normer. — Se 1 Johannes 1:8.

Somliga väljer att göra det som Guds ord förbjuder, men det bevisar inte att Bibeln har fel. I Galaterna 6:7, 8 ges varningen: ”Bli inte vilseledda: Gud driver man inte gäck med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; eftersom den som sår med tanke på sitt kött skall skörda förgängelse av sitt kött.” Epidemin av sexuellt överförda sjukdomar, upplösta hem osv. vittnar om sannfärdigheten i det som Bibeln säger. Gud skapade människan. Han vet vad som ger oss bestående lycka. Han talar om det för oss i Bibeln. Är det då inte förnuftigt att lyssna till honom? (Beträffande bevisen för Guds existens, se rubriken ”Gud”.)

Är inte mycket av det som kallas synd helt enkelt sådant som är naturligt för människor att göra?

Är det synd att ha sexuellt umgänge? Syndade Adam och Eva genom att ha sexuellt umgänge med varandra? Så säger inte Bibeln. Enligt 1 Moseboken 1:28 sade Gud själv till Adam och Eva: ”Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden.” Detta måste innebära att de skulle ha sexuellt umgänge med varandra, inte sant? Och i Psalm 127:3 sägs det att ”söner är en arvedel från Jehova”, ”en belöning”. Man bör lägga märke till att det var Eva som först åt av den förbjudna frukten och att hon gjorde det när hon var ensam. Det var först senare som hon gav något också åt Adam. (1 Mos. 3:6) Trädet, som den förbjudna frukten växte på, var uppenbarligen ett bokstavligt träd. Bibeln förbjuder inte normalt sexuellt umgänge mellan en äkta man och hans hustru, utan sådant som otukt, äktenskapsbrott, homosexualitet och tidelag. Den dåliga frukt som det ger att utöva sådant visar att förbudet är ett tecken på att han som har skapat oss visar kärleksfull omsorg om oss.

1 Mos. 1:27: ”Gud grep sig an med att skapa människan [Adam] till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.” (Det normala för Adam var därför att återspegla Guds heliga egenskaper, att i uppskattning lyda Guds anvisningar. Att komma till korta i fråga om detta var att missa målet, att synda. Se Romarna 3:23, och även 1 Petrus 1:14—16.)

Ef. 2:1—3: ”Er [de kristna] har Gud gjort levande fast ni var döda i era överträdelser och synder, som ni en gång vandrade i enligt tingens ordning i den här världen, enligt härskaren över luftens myndighet, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Ja, bland dem uppförde vi oss alla en gång enligt begären hos vårt kött och gjorde de ting som köttet och tankarna ville, och vi var av naturen vredens barn liksom de övriga.” (Som syndaren Adams avkomlingar föddes vi i synd. Benägenheten hos vårt hjärta är usel ända från födelsen. Om vi inte kuvar dessa orätta böjelser, kan vi med tiden vänja oss vid ett orätt levnadssätt. Det kan rentav förefalla ”normalt”, eftersom andra runt omkring oss handlar på samma sätt. Men Bibeln fastställer vad som är rätt och vad som är orätt från Guds ståndpunkt sett, med avseende på hur han skapade människan och vilket uppsåt han hade med henne. Om vi lyssnar till vår Skapare och lyder honom av kärlek, kommer vårt liv att få ett innehåll och en mening som vi förut aldrig har känt, och dessutom kommer vi att ha framtidsutsikten evigt liv. Vår Skapare inbjuder oss varmt att smaka och se att han är god. — Ps. 34:8.)

Hur påverkar synden en människas förhållande till Gud?

1 Joh. 3:4, 8: ”Var och en som utövar synd, han utövar också laglöshet, och synd är alltså laglöshet. Den som utövar synd, han härstammar från Djävulen.” (Så kraftfullt det uttrycks! De som avsiktligt väljer att utöva synd, vilket gör synden till en vana, betraktas av Gud som kriminella. De väljer den levnadsväg som Satan själv först slog in på.)

Rom. 5:8, 10: ”Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. ... När vi var fiender, blev [vi] försonade med Gud genom hans Sons död.” (Lägg märke till att syndare omnämns som Guds fiender. Då är det verkligen förståndigt av oss att utnyttja den anordning Gud har gjort för att vi skall bli försonade med honom!)

1 Tim. 1:13: ”Barmhärtighet [har] visats mig [säger aposteln Paulus], eftersom jag var okunnig och handlade i brist på tro.” (Men när Herren visade honom den rätta vägen, lät han ingenting hindra honom från att följa den.)

2 Kor. 6:1, 2: ”När vi nu samarbetar med Gud, bönfaller vi er också om att inte ta emot hans oförtjänta omtanke och förfela syftet med den. Han säger ju: ’I en godtagbar tid hörde jag dig, och på en räddningens dag hjälpte jag dig.’ Se! Nu är den särskilt godtagbara tiden. Se! Nu är räddningens dag.” (Nu är den tid inne, då möjligheten till räddning står öppen. Guds oförtjänta omtanke kommer inte att visas mot syndfulla människor för evigt. Vi behöver därför vara försiktiga så att vi inte förfelar dess syfte.)

Hur är det möjligt att bli befriad från sitt syndfulla tillstånd?

Se rubriken ”Lösen”.

