Darius I. Denne har i allmänhet tillnamnet Hystaspes. Eftersom de persiska kungarnas regeringsår började på våren, fortsatte denne persiske kung Darius’ andra år till påföljande vår, och därför motsvarade det år 520/519 f.v.t., enligt vårt sätt att räkna tiden. Den sjätte månaden det året räknades från våren år 520 f.v.t., och den skulle vara den månmånad som Haggai kallade Elul. (Nehemja 6:15) Denna månmånad motsvarar för oss augusti—september. Eftersom den dag då Jehovas ord kom till profeten Haggai var den första dagen i denna månmånad, var den också nymånadsdagen.

10. Varför var den 1 Elul år 520 f.v.t. en tid då Haggai kunde nå en större skara judar än vanligt med sitt budskap?

¹⁰ Enligt den teokratiska lag som getts genom profeten Mose var nymånadsdagen en dag då man skulle blåsa i de heliga trumpeterna över de offer som frambars åt Jehova Gud på den dagen. (4 Moseboken 10:10) Man frambar dessutom särskilda brännoffer åt Jehova. (4 Moseboken 28:11—15) Det uppstod också en sed att på den dagen göra religiösa besök på den plats där Jehovas altare stod. (2 Konungaboken 4:23) Detta skulle förmå många gudfruktiga människor att bege sig till Jerusalem. Följaktligen borde profeten Haggai ha haft en större skara än vanligt att tala ”HERRENS ord” till denna dag, den 1 Elul år 520 f.v.t. Haggai var utan tvivel i Jerusalem denna dag, eftersom hans profetiska ord var riktat till ståthållaren Serubbabel och till översteprästen Josua, som tjänstgjorde i Jerusalem. Haggais budskap berörde hela nationen och förtjänade att bli hört.

DET GÄLLDE NATIONENS HUS FÖR TILLBEDJAN

11. Med vad inleddes Jehovas ord genom Haggai?

¹¹ Hur lydde nu det ord som kom genom profeten Haggai? I Haggai 1:2 får vi veta: ”Så säger HERREN Sebaot: Detta folk säger: ’Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden, att HERRENS hus bygges upp.’” Det folk som Haggai riktade sig till måste erkänna detta.

12. Vilken benämning använde Gud om sig själv, och av vilket värde borde detta ha varit för dessa judar?

¹² Men vem hade talat om för ”HERREN Sebaot” eller ”härskarornas Jehova” (NW) vad ”detta folk” hade sagt? Å, härskarornas Jehova hade själv hört det med sina underbara medel att höra från himmelen. Han hade ett effektfullt sätt att tala om sig själv, nämligen som ”härskarornas Jehova” (på hebreiska: Jehovahʹ Tsebaothʹ). I de inspirerade hebreiska skrifterna förekommer uttrycket ”härskarornas Jehova” 281 gånger, och profeten Samuel var den förste som använde det i skrift. (1 Samuelsboken 1:3) Också inspirerade kristna skribenter, Paulus och Jakob, använde det. (Romarna 9:29; Jakob 5:4) Var denna påminnelse om att Jehova var högste befälhavaren över de himmelska härskarorna en tröst för dem som då bodde i Jerusalem och provinsen Judeen?

13. Varför borde detta ha varit till uppmuntran för judarna under rådande omständigheter?

¹³ Den borde ha varit det. Vid den tiden hade de inte någon stående här, sådan som de starkt väpnade nationerna i världen har i vår tid. När de lämnade fångenskapens land, Babylon, för att återvända till sitt hemland, hade de ingen truppstyrka till att följa dem och skydda dem mot marodörer längs vägen. Och år 468 f.v.t. vägrade Esra, som var skriftlärd och präst, att låta en trupp soldater och ryttare från kung Artasasta (Artaxerxes) av Persien följa honom till Jerusalem. — Esra 8:22, 23.

14. Vilken personlig uppfattning, som dessa obeväpnade judar hade gett uttryck åt, gjorde Jehova så uppbragt, och vad var misshagligt med den?

¹⁴ Vad var det nu som detta obeväpnade ”folk”, invånarna i Jerusalem och Juda, hade sagt som gjorde härskarornas Jehova så uppbragt? Det var denna personliga uppfattning de hade: ”Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden, att HERRENS hus bygges upp.” Ett sådant ”hus” skulle vara en byggnad för tillbedjan av härskarornas Jehova i Jerusalem, där översteprästen Josua, Josadaks son, kunde tjänstgöra tillsammans med alla de andra prästerna av Arons familj. Det skulle vara ett tempel. Det var med rätta som ett sådant hus för tillbedjan, ett sådant tempel, skulle vara av intresse för härskarornas Jehova. ”Detta folk” i Jerusalem och Juda var tillbedjare av Jehova. Varför sade de då: ”Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden, att HERRENS hus bygges upp”? Vad var misshagligt i fråga om detta? Det visade i varje fall brist på intresse för den hela och fulla tillbedjan av deras Gud. Det förrådde också brist på tro på den oövervinnlige ”härskarornas Jehova”. Följaktligen försummade ”detta folk” det som var det huvudsakliga syftet med att det kommit tillbaka till Jerusalem och Juda. Vad var detta?

PLIKTFÖRGÄTENHET MOT GUDS TILLBEDJANS HUS

15. a) När blev de judiska landsförvista befriade från Babylon, och hur? b) Vad var det verkliga syftet med att de befriades, så att de kunde bege sig tillbaka till sitt hemland?

¹⁵ Sjutton år innan detta hände, på våren år 537 f.v.t., hade dessa som nu var bosatta i Jerusalem och Juda blivit befriade ur fångenskapen i Babylon. Det var i själva verket härskarornas Jehova som hade återköpt dem och återlöst dem för att de skulle kunna vandra ”den heliga vägen” och återvända till Sion, som Jerusalem också kallas. (Jesaja 35:8—10) Återköptes ”detta folk” bara för att dessa landsförvista skulle få en plats att bo på långt borta från det avgudiska Babylon, företrädesvis i deras förfäders älskade land? Eller vad var i verkligheten det huvudsakliga syftet med att de återvände till detta land, som hade legat öde utan människor och husdjur i sjuttio år, från och med Jerusalems förstöring år 607 f.v.t.? (2 Krönikeboken 36:17—21) Detta är tydligt uttryckt i det kungliga påbud som utfärdades år 537 f.v.t. av Cyrus den store, den persiske erövraren av Babylon vid floden Eufrat. (2 Krönikeboken 36:22, 23) Detta påbud upptecknades i sin helhet av Esra, som var skriftlärd och präst, och det lyder:

”Men i den persiske konungen Kores’ [Cyrus’] första regeringsår uppväckte HERREN [Jehova] — för att HERRENS ord från Jeremias mun skulle fullbordas — den persiske konungen Kores’ ande, så att denne lät utropa över hela sitt rike och tillika skriftligen kungöra följande: ’Så säger Kores, konungen i Persien: Alla riken på jorden har HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare hans Gud, och han drage upp till Jerusalem i Juda för att bygga på HERRENS, Israels Guds, hus; han är den Gud, som bor i Jerusalem. Och varhelst någon ännu finnes kvar, må han av folket på den ort, där han bor såsom främling, få hjälp med silver och guld, med gods och boskap, detta jämte vad som frivilligt gives till Guds hus i Jerusalem.’ ...

Och konung Kores utlämnade de kärl till HERRENS hus, som Nebukadnessar hade fört bort ifrån Jerusalem och låtit sätta in i sin guds hus. Dem utlämnade nu Kores, konungen i Persien, åt skattmästaren Mitredat, och denne räknade upp dem åt Sesbassar, hövdingen för Juda. ... Kärlen av guld och silver utgjorde tillsammans fem tusen fyra hundra. Allt detta förde Sesbassar med sig, när de som hade varit i fångenskapen drogo upp från Babel till Jerusalem.” — Esra 1:1—11.

