Kan mänskligt styre nå upp till kraven?

EN GÅNG i tiden lärde man ”att kyrkan på jorden var Guds rike”.a Denna lära uppstod på grund av att den romersk-katolska kyrkan då var en dominerande maktfaktor i världen. Under den senare delen av medeltiden konkurrerade påvarna med kungarna om den politiska makten. De förde befäl över mäktiga arméer. I sitt verk History of the Christian Church förklarar John F. Hurst: ”Påvarna antog rollen av kungar och ansträngde sig till det yttersta för att bli allenarådande i världsliga angelägenheter.”

Kyrkans ledare menade att de härskade med den myndighet som de fått från Gud. Senare menade kungarna i olika länder att de också hade gudomlig rätt att härska. I New Catholic Encyclopedia sägs det: ”Uppfattningen om gudomlig rätt satte nationernas kungar i en ställning som bevisade att deras myndighet var lika gudomlig som påvens.”

Men kunde påvarna och de andra styresmännen, som påstod sig ha gudomlig rätt att härska, göra anspråk på att de var i stånd att upprätta en god regering? Fick deras undersåtar åtnjuta liv, frihet och lycka?

Nej, det fick de inte! I stället kännetecknades deras styre av fruktansvärda orättvisor och svårt förtryck. Folket fick göra sig redo att gå ut i meningslösa krig och ta del i blodiga korståg, som kostade många millioner människor livet och lyckan. Därefter följde dessutom den grymma inkvisitionen, då tusentals offer torterades till döds på de mest ohyggliga sätt. Vilken verklig vanära för Gud att få sitt rike identifierat med kyrkans sätt att styra eller med kungarnas regeringar, vilka påstod sig ha gudomlig rätt att härska!

MÄNSKLIGA ANSTRÄNGNINGAR FORTSÄTTER

I vår tid har den religiösa åskådningen anpassats efter omständigheterna. ”Den uppfattning som somliga moderna teologiska skribenter har”, förklarar The Dictionary of the Apostolic Church som publicerades år 1916, är ”att den här världen, som vi känner den, under kristet inflytande kommer att utvecklas tills den blir Riket”. Men har den gjort det?

Under millioner ännu levande människors livstid har så kallade kristna nationer gjort sig skyldiga till de största blodbaden i människans historia. Kyrkohistorikern Roland H. Bainton konstaterade: ”Särskilt kyrkosamfunden i Förenta staterna intog en ståndpunkt till första världskriget som påminde om korstågens tid.”

”Detta var ett heligt krig”, enligt amerikanska kyrkomän, förklarade Bainton. ”Tyskarna var barbarer. Att döda dem var att rensa jorden från odjur.” På liknande sätt uppmanade biskopen i London, A. F. Winnington-Ingram, det engelska folket: ”Döda tyskarna — döda dem. ... Som jag sagt tusen gånger: Jag betraktar det som ett reningens krig.”

Men tyskarna gjorde också anspråk på att vara kristna! Därför sade ärkebiskopen i Köln i Tyskland samtidigt följande till tyska soldater: ”Gud är med oss i denna kamp för rättfärdigheten, som vi blivit indragna i mot vår vilja. Vi befaller er i Guds namn att kämpa till sista blodsdroppen för landets ära och härlighet.”

Drygt 20 år senare, år 1939, blev nationerna indragna i andra världskriget. Återigen menade de flesta av de nationer som var inblandade att de utövade kristendom. Det står helt klart att världen som vi känner den inte utvecklades under kristet inflytande mot att bli Guds rike.

Men vad skall man säga om de 35 år som gått sedan andra världskriget slutade år 1945? Uppenbarar de att mänskliga regeringar äntligen håller på att fylla mänsklighetens behov?

ÄR DE NUVARANDE STRÄVANDENA FRAMGÅNGSRIKA?

I stället för att få sina förhoppningar om befrielse förverkligade ser människorna av i dag hur problemen ständigt breder ut sig över hela världen. I själva verket har människans felsteg antagit nya allvarliga proportioner som faktiskt hotar själva civilisationen. Tänk på människans strävanden att utplåna krig. Har dessa varit framgångsrika?

