Att skaka av sig oket — spiritism

OLYCKAN drabbade min familj, när jag var en flicka på 14 år. Vid den tidpunkten hade en ondskefull mördare börjat undanröja mina släktingar. Hans första offer var min systers barn — alla nio. Sedan vände han sig mot hennes man. Kort därefter dödade han också en av mina systrar. Ytterligare fyra av mina syskon kom på tur, tills bara min mor och jag blev kvar. Å, så rädd jag var!

Under de nästföljande åren åt, arbetade och sov jag i ständig skräck. Jag undrade: ”När kommer han att slå till? Och vem kommer nu på tur — mamma eller jag?”

Min bakgrund

Låt mig, för att hjälpa dig att förstå vad som hände sedan, berätta för dig om min bakgrund. Jag föddes år 1917 som medlem av den paramaccanska bushnegerstammen på en ö i floden Maroni i Surinam. Mina förfäder var den lowenengre, eller förrymda slavar, som hade flytt in i djungeln för att där leva ett hårt men fritt liv och få sitt uppehälle. Ja, det var verkligen ett liv fritt från slaveri under människor, men det var inte fritt från demoner.

Vardagslivet i vår by behärskades av demoner och förfädersdyrkan. För att trollbinda andra och bringa sjukdom och död över sina medmänniskor använde sig somliga av wisi, svart magi. Eller också försökte de få hjälp av en koenoe (uttalas koonoo), en plågoande. Dessa plågoandar tros vara personer som behandlats illa av en familjemedlem. Sedan de dött återvänder de, efter vad man antar, till familjen för att utkräva hämnd. Men dessa plågoandar är i själva verket förnedrade demoner, som tvingar människor att dyrka dem.

Som medlem av Evangeliska brödragemenskapen, en protestantisk kyrka, lärde jag mig också något om Gud. Även om jag lämnades i mörker om hur man skall dyrka honom, gav regnskogen omkring mig överflödande bevis på att han kärleksfullt sörjer för oss. ”Jag vill tillbe en god Gud, men inte en ond ande som orsakar lidande”, resonerade jag. Jag visste att plågoandarna finner nöje i att tortera sina motvilliga offer till döds.

Föreställ dig hur chockad jag blev, när jag fick reda på att fiender till vår familj hade sänt en koenoe till oss. Jag var 14 år gammal, när han gav sig ut på sitt dödsbringande uppdrag. Tjugosex år senare var det bara min mor och jag som levde kvar.

Det första mötet med en mördare

Mor var en hårt arbetande kvinna. En dag, medan hon var på väg till sitt jordbruk, slogs hon ner och kunde inte resa sig. Koenoen hade valt min mor. Hennes hälsa försvagades, och hon blev förlamad. Hon behövde hjälp — min hjälp. Men jag slets mellan kärleken till henne och fruktan för den demon som besatte henne. Under koenoens angrepp skrek min stackars mor emellertid i så svåra plågor att jag inte kunde stå ut längre och lade hennes huvud i mitt knä för att trösta henne. Hon lugnade då ner sig, men jag kände ”händer” som kramade min kropp.

När jag ville fly, skrek min mor igen. Så för hennes skull stannade jag och uthärdade mitt första skälvande möte med denne mördare. Jag var 40 år gammal.

Intensifierade angrepp

Min mor dog. Bara tre dagar senare hörde jag en vänlig röst som sade: ”Lintina, Lintina, hör du mig inte? Jag ropar på dig.” Detta var början till en tid av kval som var så stora att jag önskade mig en snabb död.

Till att börja med besvärade demonen mig bara när jag låg till sängs. Just som jag höll på att slumra till, brukade rösten väcka mig och tala om begravningsplatser och döden. Sömnlösheten gjorde att jag kände mig svag, även om jag fortsatte att ta hand om mina barn.

Senare intensifierade demonen sina angrepp. Flera gånger kände jag det som om han strypte mig. Trots att jag försökte springa i väg, kunde jag inte det, eftersom det kändes som om en stor tyngd pressades mot min kropp. Jag ville skrika men kunde inte få fram ett ljud. Likväl vägrade jag att tillbe min angripare.

Sedan jag hämtat mig efter varje attack, fortsatte jag med mitt jordbruk, odlade kassava och sockerrör och sålde det på torget i en liten kuststad. Det blev lättare att försörja sig, men mina värsta lidanden låg ännu framför mig.