16. a) Vem var ”Sesbassar, hövdingen för Juda”? b) Av vilket historiskt faktum framgår det att de återförda landsförvista insåg vilket som var deras verkliga uppdrag, då de återvände till sitt hemland?

¹⁶ Denne ”Sesbassar, hövdingen för Juda”, är uppenbarligen densamme som Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare. (Esra 2:1, 2; 5:1, 2, 14—16; Haggai 1:1, 14; 2:3, 22) Serubbabel, Juda ståthållare, och de övriga av de återkomna landsförvista insåg att det viktigaste uppdrag de hade, då de återvände till sitt hemland, var att återuppbygga templet i Jerusalem för tillbedjan av Jehova. Detta framgår av ett historiskt faktum: Vid slutet av de sjuttio år, under vilka Jerusalem och Juda låg öde, byggde dessa återköpta landsförvista ett altare åt Jehova på den plats där det tidigare templets altare hade stått, och senare lade de grunden till ett nytt tempel där. Vi läser:

”När sjunde månaden [Tischri] nalkades och Israels barn nu voro bosatta i sina städer, församlade sig folket såsom en man till Jerusalem. Och Jesua, Josadaks son, och hans bröder, prästerna, och Serubbabel, Sealtiels son, och hans bröder stodo upp och byggde Israels Guds altare för att offra brännoffer därpå, såsom det var föreskrivet i gudsmannen Moses lag. De uppförde altaret på dess plats, ty en förskräckelse hade kommit över dem för de främmande folken; och de offrade åt HERREN brännoffer därpå, morgonens och aftonens brännoffer. Och de höllo lövhyddohögtiden [15—22 Tischri], såsom det var föreskrivet, och offrade brännoffer för var dag till bestämt antal, på stadgat sätt, var dag det för den dagen bestämda antalet. ... På första dagen i sjunde månaden [Tischri] begynte de att offra brännoffer åt HERREN, innan grunden till HERRENS tempel ännu var lagd. ...

Och året näst efter det, då de hade kommit till Guds hus i Jerusalem [år 536 f.v.t.], i andra månaden [Siv eller Ijjar; april/maj], begyntes verket av Serubbabel, Sealtiels son, och Jesua, Josadaks son, och deras övriga bröder, prästerna och leviterna, och av alla dem som ur fångenskapen hade kommit till Jerusalem; det begyntes därmed att de anställde leviterna, dem som voro tjugu år gamla eller därutöver, till att förestå arbetet på HERRENS hus. ... Och när byggningsmännen lade grunden till HERRENS tempel, ställdes prästerna upp i ämbetsskrud med trumpeter, så ock leviterna, Asafs barn, med cymbaler till att lova HERREN, efter Davids, Israels konungs, anordning. Och de sjöngo under lov och tack till HERREN, därför att han är god och därför att hans nåd varar evinnerligen över Israel. Och allt folket jublade högt till HERRENS lov, därför att grunden till HERRENS hus var lagd.

Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamle, som hade sett det förra huset, gräto högljutt, när de sågo grunden läggas till detta hus; många åter jublade och voro så glada, att de ropade med hög röst. Och man kunde icke skilja mellan det högljudda, glada jubelropet och folkets högljudda gråt; ty folket ropade så högt, att ljudet därav hördes vida omkring.” — Esra 3:1—13.

17, 18. När och varför upphörde byggnadsarbetet på templet?

¹⁷ Vid denna tid sade inte dessa återförda israeliter: ”Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden, att HERRENS hus bygges upp.” (Haggaj 1:2) Men snart kom det utifrån motstånd mot dessa ”som hade återkommit från fångenskapen”, ”fångenskapens barn” (Åk). Detta berodde på att de i religiöst avseende renade israeliterna inte ville låta dem som stod utanför och som föregav sig vara tillbedjare av Jehova förena sig med dem i att bygga templet åt Israels Gud. Därför blev dessa harmsna, avvisade grannar deras motståndare och fortsatte att hindra templets återuppbyggande under hela återstoden av kung Cyrus’ regering och under de efterföljande kungarnas regering i det persiska väldet, fram till den persiske kung Darius Hystaspes’ regering. Innan denne persiske Darius I började regera, lyckades dessa palestinska motståndare få väldets härskare att förbjuda arbetet med att bygga på Jehovas tempel genom att anklaga dessa ”fångenskapens barn”, som blivit återförda, för att vara upprorsmakare. — Esra 4:1—22.

¹⁸ Den persiske kung som utfärdade förbudet kallas i bibeln Artasasta (Artaxerxes), och vi läser: ”Så snart nu vad som stod i konung Artasastas skrivelse hade blivit läst för Rehum och sekreteraren Simsai och deras medbröder, gingo de med hast till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt. Så förhindrades nu arbetet på Guds hus i Jerusalem. Och det blev förhindrat ända till den persiske konungen Darejaves’ andra regeringsår.” — Esra 4:23, 24.

19. a) I omkring hur många år förhindrades tempelarbetet? b) Varför försatte förbudet tempelbyggarna i bryderi, men vem förde till sist målet i rätt riktning?

¹⁹ Kung Darius I:s andra regeringsår inföll under åren 520/519 f.v.t., och detta betydde att arbetet med att bygga ett nytt tempel åt Jehova i Jerusalem förhindrades i omkring sexton år, från den tid då grunden till detta tempel hade blivit lagd av ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua (eller: Jesua; Jesus i den grekiska Septuagintaöversättningen). Detta förbud, som utfärdats av den persiske härskaren Artaxerxes, måste ha gjort judarna i Jerusalem och Juda alldeles förvirrade, lämnat dem i bryderi. De kan ha undrat hur denne senare härskares förbud kunde upphäva kung Cyrus den stores påbud, som hade utfärdats år 537 f.v.t. som en del av ”Mediens och Persiens oryggliga lag”. (Daniel 6:8, 12) De tänkte sig inte att kunna få saken prövad i det persiska väldets domstolar, föra målet ända till väldets högsta domstol, till dess sista instans, härskaren själv. När en ny härskare, en efterträdare till Artaxerxes, tillträdde, skulle detta bli möjligt. Men vem skulle nu föra målet? Ingen annan än ”härskarornas Jehova” själv.

20. På grund av vilken tidigare profetia genom Jesaja var Jehova inte villig att låta det påbud om att bygga, som getts genom kung Cyrus, bli upphävt?

²⁰ Två hundra år tidigare hade den store teokraten, Jehova, genom sin profet Jesaja talat om sig själv såsom ”den som säger om Kores: ’Han är min herde, han skall fullborda all min vilja, och han skall säga om Jerusalem: ”Det skall bliva uppbyggt” och till templet: ”Din grund skall åter varda lagd.”’ Så säger HERREN till sin smorde, till Kores som jag har fattat vid hans högra hand, då jag nu vill slå ned folken inför honom.” (Jesaja 44:28—45:1) Följaktligen var det inte härskarornas Jehovas vilja att Kores’ eller Cyrus’ påbud beträffande Jehovas hus i Jerusalem skulle bli upphävt. Jehova är inte en sådan Gud att han låter lägga grunden till en byggnad och sedan finner sig vara ur stånd att fullborda byggnaden, så att alla åskådarna skulle ”börja göra narr av honom och säga: ’Denne ... [Gud] började att bygga men var inte i stånd till att avsluta sitt verk.’” (Lukas 14:29, 30, NW) Nej, Jehova fullbordar det han påbörjar; hans ord återvänder aldrig till honom ouppfyllt, ”fåfängt”. — Jesaja 55:11.