Tidsangivelser

Definition: Bestämningar av tidpunkter eller tidsperioder då en eller flera händelser inträffar. Bibeln anger när olika individer levde, under vilken tidsperiod vissa härskare satt vid makten eller när andra viktiga händelser inträffade. Den innehåller den enda fullständiga tideräkning som går ända tillbaka till tiden för Adams skapelse. Bibelns kronologi har också i förväg exakt angett när vissa betydelsefulla händelser skulle inträffa i uppfyllelse av Guds uppsåt. Den gregorianska kalendern, som nu följs allmänt i stora delar av världen, togs inte i bruk förrän år 1582 (i Sverige år 1753). Världsliga källor är oeniga i fråga om när vissa händelser i den forntida historien inträffade, men vissa viktiga årtal, till exempel 539 f.v.t. för Babylons fall, och följaktligen 537 f.v.t. för judarnas återvändande från fångenskapen, är väl fastslagna. (Esr. 1:1—3) Genom att använda sådana årtal som utgångspunkt är det möjligt att ange när forntida bibliska händelser inträffade enligt gällande kalendrar.

Är det vetenskapligt bevisat att det har funnits människor på jorden i miljoner år och inte bara i några tusen år som Bibeln visar?

De dateringsmetoder som vetenskapsmännen använder bygger på antaganden som kan vara användbara, men som ofta leder till mycket motsägande resultat. De tidsangivelser som de ger revideras därför ständigt.

I en artikel i New Scientist för 18 mars 1982 heter det: ”’Jag har svårt att fatta att jag för bara ett år sedan kunde göra ett sådant uttalande som jag gjorde.’ Så sade Richard Leakey inför den eleganta publiken som lyssnade till ett tal som hölls i Royal Institutions regi i fredags kväll. Han hade kommit för att avslöja att den konventionella uppfattningen, som han så nyligen hade hyllat i sin BBC-producerade TV-serie The Making of Mankind, ’förmodligen var oriktig på ett antal avgörande områden’. Det han i synnerhet framhöll var att han nu anser att människans äldsta förfader är betydligt yngre än de 15—20 miljoner år som han hävdade i TV.” — Sid. 695.

Tid efter annan utvecklas nya dateringsmetoder. Hur tillförlitliga är dessa? Angående en metod som är känd som termoluminiscens heter det i The New Encyclopædia Britannica (1976, Macropædia, band 5, sid. 509): ”Hopp snarare än resultat är vad som för närvarande främst karakteriserar termoluminiscensdateringen.” Och i Science (28 augusti 1981, sid. 1003) talas det om ett skelett som enligt aminosyreracemiseringsmetoden visade en ålder av 70.000 år, medan det enligt radioaktiva dateringsmetoder uppgavs vara endast 8.300 eller 9.000 år gammalt.

I Popular Science (november 1979, sid. 81) rapporteras det att fysikern Robert Gentry ”tror att alla dateringar som gjorts på grundval av radioaktiva ämnens sönderfall kan vara missvisande — inte bara på några få år, utan på ett avsevärt antal”. I artikeln framhålls det att hans upptäckter leder till följande slutsats: ”I stället för att människan skulle ha vandrat på jorden i 3,6 miljoner år kan det ha varit i bara omkring några få tusen år.”

Det bör emellertid framhållas att enligt vetenskapen är jorden betydligt äldre än människan. Bibeln motsäger inte detta.

Mättes den ålder som människor före den stora översvämningen enligt Bibeln sägs ha uppnått efter samma slags år som vi använder i dag?

Om man skulle resonera som så att den tidens ”år” måste ha motsvarat vår tids månader, skulle Enos ha blivit far då han var sju år och Kenan ha varit bara fem år då han fick en son. (1 Mos. 5:9, 12) Detta är helt klart omöjligt.

De detaljerade tidsuppgifter som ges i samband med den stora översvämningen visar hur långa månaderna och åren var på den tiden. Om man jämför 1 Moseboken 7:11, 24 med 1 Moseboken 8:3, 4, framgår det att fem månader (från den 17:e i den andra månaden till den 17:e i den sjunde månaden) var lika med 150 dagar eller fem 30-dagars månader. Det talas också om en ”tionde månad” och ytterligare andra tidsperioder innan nästa år inträdde. (1 Mos. 8:5, 6, 8, 10, 12—14) Tydligtvis bestod deras år av tolv 30-dagars månader. Redan tidigt justerades den strikt hållna månkalendern med vissa mellanrum efter solårets längd, vilket framgår av att israeliterna firade den årstidsbetingade insamlingshögtiden på samma bestämda datum år efter år. På så sätt fortsatte högtiderna att infalla i rätt årstid. — 3 Mos. 23:39.

Man bör komma ihåg att Gud skapade människor för att leva för evigt. Det var Adams synd som ledde till döden. (1 Mos. 2:17; 3:17—19; Rom. 5:12) De som levde före den stora översvämningen stod närmare fullkomligheten än vi gör i dag, och därför levde de mycket längre. Men alla dog inom en tidrymd av tusen år.

Varför säger Jehovas vittnen att Guds kungarike upprättades år 1914?

Två beviskedjor pekar på det året: 1) Bibelns kronologi och 2) de händelser som ägt rum sedan år 1914 i uppfyllelse av profetiorna. Här kommer vi att ta kronologin i betraktande. När det gäller uppfyllelsen av profetiorna, se rubriken ”Sista dagarna”.

Läs Daniel 4:1—17. Dan. 4 Verserna 20—37 visar att denna profetia hade en uppfyllelse på Nebukadnessar. Men den har också en större uppfyllelse. Hur vet vi det? Dan. 4 Verserna 3 och 17 visar att den dröm som Gud gav kung Nebukadnessar handlar om Guds kungarike och Guds löfte att ge det ”åt vem han vill ... till och med den ringaste av människorna”. Hela Bibeln visar att Jehovas uppsåt är att låta sin egen Son, Jesus Kristus, härska som hans representant över människorna. (Ps. 2:1—8; Dan. 7:13, 14; 1 Kor. 15:23—25; Upp. 11:15; 12:10) Bibelns beskrivning av Jesus visar att han verkligen var ”den ringaste av människorna”. (Fil. 2:7, 8; Matt. 11:28—30) Den profetiska drömmen pekar därför fram emot den tid då Jehova skulle ge sin egen Son rätten att härska över människorna.

