REBECKA

[Rebẹcka] Betyder möjligen ”ko”.

Dotter till Betuel, Nahors son, och således sondotter till Abrahams bror. Hennes bror hette Laban. (1Mo 22:20–23)

När Abraham 1878 f.v.t. skickade sin husföreståndare, troligtvis Elieser, för att finna en lämplig hustru åt Isak (som då var 40 år), kom denne tjänare till ”Nahors stad” i övre delen av Mesopotamien. Vid en brunn där bad tjänaren till Jehova om att den jungfru som inte bara gav honom något att dricka, utan också erbjöd sig att vattna hans tio kameler, skulle vara den kvinna Jehova hade utvalt. (1Mo 24:1–14) Medan han bad kom Rebecka till brunnen med en vattenkruka. När han bad henne om en klunk vatten gav hon honom villigt något att dricka, och sedan ”tömde hon snabbt sin kruka i vattenhon och sprang gång på gång till brunnen för att hämta upp vatten, och hon hämtade upp vatten åt alla hans kameler. Hela tiden betraktade mannen henne med förundran och förhöll sig tyst för att få veta om Jehova hade gjort hans färd framgångsrik eller inte.” Rebecka visade sig vara omtänksam, gästfri, blygsam och flitig; dessutom hade hon ”ett mycket tilldragande utseende”. (1Mo 24:14–21)

När Abrahams tjänare förstod att hans bön hade blivit besvarad, gav han Rebecka en näsring av guld och två vackra guldarmband (som i dag skulle ha ett värde av ca 11 500 kr). Hon visade gåvorna för sin familj – sin mor och sin bror Laban – som därefter i sitt hem gästfritt tog emot besökaren och de män som var med honom. (1Mo 24:22–32) Men mannen ville inte börja äta förrän han framfört sitt ärende. Laban och hans far, Betuel, gav sitt samtycke till att Rebecka gifte sig med Isak. Rebecka och hennes familj fick många gåvor, däribland dyrbara guld- och silverföremål och utsökta kläder, och därefter åt de tillsammans. (1Mo 24:33–54) Den här transaktionen var enligt den tidens sed ett ärofullt äktenskapskontrakt, inte mellan Rebecka och Isak, utan mellan deras föräldrar. Rebecka var därmed förlovad med Isak och betraktades från och med då som hans hustru.

Med Rebeckas samtycke började karavanen följande morgon den långa färden till Negev, till en plats som låg i närheten av Beer-Lahaj-Roi, där Isak bodde vid den tiden. Innan Rebecka gav sig av blev hon välsignad av sin familj med orden: ”Måtte du bli till tusen gånger tio tusen, och må din avkomma ta deras port i besittning som hatar den.” Rebeckas amma, Debora, och andra följeslagerskor följde med, och ingen av dem tycks ha återvänt till sitt hemland. (1Mo 24:55–62; 35:8)

När de kom fram och Rebecka fick se sin brudgum, Isak, tog hon på sig en huvudduk, och sedan Abrahams tjänare hade berättat om allt som hade hänt på resan och om hur Jehova hade väglett honom, förde Isak in Rebecka i sin mors tält, och hon blev hans hustru. Isak älskade Rebecka mycket och fann i henne ”tröst efter förlusten av sin mor”, Sara, som hade dött tre år tidigare. (1Mo 24:63–67)

Precis som Sara var Rebecka ofruktsam i många år. Under hela den tiden bad Isak enträget till Jehova, och efter omkring 19 år blev Rebecka med barn och födde tvillingarna Esau och Jakob. Graviditeten blev svår, för de två pojkarna kämpade med varandra i hennes moderliv. Hennes smärta var så stor att hon undrade: ”Varför är jag då vid liv?” Som svar försäkrade Jehova henne om att hon skulle bli mor till två stora nationer och att den äldre sonen skulle tjäna den yngre. (1Mo 25:20–26) Detta skulle, enligt vad Paulus sade, visa att utväljandet av den utlovade avkomman helt och hållet var beroende av Gud. (Rom 9:6–13)

Liksom Sara dolde också Rebecka vid ett tillfälle sin identitet och utgav sig för att vara sin mans syster. Det skedde när en hungersnöd i landet tvingade familjen att bosätta sig en tid i den del av filistéernas område som styrdes av kung Abimelek. Rebecka måste ha kommit upp i åren, men eftersom hon var så vacker fanns det risk för att Isak, som var det abrahamitiska förbundets arvinge, kunde bli dräpt om det blev känt att han var hennes man. (1Mo 26:1–11)

När Isak hade blivit gammal och gjorde sig redo att välsigna sin förstfödde son, Esau, vidtog Rebecka genast åtgärder för att Jakob skulle få välsignelsen. (1Mo 25:28–34; 27:1–5) Det framgår inte om Rebecka kände till att Jakob hade köpt förstfödslorätten av Esau, men hon visste vad Jehova hade sagt till henne, nämligen att den äldre skulle tjäna den yngre. Hon hjälpte därför Jakob att få sin fars välsignelse, och resultatet var i överensstämmelse med Jehovas vilja. (1Mo 27:6–29; se JAKOB nr 1.)

Senare, när Rebecka fick veta att Esau tänkte dräpa Jakob, övertalade hon Isak att sända i väg Jakob till hennes hemland för att där ta sig en hustru. Det hade vållat både henne och Isak stor sorg att Esau hade tagit sig två hustrur bland de förhatliga kanaanéerna. (1Mo 26:34, 35; 27:41–46; 28:1–5; 29:10–12)

Det sägs ingenting i Bibeln om när Rebecka dog, men det kan ha varit innan Jakob återvände från Mesopotamien. (1Mo 35:27) Hon blev begravd i familjegraven, i Makpelagrottan, där Abraham och Sara låg, och där också Isak, Lea och Jakob senare blev begravda. (1Mo 49:29–31; 50:13)