Sann gudsdyrkan innebär aktivitet

1. a) Vilka frågor bör man ställa sig beträffande den religion man omfattar? b) Vad bör en människas religion innebära för henne, och vad måste hon vara, om hon skall vara en tillbedjare av den sanne Guden?

VAD innebär din religion för dig? Anser du att religionen bara är något som är bra att ha utan att du fördenskull låter den inverka i någon större utsträckning på dina handlingar, till exempel på din dagliga gärning eller på ditt umgängesliv? Är det din uppfattning att man visar god samhällsanda genom att gå i kyrkan på söndagarna och skänka bidrag till kyrkans eller någon annan organisations hjälparbete och genom att kanske då och då ge sitt stöd åt någon lokal hjälpaktion som kyrkan har satt i gång? Om det är så du betraktar din religion, då är det något fel med din gudsdyrkan. Om din religion inte upptar dig helt och hållet, sätter sin prägel på allt vad du förehar under dygnets tjugofyra timmar och sporrar dig till sann, levande verksamhet, då fattas det något, ty den sanna tillbedjan av Gud, den Allsmäktige, sjuder av liv, verkar upplivande, är en tillbedjan som kännetecknas av ständig aktivitet. Vet du att om du skall vara en sann tillbedjare av Gud, då måste du vara en förkunnare, och att din förkunnargärning måste vara ditt allra främsta intresse?

2. a) Vad måste en sann tillbedjare förkunna om? b) Nämn något av det som ger oss en uppfattning om vad Jehova kräver av oss i denna tid.

² Vad skall den sanne tillbedjaren förkunna om, och i vilken utsträckning bör han utföra sin förkunnargärning? Det som kungörs bör få den mest omfattande publicitet, varvid alla tillbörliga medel tas i bruk; och det bör på ett kärleksfullt sätt meddelas hela skapelsen. (Kol. 1:23) Den Allsmäktiges namn, hans som är himmelens och jordens Skapare, måste kungöras, och detta så att hans namn blir känt på det rätta sättet. Denne Gud, som ensam bär namnet Jehova, var de forntida hebréernas Gud, den Gud som sände Jesus hit till jorden, och han är de kristnas Gud i denna tid. Jehovas handlingssätt mot sitt folk i forna tider utgjorde en bild i liten skala av vad han kräver av sitt folk i denna tid, och redogörelsen för det som då skedde skrevs ned för att ge oss tröst och undervisning. När vi får höra talas om den förkunnarverksamhet, som Jehova begärde att hans folk skulle ägna sig åt på den tiden, ger det oss en uppfattning om det arbete som bör utföras i vår tid men nu i så mycket större skala. — Rom. 15:4; 1 Kor. 10:11.

Påpassliga att urskilja de goda nyheterna

3. a) Vad blev följden för Guds forntida folk då de glömde hans namn? b) Vad gjorde Jehova för att glädja de fångnas hjärtan? c) Vilken roll tilldelade han Jesaja i bildlig bemärkelse?

³ Det fanns en tid då Guds folk glömde hans namn, dvs. de glömde bort att sätta värde på vad det borgade för, och till följd härav gick de miste om privilegiet att kungöra detta namn och råkade i fångenskap under ett hedniskt världsvälde, det babyloniska. Jehova gav i förväg underrättelser åt sitt folk, redan innan de fördes i fångenskap, och för att bereda de ärliga fångarna hjärteglädje förutsade han att de skulle friges och beskrev de åtgärder som de skulle vidta, sedan de blivit frigivna. Detta gjorde han genom sin profet Jesaja, som han lät tala såsom vore han en långsynt väktare, som stod på staden Sions ödelagda område, vilket skulle ligga öde i sjuttio år. Väktaren skulle ivrigt vänta på judarnas frigivning och återkomst för att återuppbygga Jehovas tempel och staden Sion. Vi kan föreställa oss att vi står på den ödelagda platsen och hör väktaren ropa: ”Hur behagliga äro icke på bergen dens fötter som frambär goda nyheter, dens som förkunnar frid, dens som frambär goda nyheter om någonting bättre, dens som förkunnar frälsning, dens som säger till Sion: ’Din Gud har blivit konung!’” — Jes. 52:7, NW.