ALLMÄNNA MENINGEN OCH DET KUNGLIGA FÖRBUDET UTMANAS

21. Hur och under vilket år började Jehova rätta till judarnas sedan länge uttryckta missuppfattning om tempelbyggandet?

²¹ Nu hade alltså tiden kommit för härskarornas Jehova att rätta till den missuppfattning som judarna i Jerusalem och Juda länge hade gett uttryck åt, den som gick ut på att tiden ännu inte var inne att Jehovas hus byggdes upp. Vad gjorde han då? Han uppreste profeter som inte var rädda för att tala emot den allmänna meningen. I Esra 5:1 får vi veta vilka dessa profeter var: ”Men profeten Haggai och Sakarja, Iddos son [sonson, NW], profeterna, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem i Israels Guds namn, efter vilket de voro uppkallade.” De inledande verserna i Haggais och Sakarjas upptecknade profetior visar oss vilket år de började profetera, nämligen i ”konung Darejaves’ [av Persien] andra regeringsår”. Men Haggai började före Sakarja, eftersom Jehovas ord kom genom honom på första dagen i månmånaden Elul, nymånadsdagen, då det i Jerusalem kunde finnas många pilgrimer från städerna i Juda där utanför.

22. Om vad behövde Haggai till att börja med underrätta folket, och vad behövde de få påvisat för sig som en utmaning mot allmänna meningen?

²² Först av allt underrättade profeten Haggai folket där i Jerusalem om att härskarornas Jehova vet vad de säger om tiden att bygga hans hus för tillbedjan, vilket blev bemyndigat av den persiske kungen Cyrus den store. Gud hade länge nog haft tålamod med de judar som hade denna sinnesinställning. Nu, då situationen tycktes vara som svårast, då det ihållande motståndet från hedniska, religiösa motståndare hade förstärkts genom ett kungligt förbud, ja, nu var tiden inne för en utmaning av allmänna meningen bland detta återköpta folk. De behövde få framhävt för sig vad de var skyldiga till och orsaken till att det hade gått så illa för dem.

23. Hur visade den utmaning som framställdes ett samband mellan det tillstånd som Jehovas hus då befann sig i och deras eget ekonomiska tillstånd?

²³ Nu kommer utmaningen! ”Men HERRENS ord kom genom profeten Haggai; han sade: Är då tiden kommen för eder att själva bo i panelade hus, medan detta hus ligger öde? Därför säger nu HERREN Sebaot så: Given akt på huru det går eder. I sån mycket, men inbärgen litet; I äten, men fån icke nog för att bliva mätta; I dricken, men fån icke nog för att bliva glada; I tagen på eder kläder, men haven icke nog för att bliva varma. Och den som får någon inkomst, han får den allenast för att lägga den i en söndrig pung.” — Haggai 1:3—6.

24. Vilket sakernas tillstånd, som saknade jämvikt, rådde med avseende på deras egna hus och Jehovas hus, och vilka frågor väckte detta?

²⁴ Det fanns en viktig orsak till att de hade det så illa i materiellt avseende. Dessa återförda judar sade att det inte var tid för dem att bygga på Jehovas tempel, och därför låg ”detta hus” för tillbedjan av Gud ”öde”. Det fanns bara en grund, som var lagd så långt tillbaka som år 536 f.v.t., men det fanns ingen överbyggnad på den. Samtidigt bodde de själva i sina hus med goda yttertak och innertak och med väggar som var väl panelade med utsökta träslag. Vilken påfallande kontrast var det inte mellan deras egna bekväma hem och Jehovas helgade hus, som var avsett för hela nationens andliga intressen! Var inte detta ett sakernas tillstånd som saknade jämvikt? Förrådde inte detta att de lade större vikt vid materiella ting, sin egen bekvämlighet, än vid sina andliga behov och sina förpliktelser mot den store teokraten, Jehova? Var inte detta till skada för dem i både andligt och materiellt avseende? Skadade de inte sig själva i både religiöst och ekonomiskt avseende? Jo!

25. Vad var den viktiga orsaken till att de skadade sig själva, inte bara i religiöst, utan också i ekonomiskt eller materiellt avseende?

²⁵ Varför också i ekonomiskt eller materiellt avseende? Därför att deras land var ett land givet av Gud. Jehova hade vidare återköpt dem från Babylon och fört dem tillbaka till detta land som sitt återlösta folk. Han hade också för länge sedan sagt till deras förfäder: ”När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.” (3 Moseboken 25:23) Eftersom landet var hans, kunde han få det att blomstra, men han kunde också hålla tillbaka sin välsignelse från det. Han blev således ansvarig för landets alstringsförmåga. Om han var missnöjd med sitt återlösta folk, var det då inte följdriktigt att han höll tillbaka sin välsignelse? Och visade han inte genom sin profet Haggai sitt missnöje över att hans hus, det viktigaste huset i hela Juda land, låg öde och över att det hade legat öde i så många år?

26. Varför rådde det ett samband mellan att Jehovas hus låg öde och att landets inbyggare befann sig i ett så dåligt ekonomiskt tillstånd?

²⁶ Under dessa omständigheter måste det ha rått något samband mellan det ”öde” tillstånd som Jehovas hus för tillbedjan befann sig i och det förhållandet att dessa återlösta judar sådde mycket på sin av Gud givna jord och ändå fick skörda litet. De inbärgade visserligen någonting att äta, men det var inte nog för att tillfredsställa deras begär eller behov. De drack vin som var gjort av den druvsaft som deras vingårdar gav, men de fick inte så stor vinskörd att de kunde göra tillräckligt med vin för att kunna bli glada av det. De kunde framställa någonting att ha på kroppen, men det var inte tillräckligt eller av sådan kvalitet att de kunde hålla sig varma under kallt väder. Och om några behövande tog tjänst för att försörja sig eller få hjälp att klara utgifterna, föreföll det som om de pengar de förtjänade lades i en penningpåse som var full av hål, så att mynten föll ur och gick förlorade utan att bli till gagn för lönarbetarna. Med tanke på det förhållande som de som var i besittning av landet stod i till landets himmelske ägare och med tanke på deras religiösa förpliktelser mot honom måste det ha funnits något viktigt samband mellan hans hus, som låg ”öde”, och deras ekonomiska depression.

27. Hur visade Jehovas tidigare profetia i Hesekiel 36:33—36 att det fanns ett sådant samband?

²⁷ Detta samband måste ha varit verkligt med tanke på det löfte som Jehova, deras Gud, hade gett genom sin profet Hesekiel kort efter det att Jerusalem blivit förstört och Juda land blivit ödelagt mer än sjuttio år tidigare: ”Så säger Herren, HERREN: När jag har renat eder från alla edra missgärningar, då skall jag låta städerna ånyo bliva bebodda, och då skola ruinerna åter byggas upp, och det förödda landet skall åter bliva brukat, i stället för att det har legat såsom en ödemark inför var man som har gått där fram. Och då skall man säga: ’Det landet, som var så förött, har nu blivit såsom Edens lustgård, och städerna, som voro så ödelagda, förödda och förstörda, de äro nu bebodda och befästa.’ Då skola de folk, som äro kvar runt omkring eder, förnimma, att jag, HERREN, nu åter har byggt upp det som var förstört och ånyo planterat det som var förött. Jag, HERREN, har talat det, och jag fullbordar det också.” — Hesekiel 36:33—36.

28. Hur kom det sig att denna profetia, som getts genom Hesekiel, ännu år 520 f.v.t. inte hade blivit uppfylld på judarna, och varför bör vi i vår tid tillämpa kärnpunkten i detta på oss själva?

²⁸ När den återlösta kvarlevan av gudfruktiga judar återvände till det ödelagda landet år 537 f.v.t, hade de högt ställda förhoppningar om att få se denna strålande profetia uppfyllas. Men nu, år 520 f.v.t., hade deras högt ställda förhoppningar gäckats. Varför det? Ja, varför sade inte de hedniska folken omkring dem: ”Det landet, som var så förött, har nu blivit såsom Edens lustgård”? Skälet till detta är uppenbart: Den återlösta kvarlevan av judar försummade tillbedjan av honom som hade gett ett sådant storslaget löfte genom profeten Hesekiel. Finns det inte en kärnpunkt i detta som vi i denna tid, som hoppas på att hela jorden skall förvandlas till ett paradis, bör ta till hjärtat? Jo visst. Men vad var det botemedel som behövde användas då på den tiden? Det borde vara någonting som vi nu kunde hämta råd av.