Vad skulle hända under mellantiden? Herraväldet över människorna, som representerades av trädet och dess rotstock, skulle ha ”ett djurs hjärta”. (Dan. 4:16) Människans historia skulle domineras av regeringar som uppvisade egenskaper karakteristiska för vilddjur. I vår tid representerar i allmänhet björnen Ryssland, örnen Förenta staterna, lejonet Storbritannien och draken Kina. Bibeln använder också vilddjur som symboler för världsregeringar och för hela det världsomfattande mänskliga styrelsesystemet under Satans inflytande. (Dan. 7:2—8, 17, 23; 8:20—22; Upp. 13:1, 2) Som Jesus visade i sin profetia som pekade fram emot avslutningen på tingens ordning skulle Jerusalem ”av nationerna trampas under fötterna, tills nationernas fastställda tider” blev fullbordade. (Luk. 21:24) ”Jerusalem” representerade Guds kungarike, eftersom dess kungar sades sitta på ”Jehovas kungaväldes tron”. (1 Krön. 28:4, 5; Matt. 5:34, 35) De icke-judiska regeringarna, representerade av vilddjur, skulle således trampa under fötterna Guds kungarikes rätt att leda människors angelägenheter och skulle själva härska under överinseende av Satan. — Jämför Lukas 4:5, 6.

Hur länge skulle dessa regeringar tillåtas utöva sitt välde, innan Jehova gav kungariket åt Jesus Kristus? I ”sju tider” (”sju år”, AT och Mo, också JB, fotnoten till Dan. 4 vers 13), sägs det i Daniel 4:16. Bibeln visar att man, när man räknar ut profetiska tider, skall räkna en dag som ett år. (Hes. 4:6; 4 Mos. 14:34) Hur många ”dagar” är det då fråga om? I Uppenbarelseboken 11:2, 3 sägs det klart att 42 månader (3 1/2 år) motsvarar 1.260 dagar i den profetian. Sju år blir dubbelt så mycket eller 2.520 dagar. Om man tillämpar regeln ”en dag för ett år” blir resultatet 2.520 år.

Från när skulle de ”sju tiderna” börja räknas? Från det att Sidkia, den siste kungen i det förebildliga Guds kungarike, avlägsnades från tronen i Jerusalem av babylonierna. (Hes. 21:25—27) Till sist, i början av oktober 607 f.v.t., var det sista spåret av judisk suveränitet borta. Då hade den judiske ståthållaren Gedalja, som hade lämnats kvar och av babylonierna förordnats att ha tillsyn över landet, lönnmördats, och de återstående judarna hade flytt till Egypten. (Jeremia, kapitel 40—43) Tillförlitlig biblisk kronologi visar att detta ägde rum 70 år före år 537 f.v.t., det år då judarna återvände från fångenskapen i Babylon; dvs. det ägde rum i början av oktober 607 f.v.t. (Jer. 29:10; Dan. 9:2; för vidare upplysningar, se boken ”Må ditt rike komma”, sidorna 186—189.)

Hur räknar man då fram årtalet 1914? Om man räknar 2.520 år från början av oktober 607 f.v.t., kommer man fram till början av oktober 1914 v.t., vilket framgår av uppställningen.

HUR MAN RÄKNAR UT DE ”SJU TIDERNA”

”Sju tider” = 7 × 360 = 2.520 år

En biblisk ”tid” eller ett bibliskt år = 12 × 30 dagar = 360. (Upp. 11:2, 3; 12:6, 14)

I uppfyllelsen av de ”sju tiderna” räknas var dag svara mot ett år. (Hes. 4:6; 4 Mos. 14:34)

Början av oktober 607 f.v.t. till 31 december 607 f.v.t. = 1/4 år

1 januari 606 f.v.t. till 31 december 1 f.v.t.= 606 år

1 januari 1 v.t. till 31 december 1913 = 1.913 år

1 januari 1914 till början av oktober 1914 = 3/4 år

Sammanlagt: 2.520 år

Vad hände då? Jehova anförtrodde herraväldet över människorna åt sin egen Son, Jesus Kristus, som nu var förhärligad i himlarna. — Dan. 7:13, 14.

Varför finns det då fortfarande så mycket ondska på jorden? När Kristus hade upphöjts på tronen, slungades Satan och hans demoner ut ur himlen och ner till jorden. (Upp. 12:12) Som kung började Kristus inte omedelbart tillintetgöra alla dem som vägrade att erkänna Jehovas suveränitet och honom själv som Messias. I stället skulle ett världsomfattande predikoarbete utföras, alldeles som han hade förutsagt. (Matt. 24:14) Som kung skulle han leda arbetet med att skilja människor av alla nationer åt — de som bevisade sig vara rättfärdiga skulle få möjligheten att leva för evigt, men de onda skulle överlämnas åt evigt avskärande i döden. (Matt. 25:31—46) Under tiden skulle de mycket svåra förhållanden råda som var förutsagda för ”de sista dagarna”. Som framgår av det som sägs under rubriken ”Sista dagarna” har man tydligt kunnat iaktta dessa händelser sedan år 1914. Innan de sista medlemmarna av den generation som levde år 1914 har lämnat skådeplatsen skall allt det förutsagda ha inträffat, däribland den ”stora vedermödan”, i vilken den nuvarande onda världsordningen skall nå sitt slut. — Matt. 24:21, 22, 34.

När skall slutet för den här onda världen komma?