Långt ifrån! Sedan år 1945 har mer än 25 millioner människor dödats i omkring 150 krig som utkämpats runt jorden. I genomsnitt har det varje dag pågått 12 krig någonstans i världen. Mänskliga regeringar lägger ner mer än 4.000.000.000 kronor per dag på militär upprustning — medel som de annars skulle ha kunnat använda till nyttig verksamhet — till byggnadsarbeten, till att försköna jorden, till utbildning och forskning och så vidare. Vilket misslyckande när det gäller att fylla människors behov!

Förnuftet borde driva regeringarna till att komma tillsammans och enas om nedrustning. Men gör de det? De är oförmögna till att komma till något samförstånd. Därför fortsätter de att kapprusta för att vidmakthålla en ”terrorbalans”. Sommaren 1979 gav Förenta staternas utrikesminister, Cyrus Vance, en ungefärlig uppfattning om vilka förstörelsevapen som hans land förfogar över, och han sade:

”Några av våra dagars raketvapen innehåller — i ett enda vapen — fem gånger så stor explosiv kraft som de bomber som fälldes av alla våra bombplan, på alla krigsskådeplatser, under hela andra världskriget. De flesta av våra vapen är naturligtvis mindre till storleken än detta vapen. Men sammanlagt har vi mer än 9.000 kärnladdningar och bomber som är fördelade på raketer och långdistansbombare. Sovjetunionen har omkring 5.000 som är riktade mot oss — och har kapacitet att öka det antalet dramatiskt. Bara ett eller två av dessa vapen skulle kunna utplåna en stad av Milwaukees storlek.”

Vilken möjlighet att fullständigt förstöra jorden och förinta allt levande på den! Känner du dig trygg och säker, när du vet att förutsättningarna finns för att hela jorden skall kunna ödeläggas genom kärnvapen? Bidrar det till ”liv, frihet och lycka” för dig och dina anhöriga? Sannolikt inte.

Men du kanske känner dig mer oroad över att de mänskliga regeringarna inte kan hålla brottsligheten under kontroll. Som nobelpristagaren med. dr Albert Szent-Györgyi från Förenta staterna konstaterade: ”Vi kan inte gå ut efter mörkrets inbrott i vår hemstad av fruktan för att bli rånade eller mördade, och vi känner oss otrygga till och med när vi är hemma.” Sorgligt nog har brottsligheten gjort millioner människor till fångar i sitt eget hem! Och regeringarna har visat sig stå hjälplösa när det gäller att rätta till situationen.

Dessutom svälter millioner människor över hela världen. Men ändå är sädesmagasinen på somliga platser överfyllda med föda. Men även i länder där det finns ett överskott av livsmedel skjuter priserna i höjden så snabbt att många inte kan köpa tillräckligt med mat för att hålla sig friska. De mänskliga regeringarnas oförmåga att lösa detta problem är verkligen beklämmande.

Sedan har vi energiproblemet. Ett kolossalt förråd av energi finns tillgängligt genom solen, vinden, floderna, sjöarna och oceanerna, och denna energi kan förnyas och ger inte någon förorening. Men vad har de mänskliga regeringarna gjort? De har med beklaglig brist på förutseende utnyttjat jordens oersättliga olje- och gasreserver, och under tiden som de gjort det har de dessutom i viss utsträckning förgiftat luften som vi andas.

Till vilken slutsats kommer vi, sedan vi undersökt de svårigheter människan har när det gäller att styra jordens angelägenheter?

VAD MÄNNISKOR INTE KAN GÖRA

Det är detta: Människor har inte kunnat upprätta en framgångsrik regering som kan fylla folkets behov. ”Varenda civilisation som någonsin har existerat har till sist fallit sönder”, konstaterade den förre utrikesministern i Förenta staterna, Henry Kissinger. ”Historia är en berättelse om ansträngningar som inte lyckats, strävanden som inte förverkligats. ... Därför måste man som historiker leva med en känsla av att tragedi är någonting oundvikligt.”