Kapitel 3

Botemedlet för dem som fått sina förhoppningar gäckade

1. Vilken dag var det fortfarande, och vilket samband skulle judarna få hjälp att inse genom att Jehova uppreste Haggai?

DET är fortfarande den 1 Elul eller den första dagen i sjätte månmånaden under den persiske kungen Darius I:s andra regeringsår. Enligt den kalender vi använder i denna tid skulle det vara omkring mitten av månaden augusti år 520 f.v.t. (Haggai 1:1) Genom sin profet Haggai riktade Jehova uppmärksamheten på hur det gick för hans återköpta folk, som han hade återfört till deras hemland sedan det hade legat öde i sjuttio år. (2 Krönikeboken 36:17—21) Jehova uppmanade dem att av hjärtat ägna uppmärksamhet åt de ovanliga sätt på vilka saker och ting hände dem. Då skulle de kunna se sambandet mellan att allt deras hårda arbete med jorden visade sig vara så föga givande och att de lät Jehovas hus för tillbedjan ligga öde, fastän de tog god vård om sig själva när det gällde bostadsförhållanden. — Haggai 1:2—6.

2. Vilket slags problem gällde det i grund och botten för dessa judar? Vem kunde därför ordinera det rätta botemedlet, och hur började ordinationen?

² Var den egentliga orsaken till att judarna hade det så illa ställt, sedan de varit tillbaka i sitt hemland i sjutton år, av religiös karaktär? Om det var så, då var Jehova den som utan att ta miste kunde peka ut för dem denna orsak och även ordinera botemedlet. Han var inte tillfredsställd med att de var så intresserade av sin materiella vällärd eller med att de försummade hans hus för tillbedjan. Sedan han haft fördrag med denna deras obalanserade inställning under så lång tid, sade han alltså till dem genom profeten Haggai: ”Ja, så säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW]: Given akt på huru det går eder. Men dragen nu upp till bergen, hämten trävirke och byggen upp mitt hus, så vill jag hava behag därtill och bevisa mig härlig [bliva ärad, Åk], säger HERREN.” För att framhålla vad som var den verkliga orsaken till att resultaten av deras hårda arbete var så gäckande lät han Haggai vidare profetera:

3. Vem sade sig vara ansvarig för deras dåliga ekonomiska belägenhet?

³ ”I väntaden på mycket, men se, det blev litet; och när I förden det hem, då blåste jag på det. Varför gick det så? säger HERREN Sebaot. Jo, därför att mitt hus får ligga öde, under det att envar av eder hastar med sitt eget hus. Fördenskull har himmelen ovan eder förhållit eder sin dagg och jorden förhållit sin gröda. Och jag har bjudit torka komma över land och berg och över säd, vin och olja och alla andra jordens alster och över människor och djur och över all frukt av edra händers arbete.” — Haggai 1:7—11.

4. Vilken åtgärd ålade Jehova judarna att vidta trots det kungliga förbudet, och vilken avgörande fråga ställdes judarna härigenom inför?

⁴ När dessa ord kungjordes, var det grundlagsstridiga förbud, som dåvarande perserkungen Artaxerxes utfärdat mot byggandet av Jehovas tempel i Jerusalem, fortfarande i kraft. Likväl uppmanade härskarornas Jehova, i det han talade genom Haggai, dessa judar, som befann sig i en svår situation, att skaffa material och bygga på huset, ”så vill jag hava behag därtill och bevisa mig härlig”. (Haggai 1:8) Den fråga som nu kom upp var: Vilketdera skall åtlydas — Jehovas vilja eller imperiehärskarens förbud, dvs. en vid det här laget avliden, felunderrättad människas vilja? Vems order skall utföras — den levande, högste Gudens, den store teokratens, eller en död persisk härskares? Om de gjorde som de kristna apostlarna längre fram i tiden gjorde, dvs. lydde ”Gud såsom härskare mer än människor”, skulle de väcka invändningar och motstånd från dem som var för förbudet, men de skulle vinna Guds godkännande. (Apostlagärningarna 5:29, NW) De behagade redan dessa hedniska motståndsmän men misshagade Gud. Var de nu villiga att uppväcka sina hedniska motståndares misshag och därigenom vinna härskarornas Jehovas goda behag?

5. Vad kunde motståndarna och oppositionsmännen inte råda över, och vad kunde de inte avlägsna till förmån för judarna?

⁵ Dessa hedniska motståndare kunde inte behärska vädret i Juda land. Inte ens hela det persiska väldet kunde göra det. De kunde inte förmå himlen att frambringa den nödvändiga daggen under den torra årstiden. De kunde inte förmå jorden att ge sin avkastning, så att de judar som brukade jorden inte bara sådde mycket och väntade mycket, utan också inbärgade mycket. Och omvänt kunde dessa mäktiga perser och judarnas närboende motståndare inte under den normalt regniga årstiden avlägsna den torka som kom över jorden, över säden, över det nya vinet, över oljan och över alla andra markens alster och inte heller den torka som kom över människor och husdjur och det som människorna arbetade för med sina händer. Men härskarornas Jehova kunde göra detta, eftersom dessa ogynnsamma förhållanden hade kommit från honom som ett uttryck för hans misshag.

6. Vem skulle judarna frukta, och av vilket skäl, men hur visade de att de inte hyste denna fruktan?

⁶ Till skillnad från de israeliter som orden i Jeremia 5:24 syftade på skulle dessa återförda judar inte frukta för det persiska väldets vrede, utan de skulle säga: ”Låtom oss frukta HERREN, vår Gud, honom som giver regn i rätt tid, både höst och vår, och som ständigt beskär oss de bestämda skördeveckorna.” (Jeremia 10:10—13) Sådan fruktan för Jehova kunde de inte visa genom att bara hasta till sina egna hus för att så snabbt som möjligt komma in i sina egna ombonade hem, medan de samtidigt lät sin Guds tillbedjans hus ligga öde. Det hus som tillhör en så stor person som härskarornas Jehova, den store teokraten, borde sättas främst. Människofruktan borde inte avhålla dem från att bygga på det, för att han måtte finna behag i det och bli ärad och förhärligad.

7, 8. a) Varför uppmanade Jehova judarna att hämta timmer till huset? b) Varför var ett sådant materiellt hus inte nödvändigt för Jehova, men ändå passande för honom?

⁷ Detta var botemedlet för deras beklagansvärda förhållanden i materiellt och andligt avseende — nämligen att de lydde Gud såsom härskare mer än människor och gick åstad och byggde upp Guds hus för tillbedjan. Må de gå upp på det skogklädda berget och fälla träd och föra hem timmer för att bygga på det viktigaste av alla hus. Detta betydde inte att Guds tempel skulle byggas helt och hållet av trä. Men stenarna till det tempel som blivit nedrivet låg där på platsen, och trä till panelning och andra ändamål var det material som i första hand behövde göras i ordning. Det var inte som om härskarornas Jehova behövde ett jordiskt, materiellt hus som ett hem att bo i bland dessa judar, som hade så goda bostäder. Han hade redan sin boningsort, som inte var danad med människohänder, nämligen i de heliga himlarna, och detta tempel av sten och trä där på Moria berg i Jerusalem var bara en modell av ett framtida andligt tempel, ett verkligt hus för tillbedjan av den högste Guden. Det var alldeles som tempelbyggaren Salomo sade:

⁸ ”Men kan då Gud verkligen bo på jorden? Himlarna och himlarnas himmel rymma dig ju icke; huru mycket mindre då detta hus, som jag har byggt!” — 1 Konungaboken 8:27.

9. a) Hur skulle följaktligen Gud bo i detta hus? b) Vad skulle judarna återställa genom att tillbedja i ett sådant tempel, och vad skulle detta leda till för dem själva?