Jesus svarade: ”Om den dagen och timmen har ingen vetskap, varken himlarnas änglar eller Sonen, utan bara Fadern.” Men han sade också: ”Jag säger er i sanning att denna generation [som levde då ”tecknet” på ”de sista dagarna” började gå i uppfyllelse] visst inte skall försvinna förrän alla dessa ting inträffar.” — Matt. 24:36, 34.

Sedan det i Uppenbarelseboken omtalats vad som skulle ske efter det att Guds rike, med Jesus Kristus som kung, upprättats år 1914, sägs det vidare i Uppenbarelseboken 12:12: ”Gläd er fördenskull, ni himlar och ni som bor i dem! Ve jorden och havet, eftersom Djävulen har kommit ner till er i stor förbittring, då han vet att han har en kort tidsfrist.”

Treenighet

Definition: Den centrala läran i kristenhetens kyrkor. Enligt den athanasianska trosbekännelsen finns det tre gudomliga personer (Fadern, Sonen och den helige Ande), var och en sägs vara evig, var och en sägs vara allsmäktig, ingen större eller mindre än någon av de andra, var och en sägs vara Gud och ändå tillsammans vara en enda Gud. Andra uttalanden om läran betonar att dessa tre ”personer” inte är tre separata och helt skilda individer, utan tre former i vilka det gudomliga väsendet existerar. Somliga treenighetsanhängare framhåller således att de tror att Jesus Kristus är Gud eller att Jesus och den helige Ande är Jehova. En oskriftenlig lära.

Varifrån härstammar treenighetsläran?

I The New Encyclopædia Britannica heter det: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet, inte heller tänkte Jesus och hans efterföljare motsäga Gamla testamentets Shema: ’Hör, Israel! HERREN, vår Gud, HERREN är en.’ (5 Mos. 6:4, 1917) ... Läran utvecklades successivt under flera århundraden och genom många kontroverser. ... Mot slutet av 300-talet ... antog treenighetsläran i allt väsentligt den form som den har behållit sedan dess.” — (1976), Micropædia, band X, sid. 126.

I New Catholic Encyclopedia heter det: ”Formuleringen ’en Gud i tre personer’ blev inte helt fastslagen och förvisso inte helt upptagen i kristet liv och kristen trosbekännelse förrän mot slutet av 300-talet. Men det är just denna formulering som har det främsta anspråket på titeln treenighetsdogmen. Bland de apostoliska fäderna fanns det inte något som ens avlägset liknade en sådan mentalitet eller ett sådant perspektiv.” — (1967), band XIV, sid. 299.

I The Encyclopedia Americana läser vi: ”Kristendomen härrörde från judendomen, och judendomen var strängt unitarisk [judarna trodde att Gud är en enda person]. Vägen som ledde från Jerusalem till Nicaea var knappast rak. 300-talets treenighetslära var ingen exakt återspegling av den tidiga kristna läran om Guds väsen; den var tvärtom en avvikelse från denna lära.” — (1956), band XXVII, sid. 294L.

I Nouveau Dictionnaire Universel heter det: ”Den platonska treenigheten, som i sig själv är blott och bart en omarbetning av äldre treenigheter daterade till tidigare folks tid, tycks vara den rationella filosofiska treenighet av attribut som födde de tre hypostaser eller gudomliga personer som de kristna kyrkorna lär om. ... Denna uppfattning som den grekiske filosofen [Platon, 300-talet f.v.t.] hade om den gudomliga treenigheten ... kan man finna i alla gamla [hedniska] religioner.” — (Paris, 1865—1870), redigerad av M. Lachâtre, band 2, sid. 1467.

Jesuiten John L. McKenzie säger i sitt verk Dictionary of the Bible: ”Tretalet inom enheten definieras i fråga om väsen i sådana termer som ’person’ och ’väsen’, termer som förekommer inom grekisk filosofi; i själva verket förekommer inte de termerna i Bibeln. De trinitariska definitionerna uppstod som resultat av långa strider, i vilka dessa och andra termer, sådana som ’innersta väsen’ och ’substans’, felaktigt tillämpades på Gud av somliga teologer.” — (New York, 1965), sid. 899.

Även om varken ordet ”treenighet” eller något uttalande om treenighetsläran finns i Bibeln, vilket anhängare av treenighetsläran erkänner, kan man fråga: Finns de uppfattningar som är inbegripna i den läran i Bibeln?

Lär Bibeln att den ”heliga anden” är en person?

Vissa enskilda skriftställen, som talar om den heliga anden (”den helige Ande”, 1917), kan tyckas antyda att den är en person. För att ta ett exempel: Den heliga anden omtalas som en hjälpare (grekiska: pa·rạ·kle·tos; Hugsvalare, Be, Da; egentl. ”tillkallad, advocatus”, Me, fotnot) som ”lär”, ”vittnar”, ”talar” och ”hör”. (Joh. 14:16, 17, 26; 15:26; 16:13) Men i andra skriftställen sägs det att människor ”uppfylldes” av helig ande, att några blev ”döpta” med den eller ”smorda” med den. (Luk. 1:41; Matt. 3:11; Apg. 10:38) Dessa senare omnämnanden av den heliga anden stämmer definitivt inte in på en person. För att förstå vad Bibeln som helhet lär måste man ta hänsyn till alla dessa skriftställen. Vilken rimlig slutsats kommer man då fram till? Den att i de första skriftställena som anförts här används symboliskt språk, där Guds heliga ande, hans verksamma kraft, personifieras, alldeles som visheten, synden, döden, vattnet och blodet också personifieras i Bibeln. (Se också sidan 30, under rubriken ”Ande”.)

Den Heliga skrift upplyser oss om Faderns namn — Jehova. Den informerar oss om att Sonen är Jesus Kristus, men ingenstans i Skriften används ett personligt namn om den heliga anden.