Har vi verkligen, när vi funderar på saken, någon orsak att förvänta att våra dagars statsmän skall kunna lösa världens problem, som nu är mycket mer komplicerade än de som tidigare ledare inte kunde lösa? James M. Fallows, som under två och ett halvt år tjänade som den främste skribenten av president Carters tal, sade helt nyligen: ”Det har gått upp för mig att det verkligen är omöjligt att göra några större förändringar i statsstyrelsen. ... Nu är jag benägen att tvivla på att vare sig Carter eller någon annan president kan förändra denna statsstyrelse.”

Men borde vi bli förvånade över att människan gång på gång misslyckats med att styra sig själv? Inte om vi studerar bibeln. En undersökning av människans strävan att utöva självstyre understryker bara sannfärdigheten i det gudomliga uttalandet: ”Människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” — Jer. 10:23.

Ända sedan det första människoparet gjorde uppror mot den allsmäktige Gudens myndighet har Gud trots allt låtit människor få pröva självstyre. Varför? För att ge både människor och änglar åskådningsundervisning. Och vad bör vi ha lärt oss av denna undervisning? Det är just vad vi har påpekat: Att människor inte framgångsrikt kan styra sig själva. Sålunda bör vi också ha lärt oss detta: Att även om mänsklighetens regeringar har fått fungera med Guds tillåtelse, behöver människor Guds rike för att kunna få en möjlighet att uppleva det slags värld som vi alla skulle vilja leva i.

HUR GUDS RIKE SKALL KOMMA

Men någon kanske kommer med invändningarna: ”Måste inte människor försöka möta utmaningen att styra? Förväntar inte Gud det? Hur skall jorden kunna bli en bättre plats att leva på, om vi inte arbetar för att få en bra regering?”

Om man tänker på att kyrkorna lär ut att Gud skall använda människor för att upprätta sitt rike, kan man förstå en sådan invändning. Men bibeln lär inte att Riket skall komma genom mänskliga ansträngningar. Jesus Kristus vägrade att gå med på att bli en mänsklig kung. Han sade: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Joh. 6:15; 18:36) Uppslagsverket Zondervan Pictorial Encyclopedia of the Bible säger helt korrekt:

”Guds rike betyder aldrig en verksamhet som människor skall bedriva eller ett rike som de skall upprätta. Hur ädel den uppfattning som gäller upprättandet av Guds rike än må vara, är bibelns terminologi fullständigt oförenlig med den moderna, liberala teologins språk. Riket är ett verk av Gud, inte något som människor skall åstadkomma eller ens något som hängivna kristna skall förverkliga.”

Hur skall då Guds rike komma som ett svar på de kristnas bön? Lägg noga märke till bibelns svar. Sedan den beskrivit de mänskliga regeringarna och deras fåfänglighet, sägs det: ”I de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras. ... Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” — Dan. 2:44.

Verkar detta hårt och orättvist av Gud — att tillintetgöra mänskliga regeringar och bana väg för sin egen? Det kan verka så för de människor som för all framtid vill bevara de nuvarande, otillfredsställande regeringsformerna. Men för alla de människor som ser fram emot Guds fullkomliga regering och som kommer att få överleva kommer detta att utgöra en orsak till glädje. Jehova hänsyftar på denna regering, dessa ”nya himlar”, som låter välsignelserna strömma ner över det mänskliga samhället på jorden, då han säger: ”I skolen fröjdas och jubla till evig tid över det som jag skapar.” — Jes. 65:17—19.

Kan vi därför inte, med tanke på att människor har misslyckats med att bilda en regering som kan fylla folkets behov, allesammans hålla med om att Guds tid är inne och att han är i sin fulla rätt att upprätta sin egen regering? Vi bör ha en önskan att lära känna allt vi kan om Guds rike och hur vi kan understödja det, till vår förblivande nytta. Fördenskull uppmanar vi dig att begrunda följande artiklar.

[Fotnoter]