Jag söker efter bot

En dag hörde jag demonens olycksbådande stämma säga: ”Jag skall få din buk att svälla upp som en boll.” Någon tid därefter fick jag en hård klump i magen som växte och blev större, tills det såg ut som om jag var med barn. Jag blev verkligen uppskrämd och undrade: ”Kan Gud, Skaparen, hjälpa mig att bli kvitt koenoen? Kan han sända en god och starkare ande för att jaga bort honom?” För att ta reda på det begav jag mig till en bonoeman, en medicinman.

Den förste medicinmannen gav mig tapoer, amuletter, men magen förblev uppsvälld. Besluten att finna ett botemedel reste jag från den ene bonoemanen till den andre — allt till ingen nytta. Mellan dessa besök fortsatte jag med jordbruket för att få pengar till att köpa ölet, vinet, champagnen och höftskynkena som jag gav som betalning åt medicinmännen. Många gånger gav de rådet: ”Knäböj inför koenoen. Be till honom som din herre. Tillbe honom, och han kommer att lämna dig.” Men hur skulle jag kunna knäböja inför en ande som torterade mig och ville döda mig? Jag kunde bara inte.

I desperation gjorde jag emellertid allt annat som medicinmännen sade till mig att göra. En av dem behandlade mig i fem månader. Han badade mig med örter och pressade saften från elva olika växter in i mina ögon — ”för att rena dem”, sade han, medan jag skrek av smärta. Men vid slutet av behandlingen återvände jag hem utan ett öre, förödmjukad och sjukare än någonsin.

”Det här är slutet för dig”

En av mina söner, som bor i Nederländerna, sände mig pengar för att jag skulle fortsätta att söka hjälp. Så jag begav mig till en läkare i huvudstaden. Efter att ha undersökt mig sade han: ”Jag kan inte hjälpa dig. Det är bäst att du går till en bonoeman.” Jag försökte därför med ett andemedium av indiskt ursprung — återigen utan att få någon hjälp. Jag satte kurs hemåt, men kom bara så långt som till huvudstaden, där jag kom fram till en av mina döttrars hus. Där kollapsade jag — barskrapad och sjuk. Förgäves hade jag ägnat 17 år åt mitt sökande efter ett botemedel och gjort av med 15.000 floriner (45.000 kronor). Jag var 57 år gammal.

Därpå hotade demonen: ”Jag är färdig med dig. Det här är slutet för dig.”

”Men du är inte Gud, du är inte Jesus”, skrek jag.

”Inte ens Gud kan hindra mig”, svarade demonen. ”Dina dagar är räknade.”

Den slutliga kampen

Det gick några veckor. Meena, en grannkvinna som var en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, frågade min dotter hur det stod till med mig och sade: ”Din mor kan få hjälp, men bara med bibeln.” Jag råkade höra samtalet och gick bort mot dem. Men innan jag nådde fram kastades jag till marken. Meena skyndade sig fram till mig och sade: ”Den demonen kommer inte att lämna dig i fred. Den ende som kan hjälpa dig är Jehova, ingen annan.” Sedan bad hon till Jehova Gud tillsammans med mig och började besöka mig. Men ju mer hon besökte mig, desto häftigare ansattes jag av demonen. Under natten skakade min kropp så våldsamt att ingen i huset kunde sova. Jag slutade äta och upplevde stunder då jag fullständigt förlorade förståndet.

Mitt tillstånd blev så allvarligt att mina söner kom från inlandet och ville föra mig tillbaka till min by för att jag skulle dö där. Eftersom jag var alltför svag för att företa färden, vägrade jag. Jag kände döden närma sig och kallade på vittnet för att säga adjö. Meena förklarade med hjälp av bibeln att jag, även om jag dog, hade hoppet om en uppståndelse.

”Uppståndelse? Vad menar du?”

”Gud kan väcka dig till liv i paradiset”, svarade hon. En strimma av hopp!

Men under just den natten blev jag besatt av demonen. I trance tycktes jag se koenoen åtföljd av en folkskara. Han sade spefullt: ”Hon tror att hon kommer att få en uppståndelse.” Sedan skrattade folkskaran länge. Men då gjorde jag något jag aldrig hade gjort tidigare. Jag ropade: ”Jehova! Jehova!” Det var allt jag kunde säga. Och demonen försvann!