I Apostlagärningarna 7:55, 56 sägs det att Stefanus fick en syn av det himmelska, i vilken han fick se ”Jesus, som stod på Guds högra sida”. Men han nämnde ingenting om att han såg den heliga anden. (Se också Uppenbarelseboken 7:10; 22:1, 3.)

I New Catholic Encyclopedia medges det: ”Flertalet skriftställen i NT [Nya testamentet] uppenbarar Guds ande som någonting, inte som någon. Detta kommer särskilt till synes i parallellismen mellan anden och Guds kraft.” (1967, band XIII, sid. 575) Det verket säger också: ”Apologeterna [grekiska kristna skribenter på 100-talet] talade alltför haltande om Anden; man kan, med ett visst mått av förväntan, säga alltför opersonligt.” — Band XIV, sid. 296.

Är Bibeln samstämmig med dem som lär att Fadern och Sonen inte är två separata och helt skilda individer?

Matt. 26:39 (1981): ”Han [Jesus Kristus] gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ’Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill utan som du vill.’” (Om Fadern och Sonen inte var två helt skilda individer, skulle en sådan bön ha varit meningslös. Jesus skulle då ha bett till sig själv, och hans vilja skulle med nödvändighet ha varit Faderns vilja.)

Joh. 8:17, 18 (1981): ”[Jesus svarade de judiska fariséerna:] I er egen lag står det att vad två vittnar är giltigt. Jag vittnar om mig själv, och om mig vittnar också Fadern som har sänt mig.” (Jesus talade alltså definitivt om sig själv som en individ separat och helt skild från Fadern.)

Se också sidorna 176 och 177, under rubriken ”Jehova”.

Lär Bibeln att alla som sägs vara en del av treenigheten är eviga, att ingen av dem har en början?

Kol. 1:15, 16 (1981): ”Han [Jesus Kristus] är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden.” I vilken bemärkelse är Jesus Kristus ”den förstfödde i hela skapelsen”? 1) Treenighetsanhängarna säger att ”förstfödd” här har innebörden den främste, den mest överlägsne, den mest framstående; därmed skulle Kristus förstås vara den mest framstående i förhållande till dem som blev skapade, alltså inte någon del av skapelsen. Om det skulle vara så, och om treenighetsläran skulle vara sann, varför sägs det då inte att Fadern och den heliga anden också är den förstfödde i hela skapelsen? Men Bibeln tillämpar detta uttryck enbart på Sonen. Enligt den vanliga innebörden i uttrycket ”förstfödd” framgår det att Jesus är den äldste i Jehovas familj av söner. 2) Uttrycket ”den förstfödde av” och liknande konstruktioner förekommer omkring 30 gånger i Bibeln före Kolosserna 1:15, och varje gång det används om levande varelser har det en och samma innebörd — den förstfödde i en grupp. ”Israels förstfödde” är en av Israels söner; ”den förstfödde av Farao” (NV) är en av medlemmarna i Faraos familj; ”den förstfödde av husdjuren” (NV) är själv ett husdjur. Vad får då somliga att tillskriva det uttrycket en annan innebörd i Kolosserna 1:15? Är det Bibelns språkbruk eller är det den tro som de redan har och som de söker bevis för? 3) Utesluter Kolosserna 1:16, 17 (1981) tanken att Jesus skulle ha skapats, då det där sägs att ”i honom skapades allt ... allt är skapat genom honom och till honom”? Det grekiska ord som här översatts med ”allt” är pạn·ta, en böjningsform av pas. I Lukas 13:2 (1981) återges detta ord med ”alla andra”; i JB sägs det ”några andra”. (Se också Lukas 21:29 i 1981 och Filipperna 2:21 i Hd.) I överensstämmelse med allt annat som Bibeln säger om Sonen tillskriver NV ordet pạn·ta i Kolosserna 1:16, 17 just denna innebörd, och därför heter det där: ”Med hjälp av honom skapades alla andra ting. ... Alla andra ting har skapats genom honom och för honom.” Det framgår således att han är en skapad varelse, att han är en del av den skapelse som Gud har frambringat.

Upp. 1:1; 3:14; (1981): ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom.” ”Och skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början [grekiska: ar·khẹ] till Guds skapelse.” (Åk och 1917 lyder: ”begynnelsen till Guds skapelse”; Da: begynnelsen av Guds skapelse; NV: ”Guds skaparverks början”.) Andra översättningar däremot har lydelsen: ”ursprunget till Guds skapelse” (Hd) eller ”upphovet till Guds skaparverk” (Gi). Vilken återgivning är den korrekta? Några menar alltså att Sonen var ”ursprunget till” eller ”upphovet till” Guds skaparverk, att han var ”början till Guds skapelse” i den bemärkelsen att han påbörjade Guds skaparverk. I Liddell och Scotts A Greek-English Lexicon anges ”början, begynnelse”, inte ”ursprung, upphov”, som första betydelse av ordet ar·khẹ. (Oxford, 1968, sid. 252) Johannes använder i sina texter olika former av det grekiska ordet ar·khẹ, och varje gång har ordet den allmänna betydelsen ”början av (på)”. Den logiska slutsatsen är att den vars ord citeras i Uppenbarelseboken 3:14 är en skapelse, den förste av Guds skapelser, att han hade en början. Jämför Ordspråken 8:22, där Sonen enligt många bibelkommentatorer framställs som visheten personifierad. Enligt 1878, Åk, 1917 och Bibelkommissionens översättning (Tre bibelböcker, 1991) sägs den som talar där vara ”skapad”.

