Jehova beskyddar sitt folk i Ungern
UNGERN, beläget i hjärtat av Europa, har många gånger fått känna av historiens stormar. Dess invånare har fått lida mycket, trots att de har varit jungfru Maria hängivna och deras förste kung, Stefan, tvingade dem att bli namnkristna år 1001.
Ungern har under århundraden försvagats av otaliga inre konflikter, vilket upprepade gånger gjort det möjligt för andra nationer att underkuva det. Under konflikterna utplånades befolkningen i hela byar och ersattes av utlänningar. Befolkningen blev således en blandning av många olika nationaliteter. I religiöst avseende förblev ungefär två tredjedelar av landets befolkning katolsk, även om reformationen senare bredde ut sig i vissa områden.
En blygsam början
Säd av biblisk sanning såddes i Ungern första gången år 1908. Det gjordes av en kvinna som lärt känna sanningen genom bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. Många blev intresserade av de goda nyheterna till följd av hennes predikande. Kort därefter återvände två män till Ungern från Förenta staterna för att sprida de goda nyheterna på heltid som kolportörer. Sanningen spreds sakta men säkert, och en tryckpress uppmonterades i Kolozsvár.
Man fick den första pålitliga rapporten år 1922, då 67 bibelforskare från tio städer var närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Deras vittnande fick omedelbart verkan och ledde till motstånd, när prästerna fick regeringen och tidningarna att förhindra predikoarbetet.
Angreppen intensifieras
År 1928 gav den katolske prästen Zoltán Nyisztor ut en pamflett betitlad ”Millennialistiska bibelforskare”. I den gjorde han följande påstående om bibelforskarna: ”De är värre än de röda bolsjevikerna som angriper med vapen, för de vilseleder de lättrogna genom att gömma sig bakom Bibeln. Den ungerska statspolisen bevakar ivrigt deras verksamhet.”
En nitisk broder som hette Josef Kiss besökte församlingarna vid den tiden. Militärpolisen skuggade honom. När han år 1931 befann sig i en broders hem, överraskade polisen honom och beordrade honom att genast bege sig därifrån. När broder Kiss började packa ihop sina tillhörigheter, slog en militärpolis till honom med gevärskolven och sade hotfullt: ”Skynda på, annars sticker jag ner dig!” Broder Kiss log och sade: ”Då kommer jag hem ännu snabbare” och åsyftade sitt himmelska hopp som smord kristen.
Soldaterna ledsagade broder Kiss till tåget. Han väntades till församlingen i Debrecen den 20 juni 1931, men han kom aldrig. Bröderna drog slutsatsen att hans fiender gjorde sig av med honom och att han verkligen begett sig ”hem” till sin himmelska belöning. Även om myndigheterna kunde sätta stopp för hans arbete kunde de aldrig kväva sanningens ljus.
Vännerna var många gånger fyndiga för att kunna avge ett vittnesbörd. I mitten av 1930-talet dog en broder i Tiszakarád. Vid den tiden kunde man hålla begravningar enbart om man hade tillstånd från myndigheterna. Bröderna tilläts endast ha en minuts bön och en minuts sång. Militärpolis som kom till begravningen med bajonettförsedda gevär skulle se till det. Många stadsbor kom därför att de var nyfikna på hur begravningen skulle hållas.
En broder stod vid kistan och bad i en halvtimme, men på ett sådant sätt att människorna sade att de aldrig hört någonting liknande. De sade: ”Inte ens om sex präster hade hållit begravningen skulle den ha varit så gripande.” En broder med bra sångröst tog sedan upp sången, men han blev tillsagd av en militärpolis att vara tyst. Polismannen medgav senare att även om de kände sig illa till mods kunde de inte avbryta bönen.
Medan angreppen fortsatte skrev Lajos Szabó, präst i reformerta kyrkan, följande i sin broschyr ”Antikrist vid floden Tisza”, som publicerades år 1935: ”Det var genialt att föda folket med bolsjevism i religionens namn. ... Marx iklädde sig Kristi utseende. ... Antikrist var här i sin röda klädnad med Jehovas vittnen.”