⁹ Följaktligen var det inte personligen som Gud skulle bo i det återuppbyggda templet i Jerusalem, utan bara genom sin ande, sin heliga, osynliga verksamma kraft, och genom att vända sitt ansikte eller sin uppmärksamhet mot detta tempel. Han skulle helga det eller göra det till ett heligt hus, och det skulle vara centrum för hela nationens religiösa tillbedjan. Där skulle offer för enskilda individer eller för hela nationen frambäras på det enda godkända altaret, och det skulle vara den plats till vilken nationen skulle församlas under sina tre årliga högtider och på försoningsdagen för hela nationen. Där kunde översteprästen Josua, Josadaks son, och alla underprästerna tjänstgöra till förmån för folket. På så sätt kunde Israels nation vidmakthålla det återställda goda förhållandet till sin teokratiske härskare, Jehova, och hålla sig i gott andligt tillstånd. Jehova skulle bli förhärligad genom återuppbyggandet av det tempel vid vilket hans namn skulle vara fäst, och han skulle göra sitt goda behag känt genom att utgjuta välsignelser över dem, andliga och materiella välsignelser.

LYDNAD FÖR GUD SOM HÄRSKARE ELLER FÖR MÄNNISKOR?

10, 11. Till vilka var Haggais inledande profetia riktad, och vilket beslut hade fattats, enligt vad som framgår av den åtgärd som följde?

¹⁰ Profeten Haggais inledande budskap var särskilt riktat till ”Serubbabel, Sealtiels son, Juda ståthållare, och till översteprästen Josua, Josadaks son”. (Haggai 1:1) Detta gjorde att de blev förpliktade att ta ledningen och ge hela nationen ett gott föredöme. Men dessa två män, ståthållaren och översteprästen, visste vad de hade att vänta från motståndarna, om de återupptog byggandet på templet i Jerusalem. Vad visar historien om dem — att de lydde härskarornas Jehova såsom härskare eller att de lydde människor? De satte de andliga intressena främst och lydde Gud. Haggai omtalar:

¹¹ ”Och Serubbabel, Sealtiels son, och översteprästen Josua, Josadaks son, med hela kvarlevan av folket lyssnade till HERRENS, sin Guds, röst och till profeten Haggais ord, eftersom HERREN, deras Gud, hade sänt honom; och folket fruktade för HERREN.” — Haggai 1:12.

12. Insåg folket vem det var som hade sänt Haggai, och vilken fruktan övervann de?

¹² Genom det budskap som profeten kungjorde för folket den sjätte nymånadsdagen det året visste de var den modige Haggai stod i frågan som gällde lydnad för Gud eller människor. De insåg att Jehova hade sänt Haggai, och det var orsaken till att de lyssnade till honom som den som förmedlade Jehovas budskap för detta tillfälle. De begrundade uppriktigt det han hade att säga, även om det var i form av en tillrättavisning. De förstod huvudpunkten i den linje Gud följde när han resonerade med dem. De insåg sin underlåtenhet, sin pliktförgätenhet. De hade goda skäl att hysa fruktan för Jehova. Det var den högste befälhavaren över de himmelska härskarorna som talade genom sin profet Haggai, och deras fruktan för denne härskarornas Jehova övervann varje som helst fruktan för människor och till och med fruktan för det persiska väldet. Likväl behövde de uppmuntran, och Haggai användes nu till att ge dem uppmuntran:

13. Vilket uppmuntrande budskap gav Haggai sedan åt folket?

¹³ ”Då sade Haggai, HERRENS sändebud, efter HERRENS uppdrag, till folket så: ’Jag är med eder, säger HERREN.’” — Haggai 1:13.

14. Vad betydde detta budskap för tempelbyggarna, om man tänker på alla motståndarna, och vilken regel som senare fastställdes av Jesus Kristus skulle de följa genom att börja bygga?

¹⁴ Vilket mera uppmuntrande budskap skulle dessa gudfruktiga judar kunna få? De motståndare som bodde i grannskapet kunde ha hela det persiska väldet på sin sida, men genom ett handlingssätt i lydnad hade de återköpta israeliterna härskarornas Jehova på sin sida. Jehova skulle inte bli missnöjd med att de satte i gång med att återuppbygga hans tempel. I överensstämmelse med den regel som Jesus Kristus fastställde mer än fem hundra femtio år längre fram i tiden behövde det som hör kejsaren (eller imperiehärskaren) till ges åt kejsaren, men det som hör Gud till måste på samma sätt ges åt Gud, och det som hör honom till kommer först. (Matteus 22:21) På grund av att de handlade i överensstämmelse med denna regel hade de Jehova med sig. Detta garanterade dem framgång i att bygga upp templet.

15. Varför gick det nu mer än tre veckor innan folket gick till verket och började arbeta på Jehovas hus?

¹⁵ Nationen hade nu tillförsikt till sin allsmäktige Gud och inriktade sig på den förnämsta uppgift för vilken de hade företagit den långa flyttningen tillbaka från Babylon till sitt heliga hemland. Mer än tre veckor gick, inte på grund av att man i ängslan uppsköt arbetena, utan för att man skulle organisera angelägenheterna för ett lämpligt igångsättande. De blev alla kraftigt stimulerade genom Guds ande eller osynliga verksamma kraft. Den verkade som en pådrivande kraft inom dem. Så kom den tjugofjärde dagen i månmånaden Elul, och vad hände då? Haggai, du var där; säg oss detta. ”Och HERREN uppväckte Serubbabels, Sealtiels sons, Juda ståthållares, ande och översteprästen Josuas, Josadaks sons, ande och allt det kvarblivna folkets ande, så att de gingo till verket och arbetade på HERREN Sebaots, sin Guds, hus. Detta skedde på tjugufjärde dagen i sjätte månaden av konung Darejaves’ andra regeringsår.” — Haggai 1:14; 2:1.

16. Vilken inställning hade judarna fallit offer för, innan Haggai började profetera, men vad blev de nu stimulerade till att göra?

¹⁶ Innan Haggais profetia förkunnades den första dagen i sjätte månaden det året hade ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua och den återförda kvarlevan av det judiska folket förlorat drivkraften, benägenheten, känslan av brådska, nitälskan och entusiasmen i fråga om att återuppbygga Jehovas tempel. De hade dukat under för motstånd och inblandning från sina motståndares sida och sade för sig själva: ”Ännu är icke tiden kommen att gå till verket, tiden, att HERRENS hus bygges upp.” (Haggai 1:2) Men nu, tack vare Haggais budskap från deras Gud, började de se annorlunda på förhållandena. Därför uppeggade den högste befälhavaren, härskarornas Jehova, anden i dem alla. Efter att ha gjort det nödvändiga i fråga om organisation och förberedelse satte de i gång med detta sitt viktigaste arbete i Juda land, i det de utförde de förberedande åtgärderna för det faktiska byggnadsarbetet på sin Guds tempel. Tiden är fastställd: det var den 24 Elul i perserkungen Darius I:s andra regeringsår. Detta var inemot mitten av september år 520 f.v.t. Det var den tid på året då daggen började avsätta sig på växtligheten efter den torra perioden under sommaren.

17. Vad inbegrep detta förberedande arbete, och varför brydde sig judarna inte om huruvida motståndarna lade märke till deras arbete?

¹⁷ Härskarornas Jehova var utan tvivel tillfredsställd med att se detta förberedande arbete komma i gång. Man skulle hugga och såga timmer till bjälkar och panelning; man måste ha brutit en del sten. Spillror och grus måste röjas undan från den historiska platsen för templet, vilken kung David för länge sedan hade köpt på 1000-talet före den vanliga tideräkningen. (2 Samuelsboken 24:18—25; 1 Krönikeboken 21:18—22:19; 2 Krönikeboken 3:1) Dessa spillror kunde ha hopats under många år. Om judarnas närboende hedniska motståndare lade märke till denna förberedande verksamhet vet vi inte. Men även om de gjorde det, brydde sig de upptagna judarna inte om detta. De visste att de hade sin Guds godkännande, att de utförde hans arbete och att den oövervinnlige härskarornas Jehova stod på deras sida. Likväl var det givet att det skulle uppstå häftigt motstånd från fiendens håll. Hur framgångsrikt skulle motståndet bli denna gång? Vi skall undersöka detta.