Profetiskt sägs det i Mika 5:2 (1982) om Messias att hans ”härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar”. I 1878 lyder motsvarande ord: ”Vilkens utgång är ifrån fordom, ifrån evighetens dagar.” Innebär det att han är densamme som Gud? Det är värt att lägga märke till att 1917, liksom 1982, återger den hebreiska texten med orden ”forntidens dagar”, Åk med ”tidsåldriga dagar” och NV med ”obestämd tids dagar” i stället för att säga ”evighetens dagar”. Om man betraktar Mika 5:2 i ljuset av Uppenbarelseboken 3:14, som behandlats här ovan, ser man att det skriftstället inte bevisar att Jesus var utan början.

Lär Bibeln att ingen av dem som sägs ingå i treenigheten är större eller mindre än någon av de andra, att alla är jämlika, att alla är allsmäktiga?

Mark. 13:32 (1981): ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” (Så skulle det naturligtvis inte kunna vara, om Fadern, Sonen och den heliga anden var jämlika, utgjorde en gudomlighet. Om Sonen inte kände till detta på grund av att han var begränsad av sin mänskliga natur, som somliga påstår, kvarstår frågan: Varför kände inte den heliga anden till detta?)

Matt. 20:20—23 (1981): ”Sebedaios-sönernas mor [kom] fram till honom [Jesus] ... och hon sade: ’Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster.’ Jesus svarade: ... ’Min bägare skall ni få dricka, men platserna till höger och till vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill av min fader.’” (Så egendomligt, om Jesus är Gud som det påstås! Svarade Jesus här bara i enlighet med sin ”mänskliga natur”? Om Jesus, som treenighetsanhängarna säger, var sann ”Gudamänniska” — både Gud och människa, inte antingen eller — skulle det då verkligen vara konsekvent att komma med en sådan förklaring? Är det inte snarare så att Matteus 20:23 visar att Sonen inte är jämlik Fadern, att Fadern har reserverat somliga förmånsrätter åt sig själv?)

Matt. 12:31, 32 (1981): ”All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande.” (Om den heliga anden var en person och var Gud, skulle detta skriftställe direkt motsäga treenighetsläran, eftersom det skulle innebära att den heliga anden på något sätt var större än Sonen. Det Jesus sade visar i stället att Fadern, som ”Anden” tillhörde, är större än Jesus, Människosonen.)

Joh. 14:28 (1981): ”[Jesus sade:] Om ni älskade mig, skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.”

1 Kor. 11:3 (1981): ”Nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud.” (Det framgår alltså klart att Kristus inte är Gud och att Gud är överordnad Kristus. Det bör påpekas att detta skrevs omkring år 55 v.t., dvs. omkring 22 år efter det att Jesus hade återvänt till himlen. Den sanning som framhålls här gäller således förhållandet mellan Gud och Kristus i himlen.)

1 Kor. 15:27, 28 (1917): ”’Allt har han [Gud] lagt under hans [Jesu] fötter’. Men när det heter, att ’allt är honom underlagt’, då är uppenbarligen den undantagen, som har lagt allt under honom. Och sedan allt har blivit Sonen underlagt, då skall ock Sonen själv giva sig under den som har lagt allt under honom. Och så skall Gud bliva allt i alla.”

Det hebreiska ordet Shad·dạj och det grekiska ordet Pan·to·krạ·tor översätts båda med ”allsmäktig”. Båda dessa ord på grundspråken används gång på gång om Jehova, Fadern. (2 Mos. 6:3; Upp. 19:6) Ingetdera av uttrycken används någonsin om vare sig Sonen eller den heliga anden.

Lär Bibeln att var och en av dem som sägs vara en del av treenigheten är Gud?

Jesus sade i bön: ”Fader, ... detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus.” (Joh. 17:1—3, 1981; kursiverat av oss) (De flesta översättningar använder här uttrycket ”den ende sanne Guden” med hänsyftning på Fadern. NE säger ”som allena är sann Gud”. Han kan inte vara ”den ende sanne Guden”, den ”som allena är sann Gud”, om det finns två till som är Gud och har samma rang som han, eller kan han det? Alla andra som omtalas som ”gudar” måste vara antingen falska eller enbart en återspegling av den sanne Guden.)

1 Kor. 8:5, 6 (1981): ”Även om det finns så kallade gudar, i himlen eller på jorden — och det finns ju många gudar och många herrar — så har vi bara en Gud, fadern från vilken allting utgår och som är vårt mål, och bara en herre, Jesus Kristus genom vilken allt är till och genom vilken vi är till.” (I det här skriftstället framställs Fadern som ”bara en Gud”, de kristnas ende Gud, och som en Gud som står i en klass för sig, skild från Jesus Kristus.)

1 Petr. 1:3 (1981): ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader.” (Gång på gång, även efter Jesu himmelsfärd, talar Bibeln om Fadern som Jesu Kristi ”Gud”. I Johannes 20:17 talade Jesus själv om Fadern som ”min Gud”, ett uttalande som han gjorde efter sin uppståndelse. Längre fram, då han var i himlen, använde han, i Uppenbarelseboken 3:12, återigen samma uttryck. Men det sägs aldrig i Bibeln att Fadern omnämner Sonen som ”min Gud”, inte heller omnämner vare sig Fadern eller Sonen den heliga anden som ”min Gud”.)

Beträffande kommentarer till skriftställen som används av somliga i ett försök att bevisa att Kristus är Gud, se sidorna 191—195, under rubriken ”Jesus Kristus”.

Jesuiten Karl Rahner medger i Schriften zur Theologie: ”Θεός [Gud] används dock aldrig om Anden.” Han medger vidare: ”I NT [Nya testamentet] används aldrig ὁ θεός [ordagrant: Guden] om πνεῦμα ἅγιον [den heliga anden].” — (Einsiedeln, 1962), band I, sid. 156, 162.

