blev tron fullkomnad. Ja, liksom kroppen utan ande är död, så är också tron utan gärningar död.”

Illustration: En ung man kan uppvakta en ung kvinna och tala om för henne att han älskar henne. Men om han aldrig frågar henne om hon vill gifta sig med honom, visar han då verkligen att hans kärlek är äkta? Gärningar är på liknande sätt ett medel varigenom vi kan visa att vår tro och kärlek är äkta. Om vi inte lyder Gud, älskar vi honom i själva verket inte och tror inte heller att hans vägar är rätta. (1 Joh. 5:3, 4) Vi kan dock inte förvärva räddning, oavsett vilka gärningar vi utför. Evigt liv är en gåva från Gud genom Jesus Kristus, inte en lön för våra gärningar. — Ef. 2:8, 9.

Tungomålstalande

Definition: En särskild förmåga som vissa av lärjungarna i den första kristna församlingen fick genom den heliga anden och som gjorde det möjligt för dem att predika eller på annat sätt förhärliga Gud på ett annat språk än deras eget.

Säger Bibeln att alla som har Guds ande skulle ”tala med tungor”?

1 Kor. 12:13, 30: ”Genom en enda ande blev vi ... i sanning alla döpta in i en enda kropp. ... Inte har väl alla gåvor att läka? Inte talar väl alla tungomål?” (Se också 1 Korinthierna 14:26.)

1 Kor. 14:5: ”Nu ville jag gärna att ni alla talade med tungor, men jag föredrar att ni profeterar. Ja, den som profeterar är större än den som talar med tungor, såvida han inte översätter, för att församlingen må få uppbyggelse.”

Är förmågan att i extas tala ett språk som man aldrig har lärt sig ett bevis för att man har helig ande?

Kan förmågan att ”tala med tungor” komma från någon annan källa än den sanne Guden?

1 Joh. 4:1: ”Ni älskade, tro inte varje inspirerat uttalande [alla andar, 1981; var och en ande, 1917], utan pröva de inspirerade uttalandena för att se om de härrör från Gud.” (Se också Matteus 7:21—23; 2 Korinthierna 11:14, 15.)

I vår tid är det bland annat pingstvänner, baptister, katoliker, medlemmar av episkopalkyrkan, metodister, lutheraner och presbyterianer som ”talar med tungor”. Jesus sade att den heliga anden skulle ”vägleda ... [hans lärjungar] in i hela sanningen”. (Joh. 16:13) Tror medlemmarna av vart och ett av dessa religionssamfund att de andra som också ”talar med tungor” har vägletts in i ”hela sanningen”? Hur skulle de kunna ha blivit det när de inte alla är eniga? Vilken ande gör det möjligt för dem att ”tala med tungor”?

I ett gemensamt uttalande av Fountain Trust och Church of England Evangelical Council medgavs det: ”Vi känner också till att ett liknande fenomen kan inträffa under ockult/demoniskt inflytande.” (Gospel and Spirit, april 1977, utgiven av Fountain Trust och Church of England Evangelical Council, sid. 12) I boken Religious Movements in Contemporary America (redigerad av Irving I. Zaretsky och Mark P. Leone som citerat L. P. Gerlach) rapporteras det att tungomålstalande är något som är karakteristiskt på Haiti bland både pingstvänner och dem som utövar voodooreligioner. — (Princeton, New Jersey; 1974), sid. 693; se också 2 Thessalonikerna 2:9, 10.

Är det tungomålstalande som förekommer i vår tid av samma slag som det som förekom bland de kristna under det första århundradet?

De andens mirakulösa gåvor som förekom under det första århundradet, däribland förmågan att ”tala med tungor”, bekräftade att Guds ynnest hade överflyttats från den judiska formen av tillbedjan till den nyligen upprättade kristna församlingen. (Hebr. 2:2—4) Eftersom detta syfte fullgjordes under det första århundradet, är det då nödvändigt att bevisa samma sak om och om igen i vår tid?

Förmågan att ”tala med tungor” satte under det första århundradet fart på det internationella arbetet med att vittna som Jesus hade gett sina efterföljare i uppdrag att utföra. (Apg. 1:8; 2:1—11; Matt. 28:19) Är det så de som ”talar med tungor” brukar denna förmåga i vår tid?

När de kristna under det första århundradet ”talade med tungor”, förstod de som kunde dessa språk vad de kristna sade. (Apg. 2:4, 8) Är det inte så att tungomålstalandet i vår tid i allmänhet innebär ett extatiskt utbrott av obegripliga ljud?

Bibeln visar att församlingarna under det första århundradet skulle begränsa tungomålstalandet till två eller tre personer vid varje möte; de skulle tala ”en i sänder”, och om det inte fanns någon uttolkare eller översättare närvarande skulle de tiga. (1 Kor. 14:27, 28, 1981) Är det så det går till i vår tid?

Se också sidorna 30 och 31, under rubriken ”Ande”.

Kan den heliga anden leda karismatiska personer att göra något som avviker från det man finner i Skrifterna?

2 Tim. 3:16, 17: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk.” (Om någon hävdar att han har ett inspirerat budskap som strider mot de uppenbarelser som Guds ande har gett genom Jesus och hans apostlar, kan då det budskapet verkligen komma från samma källa?)

Gal. 1:8: ”Även om vi eller en ängel från himlen förkunnade för er såsom goda nyheter något utöver [i strid mot, 1917] vad vi har förkunnat för er såsom goda nyheter, så må han vara förbannad.”

Har medlemmarna av de organisationer som ser med gillande på tungomålstalandet en livsföring som vittnar om att de har Guds ande?

Lägger de som grupp betraktade på ett framträdande sätt i dagen sådana andens frukter som mildhet och självbehärskning? Kan man tydligt se dessa egenskaper hos dem som är med vid deras möten för tillbedjan? — Gal. 5:22, 23.

Är de verkligen ”inte någon del av världen”? Är de därför fullständigt hängivna Guds kungarike, eller blandar de sig i världens politiska angelägenheter? Har de under krigstid bevarat sig rena i fråga om blodskuld? Har de som grupp betraktade ett gott rykte på grund av att de inte följer världens omoraliska levnadssätt? — Joh. 17:16; Jes. 2:4; 1 Thess. 4:3—8.

Känns de sanna kristna i vår tid igen på förmågan att ”tala med tungor”?

Joh. 13:35: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.”