EN HISTORISK PARALLELL

18. Har det varit någon nutida parallell till detta, och vems skrifter vänder vi oss här till?

¹⁸ Finns det någon historisk parallell till detta i nutiden, så att denna forntida händelse lyfts ut ur den helt och hållet döda historiens värld? Vi har skäl att tro att det finns en sådan. En judisk skribent under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, en farisé av Benjamins stam som hette Saulus och var från Tarsus i Mindre Asien, blickade tillbaka på sitt folks forntida historia och skrev därpå ned sina iakttagelser. Till vilka skrev han? Han sände sitt brev till det kejserliga Rom i Italien, men inte till någon så kallad ”biskop av Rom, efterträdare till apostlarnas furste, Kristi ställföreträdare”. Nej, inte alls. Vid den tiden hade kristenheten ännu inte fått sin början med någon sådan religiös dignitär, utan det skulle dröja till dess kejsar Konstantin den store på 300-talet gav den en begynnelse. Saulus från Tarsus, som nu hade blivit en Jesu Kristi apostel och kallades Paulus, skrev sitt brev till församlingen av de första kristna i Rom och dryftade mycket av de inspirerade hebreiska skrifterna.

19. Vilken profetisk bok inbegrips i det som Paulus skrev i Romarna 15:4?

¹⁹ I det som nu betecknas som Romarbrevet, Rom. kapitel femton, vers fyra, skrev Paulus (NW): ”Ty allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning, för att vi genom uthärdande och genom trösten från Skrifterna måtte ha hopp.” (Romarna 1:1—7) Dessa skrifter inbegrep Haggais bok.

20. Varför kan vi, enligt 1 Korintierna 10:6—11, leta efter förebildliga värden i Haggais skildring?

²⁰ Aposteln Paulus skrev också ett par brev till den kristna församlingen i Korint i den romerska provinsen Akaja, och i sitt första brev, kapitel tio, beskriver han händelser i judarnas liv under forntiden och säger: ”Nu blev dessa ting exempel [grekiska: förebilder] för oss, för att vi inte skall vara människor som har begär till det som är skadligt, alldeles som de hade begär till sådant. ... Men dessa ting fortfor att vederfaras dem såsom exempel [grekiska: för ett förebildligt ändamål], och de blev nedskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar har kommit.” (1 Korintierna 10:6—11, NW) Det är då rimligt att förvänta att också de händelser som skildrades av profeten Haggai är av värde som förebilder eller exempel. Ja, i ett inspirerat brev till hebréerna citerar aposteln Paulus från Haggais bok och gör en tillämpning av den, men inte på de hebréer som inte blivit kristnade, utan på de köttsliga, omskurna hebréer som hade godtagit Jesus Kristus som den sedan länge utlovade Messias. (Haggai 2:7; Hebréerna 12:25—29) Därför kan vi i denna tid leta efter förebildliga värden i Haggais skildring.

ETT ANDLIGT ISRAEL BLIR INBEGRIPET

21. Hur beskriver aposteln Johannes i Uppenbarelseboken 11:1—4 ett förebildligt tempel som han fick se i en uppenbarelse?

²¹ Haggai blev använd i förbindelse med återuppbyggandet av Jehovas förebildliga tempel i Jerusalem under den tid ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua (grekiska: Jesus) verkade. Den av de kristna apostlarna som levde längst, nämligen Johannes, son till Sebedeus i Galileen, blev av romarväldet förvisad till fängelseön Patmos och fick där en rad inspirerade syner. I en av dessa syner såg han ett förebildligt tempel, och om detta skriver han: ”Och ett rör, likt en mätstång, gavs åt mig, och mig blev sagt: ’Stå upp och mät Guds tempel och altaret tillika med dem som tillbedja därinne. Men lämna å sido templets yttre förgård och mät den icke; ty den är prisgiven åt hedningarna, och de skola under fyrtiotvå månader förtrampa den heliga staden. Och jag skall låta mina två vittnen under ett tusen två hundra sextio dagar profetera, höljda i säcktyg.’” — Uppenbarelseboken 11:1—4.

22. a) Vad slags vittnen var dessa ”två vittnen”? b) På vad förtröstade Johannes nu, när det gällde hans förhållande till Jehova?

²² I detta fall är dessa symboliska ”två vittnen” för templets Gud kristna vittnen för den högste Guden, eftersom aposteln Johannes fick se sådant som skulle komma att inträffa i framtiden, inte sådant som hörde till den gångna judiska historien. (Uppenbarelseboken 1:1—6) Aposteln Johannes klassificerade sig själv som ett av de kristna vittnena. (Uppenbarelseboken 1:9; 19:9, 10) När Johannes fick denna uppenbarelse, hade det återuppbyggda templet i Jerusalem i den romerska provinsen Judeen förstörts tillsammans med den heliga staden, nämligen år 70 enligt den vanliga tideräkningen, alldeles som Messias, Jesus Kristus, hade förutsagt. (Matteus 24:1—22; Markus 13:1—20; Lukas 21:5—24) På grund av att Johannes hade blivit en lärjunge till Messias, som den judiska nationen hade förkastat, hade han tagit avstånd från de icke troende köttsliga israeliterna. Han var inte längre beroende av att han var född israelit som grundval för sitt förhållande till härskarornas Jehova. Han var beroende av det förhållandet att han var en andlig israelit, en som var pånyttfödd genom Guds ande, när det gällde hans förhållande till härskarornas Jehova. Johannes var nu jude ”invärtes”. Hans omskärelse var en sådan som ”sker på hjärtat genom anden”. — Romarna 2:29, NW.

23. Vilket ”Israel” tillhörde Johannes nu, och i vilket tempel tillbad han Jehova?

²³ Andligen talat var därför aposteln Johannes ”en ny skapelse”. (2 Korintierna 5:17) Detta är vad som räknas inför Gud, enligt vad aposteln Paulus skrev i Galaterna 6:14—16 (NW), i det han sade: ”Aldrig må det ske att jag skulle berömma mig annat än av vår Herre Jesu Kristi tortyrpåle, hans genom vilken världen har blivit fastnaglad vid en påle i förhållande till mig och jag i förhållande till världen. Ty varken omskärelse eller icke omskärelse är någonting, men en ny skapelse är någonting. Och över alla dem som vill vandra ordningsfullt enligt detta rättesnöre vare frid och barmhärtighet, ja, över Guds Israel.” Aposteln Johannes tillhörde detta andliga ”Guds Israel”. I denna egenskap behövde han inte ha ett tempel av sten och trä i Jerusalem för att tillbedja härskarornas Jehova. Som andlig israelit tillbad han Jehova Gud i hans stora andliga tempel, det som hade visats i förebild genom det materiella, jordiska tempel som hade stått i Jerusalem. (Hebréerna 9:23—26; 8:1, 2) Ja, tänk bara om vi skulle vara tvungna att ha ett materiellt tempel i Jerusalem att tillbedja Jehova Gud i! Vilken situation skulle vi då befinna oss i? Men vi kan tillbedja i samma andliga tempel som Johannes.

24. Vilka var alltså dessa symboliska ”två vittnen”? När blev de förtrampade av nationerna, och hur profeterade de i säcktyg?