Utgör något av de skriftställen som treenighetsanhängarna använder som stöd för sin tro en fast grundval för denna lära?

Den som verkligen söker lära känna sanningen om Gud forskar inte i Bibeln i hopp om att finna något skriftställe som kan tolkas så att det passar in på den tro som han redan har. Han vill veta vad Guds eget ord säger. Han finner kanske några skriftställen som han anser kan tolkas på mer än ett sätt, men när dessa jämförs med andra uttalanden i Bibeln i samma ämne blir innebörden av dem klar. Det bör redan från början påpekas att de flesta skriftställen som används som ”bevis” för treenighetsläran i själva verket omnämner endast två personer, inte tre; så även om treenighetsanhängarnas förklaring av skriftställena var riktig, skulle dessa inte utgöra bevis för att Bibeln lär om treenigheten. Begrunda följande:

(Om inget annat anges, citeras alla skriftställen i det följande avsnittet från ”1981” respektive ”1982”.)

Skriftställen i vilka en titel som tillhör Jehova används om Jesus Kristus eller hävdas gälla Jesus

A och O (Alfa och Omega): Vem tillhör rätteligen denna titel? 1) I Uppenbarelseboken 1:8 kallar Gud, den Allsmäktige, sig själv det. I Upp. 1 vers 11 används denna titel i ÄÖ om en som enligt den efterföljande beskrivningen måste vara Jesus Kristus. Men bibelforskare erkänner att omnämnandet av A och O i Upp. 1 vers 11 är falskt, och därför förekommer det inte i Be, Da, Hd, Åk, 1878, 1917 och 1981. 2) I många översättningar av Uppenbarelseboken till hebreiska erkänns det att den som beskrivs i Upp. 1 vers 8 är Jehova, och därför har Guds egennamn återinsatts där. Se NW, 1984 års studieutgåva. 3) Uppenbarelseboken 21:6, 7 visar att de kristna som är andliga segrare skall vara söner till den som är känd som A och O. Så sägs det aldrig om det förhållande som skulle råda mellan de med anden smorda kristna och Jesus Kristus. Jesus talade om dem som sina ”bröder”. (Hebr. 2:11; Matt. 12:50; 25:40) Men dessa Jesu ”bröder” omtalas som ”Guds söner”. (Gal. 3:26; 4:6) 4) I en fotnot till Uppenbarelseboken 22:12 tillägger Me orden ”säger Herren Christus” och får därmed omnämnandet av A och O (Alfa och Omega) i Upp. 1 vers 13 att förefalla gälla honom. Men uttrycket Herren Kristus förekommer inte där i grekiskan, och andra översättningar tar inte med det. 5) I Uppenbarelseboken 22:13 sägs A och O också vara ”den förste och den siste”, ett uttryck som tillämpas på Jesus i Uppenbarelseboken 1:17, 18. På liknande sätt används uttrycket ”apostel” om både Jesus Kristus och vissa av hans efterföljare. Men detta bevisar inte att de är samma person eller av samma rang, eller hur? (Hebr. 3:1) Allt vittnar således om att man kan dra den slutsatsen att titeln ”A och O” gäller Gud, den Allsmäktige, Fadern, inte Sonen.

Frälsare eller Räddare: Gång på gång talar Bibeln om Gud som Frälsaren eller Räddaren. I Jesaja 43:11 säger Gud rentav: ”Förutom mig finns ingen frälsare.” Eftersom Jesus också omtalas som Frälsare eller Räddare, kan man fråga: Är Gud och Jesus samma person? Nej, inte alls. I Titus 1:3, 4 talas det om ”Gud, vår frälsare”, och sedan om både ”Gud fadern och Kristus Jesus vår frälsare”. Båda personerna är således frälsare. I Judas, vers 25, (1917) visas det vilket förhållande som råder mellan dem: ”Gud ... som är vår Frälsare genom Jesus Kristus, vår Herre.” (Kursiverat av oss) (Se också Apostlagärningarna 13:23.) Det hebreiska ord (moh·shị·a‛, översatt ”frälsare” eller ”räddare”) som förekommer i Jesaja 43:11 används i Domarna 3:9 om Otniel, en domare i Israel, men detta gjorde helt visst inte Otniel till Jehova, eller hur? Läser man Jesaja 43:1—12 framgår det av Jes. 43 vers 11 att Jehova ensam var den som gav Israel räddning eller befrielse; denna räddning kom inte från någon av gudarna i de kringliggande nationerna.

Gud: I Jesaja 43:10 säger Jehova: ”Före mig är ingen Gud danad, och efter mig skall ingen komma.” Innebär detta att Jesus Kristus på grund av att han profetiskt kallas ”Väldig Gud” i Jesaja 9:6 måste vara Jehova? Återigen svarar sammanhanget Nej! Ingen av de avgudadyrkande nationerna hade format en gud före Jehova, eftersom ingen existerade före Jehova. Inte heller skulle de någon gång i framtiden kunna forma någon verklig, levande gud som var i stånd att profetera. (Jes. 46:9, 10) Men detta innebär inte att Jehova aldrig gav liv åt någon som med rätta kan omnämnas som en gud. (Ps. 82:1, 6; Joh. 1:1, NV) I Jesaja 10:21 omtalas Jehova som ”Gud, den väldige”, alldeles som Jesus i Jesaja 9:6 omtalas som ”Väldig Gud”; men det är endast Jehova som kallas ”Gud den Allsmäktige”. — 1 Mos. 17:1.

