Uppbyggande förmaningar

DE ÄLDSTE i församlingen måste kunna ”förmana genom den lära som är sund”. (Tit. 1:9) Ibland får de göra det i mycket svåra situationer, och det är viktigt att de följer Bibelns riktlinjer. De äldste måste således lyda rådet: ”Fortsätt ... att ivrigt ägna dig ... åt förmaning.” (1 Tim. 4:13) Det vi nu skall behandla riktar sig i första hand till de äldste och till dem som strävar efter att bli äldste, men ibland måste också föräldrar förmana sina barn och de som leder bibelstudier förmana de intresserade. Samma principer gäller i sådana fall.

Situationer där det krävs förmaningar. För att kunna avgöra när det är nödvändigt att ge förmaningar är det bra att granska situationer på Bibelns tid som krävde att man gav förmaningar. Aposteln Petrus förmanade de äldste att tänka på det ansvar de hade som herdar för Guds hjord. (1 Petr. 5:1, 2) Paulus sade till Titus att han skulle förmana de yngre männen att ”vara sunda i sinnet”. (Tit. 2:6) Paulus förmanade medkristna att ”tala överensstämmande” och att undvika dem som försökte vålla söndringar bland bröderna. (1 Kor. 1:10; Rom. 16:17; Fil. 4:2) Även om Paulus berömde medlemmarna i församlingen i Thessalonike för det goda de gjorde, förmanade han dem att ännu flitigare tillämpa det de hade fått lära sig. (1 Thess. 4:1, 10) Petrus uppmanade medkristna att ”fortsätta att avhålla [sig] ... från de köttsliga begären”. (1 Petr. 2:11) Judas förmanade sina bröder att ”kämpa hårt för ... tron” på grund av inflytandet från ogudaktiga personer som ägnade sig åt tygellöshet. (Jud. v. 3, 4) De kristna i allmänhet uppmanades att förmana varandra, så att ingen skulle bli förhärdad genom syndens bedrägliga makt. (Hebr. 3:13) Petrus förmanade judar som ännu inte hade satt tro till Kristus: ”Rädda er undan denna förvridna generation.” (Apg. 2:40)

Vilka egenskaper behöver man ha för att kunna ge förmaningar under sådana omständigheter? Hur kan den som förmanar framhålla det allvarliga i situationen utan att vara hård?

”På grundval av kärleken”. Om våra förmaningar inte ges ”på grundval av kärleken”, kan de låta stränga. (Filem. v. 9) När det krävs omedelbara åtgärder, bör framförandet naturligtvis präglas av situationens allvar. Om talaren har för mild röst, kan det låta som om han ber om ursäkt. Han måste framföra sin vädjan med allvar och engagemang. En kärleksfull vädjan kommer troligtvis att motivera åhörarna. När Paulus talade till thessalonikerna på sina och sina kamraters vägnar, sade han: ”Ni [vet] mycket väl hur vi ständigt förmanade var och en av er, som en far sina barn.” (1 Thess. 2:11) Dessa kristna tillsyningsmän förmanade sina bröder i kärlek. Låt uppriktig omtanke om åhörarna forma ditt sätt att uttrycka dig.

Var taktfull. Stöt inte bort dem du försöker sporra till handling. Men dra dig inte heller för att berätta för åhörarna om ”allt vad Gud har beslutat”. (Apg. 20:27) De som uppskattar råd kommer inte att ta illa upp eller älska dig mindre bara för att du vänligt har uppmanat dem att göra det som är rätt. (Ps. 141:5)

När man ger förmaningar är det ofta bra att börja med uppriktigt, konkret beröm. Tänk på de goda egenskaper dina bröder har – egenskaper som verkligen måste glädja Jehova: deras tro som kommer till uttryck i handling, deras kärlek som får dem att anstränga sig och deras uthållighet under prövningar. (1 Thess. 1:2–8; 2 Thess. 1:3–5) Genom att berömma dina bröder får du dem att känna sig uppskattade och förstådda, och de blir då mer mottagliga för de förmaningar som följer.

”Med allt tålamod”. Förmaningar bör ges ”med allt tålamod”. (2 Tim. 4:2) Vad innebär det? Att vara tålmodig innebär bland annat att tåligt uthärda oförrätter eller provokationer. Den som är tålmodig hoppas i det längsta att åhörarna skall följa hans råd och förmaningar. Om du ger förmaningar i en sådan anda, förstår åhörarna att du inte tror det värsta om dem. Din övertygelse om att dina bröder och systrar önskar tjäna Jehova efter bästa förmåga kommer att vädja till deras önskan att göra det som är rätt. (Hebr. 6:9)

”Genom den lära som är sund”. Hur kan en äldste ”förmana genom den lära som är sund”? Genom att ”stadigt hålla sig till det trovärdiga ordet vad hans undervisning beträffar”. (Tit. 1:9) I stället för att föra fram din personliga uppfattning bör du låta Guds ord ge tyngd åt din vädjan. Låt Bibeln forma din syn på vad du bör säga. Framhåll fördelarna med att tillämpa Bibelns råd när det gäller den aktuella saken. Tänk på vad konsekvenserna blir – både nu och i framtiden – om man inte följer Guds ord, och använd detta för att övertyga åhörarna om hur viktigt det är att vidta de åtgärder som behövs.

Förklara tydligt för åhörarna vad de bör göra och hur de bör göra det. Betona att det du säger är väl förankrat i Bibeln. Om Bibeln ger rum för viss handlingsfrihet när det gäller ett beslut som skall fattas, visa då hur långt den sträcker sig. Avsluta sedan med att säga något som stärker åhörarnas beslutsamhet att handla.

Med ”frimodighet”. För att kunna förmana andra på ett sätt som ger gott resultat måste man ha ”frimodighet”. (1 Tim. 3:13) Vad kan ge en person frimodighet? Att hans ”exempel i fråga om förträffliga gärningar” överensstämmer med det han uppmanar sina bröder att göra. (Tit. 2:6, 7; 1 Petr. 5:3) När så är fallet, inser de som uppmanas till handling att den som ger förmaningarna inte förväntar att de skall göra något som han själv inte gör. De ser att de kan efterlikna hans tro precis som han strävar efter att efterlikna Kristus. (1 Kor. 11:1; Fil. 3:17)

Förmaningar som är grundade på Guds ord och som ges i en kärleksfull anda kan uträtta mycket gott. De som får ansvaret att ge förmaningar bör anstränga sig att göra det på rätt sätt. (Rom. 12:8)