²⁴ I den uppenbarelse som gavs åt Johannes är alltså de som Gud kallar ”mina två vittnen” andliga israeliter, åt Gud överlämnade, döpta efterföljare till den Messias som Johannes följde, nämligen Jesus Kristus. Som tillbedjare av härskarornas Jehova, vilka så att säga befann sig i hans andliga tempels förgårdar, blev de förtrampade av de hedniska nationerna ”under fyrtiotvå månader”. Detta skedde under första världskriget, åren 1914—1918. Under den tiden profeterade dessa symboliska ”två vittnen” i säcktyg i den betydelsen att det budskap de offentligt kungjorde var sorgligt. Det förutsade alla de hedniska nationernas kommande förintelse och våldsamma död, nu då ”hedningarnas tider” hade utlöpt tidigt på hösten år 1914. (Lukas 21:24) Likt dystra profeter, klädda i säcktygsdräkt till tecken på sorg, profeterade de i ett tusen två hundra sextio dagar under första världskriget. (Uppenbarelseboken 11:1—3) Vad hände med dem sedan, enligt vad aposteln Johannes såg på förhand?

25. Vad hände med dem, enligt Johannes’ syn, sedan de till fullo framburit sitt vittnesbörd?

²⁵ ”Och när de hava till fullo framburit sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, det som skall stiga upp ur avgrunden, giva sig i strid med dem och skall övervinna dem och döda dem. Och deras döda kroppar skola bliva liggande på gatan i den stora staden, som andligen talat heter Sodom och Egypten, den stad, där också deras Herre blev korsfäst.” — Uppenbarelseboken 11:7, 8.

26. Hur blev denna profetiska bild uppfylld under första världskriget?

²⁶ Detta vilddjur, som kom upp ur avgrunden, visades senare vara en symbol av den världsomfattande politiska organisation som nu är tusentals år gammal. På våren år 1918, innan första världskriget var över, drog denna vilddjurslika politiska organisation fördel av krigstidsförhållandena för att förbjuda den bibelförklarande litteratur, som användes av de två vittnenas klass, och fängslade de överlämnade kristna som hade främsta andelen i utgivandet av denna litteratur. På så sätt dödades dessa symboliska ”två vittnens” fria, offentliga verksamhet. Och så långt det gällde det offentliga vittnandet för Jehovas teokratiska regering var de lika döda kroppar, som låg på kristenhetens gator, blottställda för vanära och religiös förföljelse.

27. I vilket tillstånd kunde de vid den tiden sägas motsvara israeliterna, men varför varade detta inte länge för dessa ”vittnen”?

²⁷ Vid denna tid var dessa åt Gud överlämnade, döpta kristna tillbedjare i härskarornas Jehovas andliga tempel lika de köttsliga israeliter som var i landsförvisning i Babylon från år 607 till år 537 f.v.t. Men den profetiska synen i Uppenbarelseboken visade på förhand att detta tillstånd inte skulle vara länge för dessa symboliska ”två vittnen” — i själva verket bara ”i tre och en halv dagar”. Vad hände då? Blev deras kroppar begravna? Nej! De blev återupplivade. ”Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan föll över dem som sågo dem.” (Uppenbarelseboken 11:9—11) Dessa förföljda kristna ”profeter”, som förkunnade Guds nyfödda messianska rike, blev alltså inte begravna för evigt i kristenheten och inte heller i hela det övriga av det stora Babylon, den falska religionens världsvälde. På våren år 1919 ”kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter”, i det de på nytt framträdde offentligt som bemyndigade vittnen för Guds rike under hans Messias. I likhet med den israelitiska kvarlevan på Haggais tid, som fördes tillbaka från Babylon till Jerusalem och Juda, intog de på nytt sin rätta andliga besittning.

28. Vad var det nu tid för dessa befriade ”vittnen” att göra, alldeles som det var för de återförda judarna på Haggais tid?

²⁸ Vid den tiden hade visserligen ledamöter av styrelsen för Watch Tower Bible & Tract Society och medarbetare vid detta sällskaps högkvarter blivit frigivna ur fängelset, men det rådde fortfarande förbud mot litteratur som utgivits av detta sällskap och tidigare fått internationell spridning genom de åt Gud överlämnade, döpta kristna bibelforskarna. Men alldeles som det förhöll sig i fallet med de forntida israeliter som blev återförda till sitt hemland, så behövde den offentliga tillbedjan av härskarornas Jehova i hans andliga tempel återupplivas, uppbyggas. Tjänsten i hans andliga tempel måste få första platsen i deras befriade andliga besittning. Materialistiska möjligheter under efterkrigsperioden skulle inte ges företräde framför tillbedjan av Gud och tjänsten för Riket. Man måste driva ut människofruktan och helt och fullt förtrösta och lita på den store teokraten, härskarornas Jehova. Tiden att sörja över det som hänt under krigstiden, förföljelserna, svårigheterna och fångenskapen, var nu förbi. I sin återställda andliga besittning — ett rätt förhållande till härskarornas Jehova — hade de trätt in i en tid av fest och högtid, av andlig glädje och av lovprisning och tacksägelse, som riktades till deras store befriare, Jehova.

29. För vem i nutida dräkt var tiden nu inne, och hur började dennes röst höras, till exempel i The Watch Tower för 15 maj 1919?

²⁹ Tiden var nu inne för en nutida Haggai att träda fram, eftersom namnet Haggai betyder ”Festlig; Glad”, eller, om Haggai är en annan form av Haggia, ”Jahs högtid [chag]”, dvs. ”Jehovas högtid”. Vid denna passande tid började en röst höras som liknade Haggais, hans som var ”HERRENS sändebud”. Låt oss lägga märke till det budskap som var infört på sidan 150 i The Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Vakt-Tornet och förkunnare av Kristi närvaro) för 15 maj 1919. Detta budskap stod i högra spalten efter underrubriken ”Tider av vederkvickelse”. Det lydde:

Alla Herrens apostlar pekade fram emot Herrens andra ankomst och betecknade den som en dag av välsignelse för mänskligheten. Paulus syftade på denna tid, då han sade: Gud ”har fastställt en dag, då han skall ’döma världen med rättfärdighet’”. (Apostlagärningarna 17:31) Aposteln Petrus beskriver den som en tid av vederkvickelse, då välsignelserna genom återställelsen skall erbjudas hela mänskligheten, med välsignelser som Gud förutsagt genom alla sina heliga profeters mun. Alla profeterna från Samuel till Malaki har förutsagt att denna dag skulle komma, och Paulus upplyser oss tydligt om att allt detta fordom blev skrivet till gagn för dem som lever i just den tid vi nu befinner oss i. (Romarna 15:4) I sin stora profetia förutsade Jesus prästernas avfall och förkunnandet av falska läror. Han förutsade det bekymmersamma tillstånd vi nu ser på jorden och visade sedan att endast hans rike skulle medföra de önskade välsignelserna för folket. Profeten sade: Han ”skall skaka alla nationer, och alla nationers åstundan skall [sedan] komma”. (Haggai 2:7, AV) Denna skakningsprocess pågår nu. Krig, revolutioner osv. utgör skakandet. ”På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står såsom försvarare för dina landsmän.” — Daniel 12:1.

Vilken underbar möjlighet går inte prästerna miste om nu genom att inte hörsamma Herrens ord och förkunna för folket hur de nu kan få sin åstundan — frid, lycka, ymnighet, frihet och evigt liv! I stället för att göra detta tar många av dem del i förföljelsen av ödmjukare kristna, som tidigare var medlemmar av deras hjord och som nu på sitt svaga sätt strävar efter att förkunna Messias’ rikes tillträde. Jesus förutsade att detta skulle vara ytterligare ett bevis för upprättandet av den nya ordningen. — Lukas 21:12, 13.

EN NUTIDA HAGGAI

30. Vilka frambar under efterkrigsperioden ett uppmuntrande budskap i likhet med Haggais budskap, och varför hade Gud bevarat dem igenom erfarenheterna under första världskriget?