Om en viss titel eller ett beskrivande uttryck återfinns på mer än ett ställe i Bibeln, bör man aldrig dra förhastade slutsatser och mena att det alltid måste åsyfta en och samma person. Ett sådant resonemang skulle kunna leda till den slutsatsen att Nebukadnessar var Jesus Kristus, eftersom båda kallades ”kungarnas kung” eller ”konungarnas konung” (Dan. 2:37; Upp. 17:14), och att Jesu lärjungar i själva verket var Jesus Kristus, eftersom både Jesus och hans lärjungar kallades ”världens ljus”. (Matt. 5:14; Joh. 8:12) Man bör alltid begrunda sammanhanget och alla andra ställen i Bibeln, där samma uttryck förekommer.

Uttalanden om Jehova i de hebreiska skrifterna som av inspirerade kristna bibelskribenter används om Jesus Kristus

Varför citerar Johannes i Johannes 1:23 från Jesaja 40:3 och tillämpar det på det som Johannes döparen gjorde när han beredde vägen för Jesus Kristus, när Jesaja 40:3 klart och tydligt talar om att bereda vägen för Jehova? Därför att Jesus representerade sin Fader. Han kom i sin Faders namn och hade den försäkran att hans Fader alltid var med honom, eftersom han gjorde det som behagade hans Fader. — Joh. 5:43; 8:29.

Varför citerar Paulus i Hebréerna 1:10—12 från Psalm 102 (vers 26—28 i 1982) och tillämpar det på Sonen, när det i psalmen sägs att orden är riktade till Gud? Därför att Sonen är den genom vilken Gud utförde det skaparverk som där beskrivs av psalmisten. (Se Kolosserna 1:15, 16; Ordspråken 8:22, 27—30.) Lägg märke till att Hebréerna 1:5b är ett citat från 2 Samuelsboken 7:14 och att det tillämpas på Guds Son. Fastän detta skriftställe fick sin första tillämpning på Salomo, innebär inte den senare tillämpningen av det på Jesus Kristus att Salomo och Jesus är en och samma person. Jesus är ”förmer än Salomo” och utför ett verk som förebildades av Salomo. — Luk. 11:31.

Skriftställen som nämner Fadern, Sonen och den heliga anden tillsammans

Matteus 28:19 och 2 Korinthierna 13:13 (vers 14 i NV) är exempel på detta. Inget av dessa skriftställen säger att Fadern, Sonen och den heliga anden är jämlika eller lika eviga eller att de alla är Gud. De bibliska bevis som redan behandlats på sidorna 373—377 talar emot att man läser in sådana tankar i skriftställena.

I McClintock och Strongs Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature erkänns följande angående Matteus 28:18—20, även om treenighetsläran försvaras: ”Detta skriftställe är i sig självt inte något avgörande bevis för att de tre som nämns är personer och inte heller att de är jämlika eller gudomliga.” (1981 års nytryck, band X, sid. 552) Beträffande andra skriftställen som också nämner de tre tillsammans medger denna Cyclopedia att de, om man tar dem var för sig, är ”otillräckliga” bevis för treenighetsläran. (Jämför 1 Timoteus 5:21, där Gud och Kristus och änglarna nämns tillsammans.)

Skriftställen där pluralformen av vissa substantiv används om Gud i de hebreiska skrifterna

I Första Moseboken 1:1 har titeln ”Gud” översatts från det hebreiska ordet ’Elo·hịm, som står i pluralis. Treenighetsanhängarna tolkar detta som ett tecken på att Gud är treenig. De förklarar också att 5 Moseboken 6:4 (1917) ger en antydan om enheten hos medlemmarna av treenigheten, eftersom det sägs där: ”HERREN, vår Gud [från ’Elo·hịm], HERREN är en.”

Pluralformen av substantivet här är i hebreiskan ”majestätsplural” eller pluralis majestatis. (Se NAB, S:t Josephsupplagan, biblisk ordbok, sid. 330; också New Catholic Encyclopedia, 1967, band V, sid. 287.) Den förmedlar ingen tanke på ett flertal personer inom en gudom. När det på liknande sätt talas om den falske guden Dagon i Domarna 16:23, används en form av titeln ’elo·hịm; det åtföljande verbet står i singularis, vilket visar att det talas om endast en gud. I Första Moseboken 42:30 omtalas Josef som ”herre” (’adho·nẹh, pluralis majestatis) i Egypten.

I det grekiska språket finns inte ”pluralis majestatis”. I Första Moseboken 1:1 har därför översättarna av LXX, dvs. Septuaginta, använt ho The·ọs (Gud, i singularis) som motsvarigheten till ’Elo·hịm. I Markus 12:29, där Jesus citerar 5 Moseboken 6:4 som svar på en fråga, används på liknande sätt den grekiska singularformen ho The·ọs.

I 5 Moseboken 6:4 förekommer tetragrammaton två gånger i den hebreiska texten, och detta ställe bör därför med rätta lyda: ”Jehova, vår Gud, är en Jehova.” (NV) Nationen Israel, till vilken dessa ord yttrades, trodde inte på treenigheten. Babylonierna och egyptierna tillbad triader av gudar, men det klargjordes för Israel att Jehova är annorlunda, att han inte är en sådan gud.

Skriftställen som man kan dra mer än en slutsats av, beroende på vilken bibelöversättning man använder

Om ett skriftställe rent grammatiskt kan översättas på mer än ett sätt, vilken översättning är då den rätta? Den som är i överensstämmelse med resten av Bibeln. Om någon bygger sin tro kring en favoritöversättning av en särskild vers och ignorerar andra delar av Bibeln, återspeglar i själva verket hans tro inte Guds ord, utan hans egna idéer och kanske en annan ofullkomlig människas tankar.

Johannes 1:1, 2:

1981 lyder: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud.” (Be, Da, Hd och 1917 har en liknande ordalydelse.) Men NV lyder: ”I början var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud. Denne var i början hos Gud.”