År under förbud
År 1939 blev Jehovas vittnens arbete helt och hållet förbjudet. Det stämplades som verksamhet ”mot religionen och mot samhället”. Adventister, baptister, protestanter och presbyterianer gav ut skrifter mot Jehovas vittnen. Men Jehova övergav inte sina tjänare, och vittnen i andra länder såg till dem. Dessutom fick Guds folk i Ungern uppleva många trosstärkande erfarenheter.
När till exempel en broder bar med sig en ryggsäck full av våra tidskrifter från Tjeckoslovakien, frågade tulltjänstemannen: ”Vad har du i ryggsäcken?” Brodern svarade ärligt: ”Vakttornet.” Tullaren gjorde då tecken med handen som för att antyda att brodern var galen och lät honom fortsätta. Den andliga födan kom således lyckligt och väl in i Ungern.
Men trakasserierna upphörde inte. Alltfler bröder greps och hölls inspärrade i olika långa perioder. Då fick en särskild utredningsgrupp i uppdrag att klämma åt Jehovas vittnen. År 1942 samlade man ihop män, kvinnor och barn i stall och tomma judiska skolor. Efter två månaders tortyr ställdes de inför rätta och dömdes skyldiga. Några dömdes till livstids fängelse, medan andra fick mellan 2 och 15 år. Tre bröder — Dénes Faluvégi, András Bartha och János Konrád — dömdes till döden genom hängning, men domen förvandlades senare till livstids fängelse. Därefter fördes 160 bröder till dödslägret i Bor. Sedan de passerat gränsen, sade man till dem att de aldrig skulle återvända levande. Av de 6.000 judar som fördes till det lägret överlevde endast 83. Men alla utom fyra av vittnena återvände.
Trots det hade Jehovas vittnen sina martyrer. Nazisterna avrättade ett antal bröder mot slutet av andra världskriget. Bertalan Szabó, János Zsondor och Antal Hónis sköts, och Lajos Deli hängdes. — Matteus 24:9.
En gynnsam förändring blir endast tillfällig
Efter andra världskriget förändrades saker och ting igen. En koalitionsregering utlovade mänskliga rättigheter. Bröderna som återvände från lägren började genast predika och organisera församlingar. De kände det som om Jehova hade befriat dem för att de skulle prisa hans stora namn och inte för att de skulle försöka samla materiella ägodelar. Mot slutet av år 1945 fanns det 590 verksamma förkunnare av Guds kungarike. År 1947 köpte man ett hus som skulle bli Sällskapet Vakttornets avdelningskontor, och det första nationella konventet hölls i en sporthall. De närvarande uppgick till 1.200, och Ungerns statliga järnväg gav rentav 50-procentig rabatt till dem som reste till konventet.
Friheten varade emellertid inte länge. Kommunistpartiet kom snart till makten, och det blev en annan regering. Tillväxten bland Jehovas vittnen drog till sig den nya regeringens uppmärksamhet, för de hade ökat från 1.253 förkunnare år 1947 till 2.307 år 1950. Det året började myndigheterna sätta upp hinder i vägen för predikoarbetet. Det krävdes tillstånd, men regeringen vägrade att bevilja dem, och de som ansökte blev misshandlade av nationalgardet. I tidningsartiklar stämplade man hela tiden vittnena som ”imperialisternas agenter”. Intressant nog hade vittnena tidigare, innan kommunisterna kom till makten, skickats till interneringsläger som ”kommunistiska judehantlangare”.
Terrorn börjar
Den 13 november 1950 greps tillsyningsmannen för avdelningskontoret och översättaren (två av dem som tidigare dömts till döden) jämte kretstillsyningsmannen för krets nummer 1. De fördes till det ökända underjordiska fängelset vid Andrássygatan 60 i Budapest för att ”mjukas upp”. De ställdes inför rätta den 2 februari året därpå. Avdelningskontorets tillsyningsman dömdes till tio års internering, översättaren till nio år och kretstillsyningsmannen till åtta år. Alla tre fick sina ägodelar beslagtagna. Vid den rättegången anklagades ytterligare fyra församlingstillsyningsmän för att försöka omstörta regeringen och dömdes till fängelse i mellan fem och sex år.
