Vilken inställning säger profanhistoriker att de första kristna hade till politiskt engagemang?

”Urkristendomen mötte ringa förståelse och betraktades inte med välvilja av den hedniska världens härskare. ... De kristna vägrade att fullgöra vissa förpliktelser som ålades romerska medborgare. ... De ville inte inneha några politiska ämbeten.” — A. Heckel och J. Sigman: On the Road to Civilization, A World History (Philadelphia, 1937), sid. 237, 238.

”De Christna stodo som en presterlig, andelig stam skilda ifrån staten, och christendomen tycktes endast på det sättet, hwilket wisserligen är det renaste, kunna ingripa i det borgerliga lifwet, att den werkade till utbredande af ett allt mera heligt sinnelag bland statens medborgare.” — August Neander: Den Christna Religionens och Kyrkans Allmänna Historia (Norrköping, 1829), översatt av G. Eriksson, Första Delen, Andra Bandet, sid. 42.

Vilka skriftställen har alltid haft avgörande betydelse för de sanna kristnas inställning till ceremonier som har med flaggor och nationalsånger att göra?

1 Kor. 10:14: ”Fly från avgudadyrkan.” (Se också 2 Moseboken 20:4, 5.)

1 Joh. 5:21: ”Små barn, var på er vakt mot avgudarna.”

Luk. 4:8: ”Till svar sade Jesus till honom: ’Det är skrivet: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.”’”

Se också Daniel 3:1—28.

Har verkligen sådana patriotiska symboler och ceremonier en religiös innebörd?

”[Historikern] Carlton Hayes framhöll för länge sedan att ritualen med flaggdyrkan och edgång i de amerikanska skolorna är en religiös ceremoni. ... Att dessa dagliga ritualer är religiösa har till sist bekräftats av Högsta domstolen i en serie domar.” — D. W. Brogan: The American Character (New York, 1956), sid. 163, 164.

”De första flaggorna var nästan uteslutande av religiös karaktär. ... Englands nationalbaner under flera hundra år — det röda Sankt Georgs-korset — var en sådan religiös flagga; i själva verket tycks man alltid ha sökt religionens hjälp för att få nationsflaggor helgade, och ursprunget till många av dem kan spåras till ett religiöst baner.” — The Encyclopædia Britannica (1946), band 9, sid. 343.

”I en offentlig ceremoni som vicepresidenten för [den militära högsta] domstolen var ordförande vid, den 19 november, visades den brasilianska flaggan ära. ... När flaggan hade hissats, yttrade sig försvarsministern Tristao de Alencar Araripe om denna minnesfest på följande sätt: ’... Flaggor har blivit en gud i en patriotisk religion, en gud som kräver tillbedjan. ... Flaggan vördas och dyrkas. ... Flaggan dyrkas, alldeles som fäderneslandet dyrkas.’” — Diário da Justiça (Förbundshuvudstaden Brasilia, Brasilien), 16 februari 1956, sid. 1904—1906.

Vad säger profanhistorien om de första kristnas inställning till patriotiska ceremonier?

”De kristna vägrade att ... offra åt kejsarens genius [skyddsande] — något som ungefär svarar mot att i våra dagar vägra att hälsa flaggan eller svärja lydnadseden. ... Mycket få av de kristna avsvor sig sin tro, fastän man vanligtvis hade ett altare, på vilket det brann en eld, på arenan för att det skulle bli bekvämt för dem. Allt en fånge behövde göra var att strö en nypa rökelse på lågorna, varefter han fick ett offercertifikat och blev fri. Det förklarades också noggrant för honom att han inte tillbad kejsaren; han erkände bara kejsarens gudomliga natur såsom den romerska statens överhuvud. Likväl utnyttjade knappast någon av de kristna möjligheten att slippa undan.” — D. P. Mannix: Those About to Die (New York, 1958), sid. 135, 137.

”Tillbedjan av kejsaren bestod i att strö några korn rökelse eller stänka några droppar vin på ett altare som stod framför en bild av kejsaren. Eftersom situationen ligger så långt bort från vår egen tid kanske vi tycker att handlingen inte skiljer sig från ... att lyfta handen för att hälsa flaggan eller någon framstående styresman i staten — ett uttryck för artighet, respekt och patriotism. Många i det första århundradet såg det kanske på det sättet, men det gjorde inte de kristna. De betraktade det som en handling av tillbedjan och menade att de genom att utföra den skulle ha erkänt kejsaren som en gudom och därmed ha varit illojala mot Gud och Kristus, och därför vägrade de att göra detta.” — M. F. Eller: The Beginnings of the Christian Religion (New Haven, Connecticut; 1958), sid. 208, 209.

Innebär de kristnas neutralitet att de inte är intresserade av sina medmänniskors välfärd?

Sannerligen inte. De känner väl till och försöker samvetsgrant tillämpa den befallning som Jesus upprepade: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt. 22:39) Detsamma gäller det råd som aposteln Paulus nedtecknade: ”Låt oss därför, så länge vi har gynnsam tid till det, göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.” (Gal. 6:10) De är övertygade om att det bästa de kan göra för sina medmänniskor är att dela med sig av de goda nyheterna om Guds kungarike, det kungarike som på ett varaktigt sätt skall lösa de problem som mänskligheten ställts inför och som för dem som tar emot det öppnar den fantastiska möjligheten till evigt liv.

Nya Världens översättning

Definition: En bibelöversättning på modern svenska översatt från den engelska förlagan New World Translation of the Holy Scriptures och noggrant jämförd med den hebreiska, arameiska och grekiska grundtexten. Den engelska översättningen har gjorts direkt från grundspråken av en kommitté bestående av smorda vittnen för Jehova. Medlemmarna av denna kommitté har gjort följande uttalande om sitt verk: ”Översättarna av detta verk, vilka fruktar och älskar Gud, den Heliga skrifts Författare, känner särskilt ansvar gentemot honom att vidarebefordra hans tankar och tillkännagivanden så exakt som möjligt. De känner också ansvar gentemot de efterforskande läsare som för sin eviga räddning är beroende av en översättning av Gud den Högstes inspirerade ord.” New World Translation gavs från början ut i delar under åren 1950 till 1960. Utgåvor på andra språk bygger på den engelska översättningen.