Mina söner kom återigen och bad mig: ”Mamma, du får inte dö i staden. Låt oss ta med dig till din by.” Jag vägrade, för jag ville lära mig mer om Jehova. ”För all del, kanske att jag ändå kommer att dö”, sade jag till dem, ”men jag har åtminstone tjänat Skaparen.”

Likt ett starkt torn

Meena och andra vittnen fortsatte att besöka mig. De lärde mig att be till Jehova. Bland annat berättade de för mig om stridsfrågan mellan Jehova och Satan och om hur djävulen vållade lidande för Job för att få honom att förneka Gud. Genom att jag fick lära mig dessa saker stärktes jag i min övertygelse att aldrig dyrka demonen. Vittnena läste ett skriftställe som blev mycket kärt för mig: ”Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd.” — Ordspråksboken 18:10, NW.

Sakta fick jag tillbaka krafterna. När min son återvände, bad jag honom vänta utanför. Jag klädde mig och stoppade en blus innanför kjolen för att visa att svullnaden nästan var borta. Sedan gick jag ut.

”Är det här mor Lintina?” utbrast min son.

”Ja, det är det — och det är tack vare Jehova, min Gud!”

Jag tar ståndpunkt

Från den stund då jag kunde gå lite grann gick jag till Jehovas vittnens Rikets sal. Där fick jag så mycket uppmuntran från vännerna att jag aldrig slutade närvara vid mötena. Några månader senare följde jag med vittnena i det offentliga predikoarbetet. Kort därefter döptes jag och blev en tjänare åt Jehova, min älskade räddare. Jag var 58 år gammal.

Det var emellertid något som återstod för mig att göra. Flera år tidigare hade jag byggt ett altare i min hydda i byn, på vilket jag frambar offer åt mina förfäder. För att bli andligt ren behövde jag förstöra det. Jag bad Jehova om hjälp, eftersom min åtgärd skulle kunna orsaka tumult bland byborna. När jag kom fram till min hydda och öppnade dörren, var det någon som ropade: ”Pingos!” (Vildsvin!) En hjord var på väg över ön och hoppade ner i floden för att simma till andra sidan. Genast övergav både unga och gamla byn och jagade efter detta lättfångade byte. Jag blev helt hänförd över denna händelseutveckling och knäböjde och tackade Jehova. Jag släpade raskt ut altaret ur hyddan, hällde fotogen över det och satte eld på det. Altaret hade brunnit upp innan folkskaran återvände. Naturligtvis kom de underfund med det hela, men nu kunde de inte längre göra något åt det. Med frid i sinnet återvände jag därför till huvudstaden.

Från bedrövelse till lycka

Jag fick del av fler välsignelser. Min son i Nederländerna trodde inte på det han hade hört berättas om mig, utan reste med flyg till Surinam för att se det med egna ögon. Han var så lycklig över att se mig frisk att han köpte ett fint hus åt mig i huvudstaden, där jag nu bor. Vilken förändring jag har upplevt — från att ha varit en utfattig slav åt demoner till att nu vara en tjänare åt Jehova som det är väl sörjt för!

Jag har nu, elva år efter mitt dop, ännu fler skäl att vara tacksam. De många välsignelser jag fick gjorde så starkt intryck på tre av mina barn och en måg att de också blev intresserade av bibelns sanning och så småningom överlämnade sina liv åt Jehova Gud. Och gång på gång har jag fått redogöra för mina erfarenheter med demonism, när bröder och systrar har tagit med mig till dem av sina bibelstudier som saknar modet att bryta sig loss från demonerna. På det viset har också dessa skräckfyllda år varit till viss nytta i verksamheten med predikandet om Riket.

Jag saknar ord för att kunna uttrycka min tacksamhet mot Jehova, min Gud. Helt visst har jag fått uppleva hans allsmäktiga hand i mitt liv. Jehova har sannerligen varit god mot mig! — Jämför Psalm 18:18—20.

[Bild på sidan 7]

I och med att Lintina van Geenen bröt sig loss från spiritismen fick hon erfara att ”Jehovas namn är ett starkt torn”

[Bild på sidan 9]

Surinams inland, där många människor är fjättrade av spiritism