Bröderna sattes i ett välbevakat fängelse där de inte fick ta emot några brev, paket eller besökare. Deras familjer hörde ingenting ifrån dem. Vakterna fick inte ens nämna deras namn. För att de skulle kunna identifieras hade var och en av dem en träplatta med ett nummer runt halsen. Det fanns till och med en skylt på väggen med texten: ”Nöj er inte med att bara bevaka fångarna; hata dem.”
Vittnena gick under jorden, men predikoarbetet upphörde inte. Andra vittnen fortsatte i deras ställe som fängslats. Med tiden hade även ersättarna gripits. År 1953 hade mer än 500 bröder fällts och dömts till fängelse, men de goda nyheterna kunde inte slås i kedjor. Bara några få bröder satte tilltro till vakternas löften och kompromissade.
Ljusa utsikter
Hösten 1956 började folket revoltera mot regeringen. Sovjetiska trupper slog ner revolutionen, och kommunistpartiet återtog makten.
Alla fängslade vittnen hade frigivits, men då skickades några välkända bröder tillbaka till fängelset för att fortsätta att avtjäna sina straff, men det avkunnades inga nya domar. Men slutligen, år 1964, började saker och ting lugna ner sig. Myndigheterna avbröt inte längre begravningar och bröllopsfester. Kretssammankomster hölls i skogarna, och även om en del av dem avbröts, fängslades inte några fler vittnen.
År 1979 tilläts bröderna som övade tillsyn att närvara vid sammankomsten i Wien. Det året lovade myndigheterna också att bevilja Jehovas vittnen lagligt erkännande, men det gick tio år innan det förverkligades. Den första områdessammankomsten med myndigheternas vetskap hölls år 1986 i Ungdomsparken i Kamaraskogen. Man satte även upp en skylt som angav att det var Jehovas vittnens områdessammankomst ”Guds frid”. Året därpå höll man sammankomsten ”Förtrösta på Jehova”, och år 1988 fick vännerna glädja sig åt sammankomsten ”Guds rättvisa”.
Äntligen fria!
Den 27 juni 1989 var en underbar dag, för det var då bröderna mottog ett dokument som beviljade den religiösa organisationen Jehovas vittnen i Ungern officiellt erkännande. I juli tog Budapests statliga sporthall emot de 9.477 närvarande vid områdessammankomsten ”Gudaktig hängivenhet”. År 1990 använde man samma hall till områdessammankomsten ”Ett rent språk”, förutom att sammankomster hölls i tre andra stora städer i Ungern.
Nu när förbudet hade hävts helt och hållet kunde man anordna den första internationella sammankomsten. Trots dåligt väder höll man den i Népstadion i Budapest, där 40.601 församlades för att avnjuta den broderliga kärlekens värme. Medlemmar av den styrande kretsen var närvarande och styrkte brödernas tro med sina tal, och vid denna sammankomst utgavs nya böcker och broschyrer med fyrfärgsbilder.
Vad som händer i dag
De ungerska utgåvorna av Vakttornet och Vakna! ges nu ut samtidigt som deras engelska motsvarigheter och med samma tilltalande utseende. År 1992 började man ge ut Årsboken på ungerska. Antalet förkunnare av de goda nyheterna ökade snabbt från 6.352 år 1971 till 13.136 i januari 1993.
Nu åtnjuter Jehovas vittnen i Ungern religionsfrihet och kan fritt predika från hus till hus. Det finns 205 församlingar, och 27.844 var närvarande vid Åminnelsen den 17 april 1992. Till dess att det finns tillräckligt många Rikets salar fortsätter församlingarna att samlas i skolor, kulturcentra och tomma baracker och även i utrymda kontor som tillhört kommunistpartiet. Fram till år 1992 hade tio församlingar överlämnat sina egna Rikets salar, och ytterligare Rikets salar håller på att byggas.
Hela tiden under alla förändringar och revolutioner har vännerna troget stannat kvar på Jehova Guds och hans Sons, Jesu Kristi, sida och har fortsatt att predika. Tidens stormar har inte brutit ner dem, för Jehova har beskyddat sitt folk i Ungern. — Ordspråken 18:10.
[Karta på sidan 9]
(För formaterad text, se publikationen)
Wien
ÖSTERRIKE
Budapest
Debrecen
UNGERN
RUMÄNIEN
[Bild på sidan 10]
Jehovas folk församlade i Budapest