³⁰ Kristenhetens religiösa prästerskap underlät att framföra ett stimulerande budskap likt det forntidens Haggai hade framfört. Men tusentals överlämnade, döpta kristna läsare av tidskriften Vakt-Tornet gav gensvar, nu då de hade överlevt den prövosamma perioden under första världskriget och hade blivit återinsatta i sin rättmätiga andliga besittning på jorden genom härskarornas Jehova. De fick hjälp att inse någonting mycket viktigt. Vad var det? Det förhållandet att om de gick helt upp i de möjligheter som efterkrigsperioden erbjöd dem att vinna materiellt välstånd, skulle de bli lidande i andligt avseende. De skulle dra över sig själva Jehovas misshag. De började inse att de inte hade blivit bevarade genom prövningarna och förföljelserna under tiden för första världskriget bara för att åtnjuta livets materiella bekvämligheter och slå sig till ro tillsammans med världen under beskydd av det föreslagna Nationernas förbund för bevarandet av fred och säkerhet i världen. Tvärtom hade Jehova barmhärtigt skonat dem för att de i första hand skulle kunna ägna uppmärksamhet åt tillbedjan av honom och åt tjänsten i hans andliga tempel. Det var hans avsikt att de skulle bära vittnesbörd om det messianska riket som mänsklighetens enda hopp — inte om Nationernas förbund.

31, 32. a) Hur kan det ha rått en viss osäkerhet och försagdhet, alldeles som på Haggais tid, enligt vad som antyddes i The Watch Tower för 1 augusti 1919? b) Men vilken särskild uppmuntran gavs också där?

³¹ Alldeles som på profeten Haggais tid under perserkungen Darius I:s andra år kan det ha rått en viss osäkerhet och försagdhet i fråga om att gå framåt i den offentliga tjänsten för Jehova. Därpå inflöt i The Watch Tower för 1 augusti 1919 (Vakt-Tornet för 1 april 1921) första delen av den ledande artikeln ”Saliga äro de som icke frukta”. Denna artikel hade till tematext Lukas 12:32 (1878), som lyder: ”Frukta icke, du lilla hjord; ty det är eder Faders goda behag att giva eder riket.” Vad som gjorde det hela ännu mer elektrifierande var att det i samma nummer (moderupplagan) inflöt en helsidesartikel med rubriken ”Allmänt konvent: Cedar Point, Lake Erie”. Det skulle bli en veckolång sammankomst. Bland annat hette det i detta tillkännagivande på sidan 235:

³² ”Det har varit sed för Sällskapet [Watch Tower Bible & Tract Society] att hålla ett allmänt konvent varje år. Förra året [1918] gick vi miste om detta beroende på de förhållanden som rådde vid den tiden. Oaktat de lokala konvent som hållits innevarande år förefaller det vara till behag för Herren att Internationella Bibelstudiesällskapet håller ett allmänt konvent, som ger vännerna i alla delar av Förenta staterna och Canada möjlighet att vara närvarande. ... Det förväntas att detta kommer att bli det största och nyttigaste allmänna konvent som hållits på många år. Det kommer att ge oss möjlighet att dryfta det framtida stora arbete vi har framför oss och att förbereda oss för det.”

33. Vilket ytterligare uppmuntrande budskap gavs i nästföljande nummer av The Watch Tower?

³³ I nästföljande nummer (på svenska 15 april 1921) kom Del II av artikeln ”Saliga äro de som icke frukta”. Näst sista stycket i artikeln lydde:

Denna lilla skara av kristna kämpar alla tiders största kamp. Aldrig kommer en liknande kamp att inträffa igen. Universums store Gud har anordnat den; den store Frälsaren, konungars Konung och herrars Herre, är hövdingen och ledaren för denna lilla skara. Vi veta, att han är absolut viss om seger, och vi veta därför, att sedan vi kallats och utvalts att löpa på denna bana skola vi, om vi fortsätta trogna, orädda, tvingade av kärlek i våra handlingar, hängivet tjänande honom vid varje möjligt tillfälle alltintill slutet, slutligen stå som segrare med honom och höra Faderns gillande ord: ”Väl gjort, du gode och trogne tjänare.” Låt oss därför icke frukta, ty ”en tillflyktsort är urtidens Gud, och nedåt sträcka sig hans eviga armar”.

34. a) Vilken verkan hade detta budskap på den smorda kvarlevan? b) Hur var det åtta dagar långa konventet i Cedar Point i Ohio som en ”Jehovas högtid”?

³⁴ Detta hade samma uppmuntrande och väckande verkan som om profeten Haggai skulle ha sagt till denna överlämnade, döpta kvarleva av andliga israeliter: ”Jag är med eder, säger HERREN.” (Haggai 1:13) I Cedar Point, som ligger i Ohio vid Eriesjön och nära gränsen mellan Canada och Förenta staterna, samlades omkring 6.000 av kvarlevan från båda länderna till detta åtta dagar långa konvent i denna rekreationsort vid sjön. De gladde sig tillsammans som vid en ”Jehovas högtid”. De lyssnade ivrigt till de många bibliska föredrag som hölls av kunniga talare. De fick kännedom om den särskilda karaktären i det arbete som låg framför dem och gav med glädje gensvar till dessa upplysningar. På lördagseftermiddagen den 6 september hölls ett doptal, och därefter var det mer än 200 som genom dop i Eriesjön symboliserade att de överlämnat sig själva åt Jehova Gud. På söndagseftermiddagen lyssnade omkring 7.000 till det offentliga föredraget ”Hoppet för den betryckta mänskligheten”, som hölls av Sällskapet Vakttornets president, vilken den 26 mars 1919 blivit frigiven efter orättmätigt ådömt fängelsestraff. Guds messianska rike var detta hopp, inte Nationernas förbund.

35. Hur vittomfattande var verkan av detta första allmänna konvent efter kriget, och vad för något på Haggais tid för detta tanken till?

³⁵ Jehova Guds överlämnade, döpta, smorda kvarleva jorden runt kände verkan av detta första allmänna konvent efter kriget. Utan fruktan för människor grep den sig nitiskt an med det andliga arbete som den store teokraten hade lagt fram för den. Det var som på den tjugofjärde dagen i den sjätte månaden (Elul) av persern Darius I:s andra år, då Jehova uppväckte anden hos ståthållaren Serubbabel, översteprästen Josua och kvarlevan av det judiska folket där i Juda. Kvarlevan av smorda kristna satte jordiska, materiella intressen i andra hand och ägnade sig åt att tjäna härskarornas Jehova i hans tempel. Allt detta skedde naturligtvis under osynlig ledning från den större Serubbabel och den större översteprästen Josua, nämligen Herren Jesus Kristus, som nu hade börjat sin messianska regering som konung och präst lik den forntida prästen Melkisedek, som var kung i Salem. (Psalm 110:1—4; Apostlagärningarna 2:34—36; Hebréerna 5:5, 6; 7:1—22; Haggai 1:14; 2:1) Fienderna kunde inte undgå att lägga märke till denna aktivitet från kvarlevans sida.

36. Hur motsvarade detta det som de ”två vittnena” fick erfara, sedan de rest sig upp på sina fötter till liv igen, och vad skedde alltså med dessa ”två vittnen” i nutiden?

³⁶ Det var alldeles som i fallet med Jehovas symboliska ”två vittnen”, som blev återupplivade sedan de legat döda i tre och en halv dagar på den breda gatan i den ”stora staden”. Därefter reste sig dessa ”två vittnen” upp på sina fötter, till stor bestörtning för sina ovänner eller fiender, och vad följde sedan? ”Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem: ’Kommen hit upp.’ Då stego de i en sky upp till himmelen i sina ovänners åsyn.” (Uppenbarelseboken 11:7—12)a Dessa symboliska ”två vittnen” blev på så sätt himmelska vittnen för Jehova Gud, den Allsmäktige. I överensstämmelse med denna syn gav den trogna kvarlevan av Jehovas smorda vittnen gensvar på hans kallelse, då år 1919, och tog oförskräckt itu med hans tempeltjänst. Detta skilde dem från den till krig skyldiga kristenheten och dess Nationernas förbund och upphöjde dem himmelshögt över deras religiösa fiender, så att nivån för deras andliga tjänst kom att bli långt högre än vad som gäller för kristenhetens prästerskap. De är förkunnare och vittnen för den högste Guden.