4. Vad var det för nyheter som budbäraren kungjorde, och hur påverkade de dem som älskade Sion?

⁴ Där uppe från Sion eller Jerusalem, som låg omkring 600 m över Medelhavets yta, kunde man se budbäraren med de sensationella nyheterna, när han ännu befann sig långt borta i fjärran. Vad var det för nyheter han kungjorde? Det var nyheter om Jehovas fredliga uppsåt beträffande Sion, hans goda vilja, nyheter om att hans folk inte längre var föremål för hans ogunst. För de fångna i Babylon, som älskade Guds tillbedjan och som älskade Sion, var detta spännande nyheter, goda nyheter. Det var något som de behövde — det beredde dem glädje och fröjd.

5. Förklara hur de nyheter som budbäraren kungjorde hade med Jehovas herravälde och namn att göra.

⁵ Vad var innehållet i detta budskap? Det hade med Jehovas herravälde och namn att göra. Under de sjuttio årens fångenskap låg Jerusalem öde, den stad där ”Jehovas tron” fanns, på vilken konungarna av Davids ätt hade suttit, ty det var fullständigt blottat på Guds folk, som befann sig i fångenskap. Det fanns inte alls några inbyggare i Juda land. Fördenskull verkade det som om Jehova inte var den verklige, osynlige Konungen utan som om Marduk, Babylons främste gud, var konung. Men nu hade bladet vänt sig, ty nu hade ”den store konungens stad” blivit återupprättad med sitt tempel, och man kunde på nytt säga till Jerusalem: ”Din Gud har blivit konung!” Fastän konungarna av Davids ätt aldrig återinsattes på tronen, var likväl Jehovas folk fritt och kunde återuppbygga staden Sion. I ett avseende innebar alltså Babylons fall upprättandet av Guds rike. Hur dammiga och trötta denne budbärares fötter än må ha varit, när han kom med dessa underbara nyheter, bör de ha tett sig ljuvliga för dem som älskade Sion och Jehova Gud.

Vår tids budbärare

6. a) Vilka var den profetiske budbäraren en förebild till? b) Hur vet vi att denna tillämpning av profetian är riktig?

⁶ Denne profetiske budbärare med de goda nyheterna utgjorde en bild av någonting större, liksom Babylon var en bild av ett mycket mera utbrett Babylon, som i Uppenbarelseboken kallas ”det stora Babylon”, varmed avses den falska religionens världsvälde. Den större budbäraren är i första hand den utlovade Messias, den Smorde, som profetiorna talar om, Kristus, såsom de grekisktalande judarna kallade honom. Hans smorda efterföljare måste efterlikna honom och följa i hans fotspår, och därför måste också de bli budbärare med goda nyheter, i det att de har honom till ledare. Att denna tillämpning är riktig bevisas av aposteln Paulus’ framställning i Romarna 10:13—15 (NW): ”Ty ’var och en som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst’. Hur skola de emellertid kunna åkalla den, som de icke hava satt tro till? Och hur skola de kunna sätta tro till den, som de icke hava hört något om? Och hur skola de kunna höra utan någon som predikar? Och hur skola de kunna predika, om de icke hava blivit utsända? Alldeles såsom det är skrivet: ’Hur behagliga äro icke deras fötter, deras som förkunna goda nyheter om goda ting!’”

7. a) Vilka var de väktare, som Jesaja 52:8 talar om, och vad gör de? b) Hur kan det sägas att de såg ”ansikte mot ansikte”?

⁷ Jesaja fortsätter att beskriva synen och antyder att det finns väktare i Jerusalem, vilka väntar på denne strålande budbärare, när han i Jesaja 52:8 (NW) säger så här: ”Hör, dina egna väktare hava höjt sin röst! De hålla i med att unisont ropa av fröjd; ty det skall vara ansikte mot ansikte som de skola se när Jehova återförsamlar Sion.” Väktarna i Jerusalem svarar alltså mot de israeliter, som före några andra får höra nyheterna om Sions återställelse och som blir ansvariga för att de övriga av Sions barn får del av dessa nyheter. Det var de som skulle höja sina röster tillsammans och ropa högt. De skulle ropa unisont, så att andra skulle nås av de fröjdefulla nyheterna om att Gud hade blivit konung! När Babylon föll år 539 f.v.t., visste trogna judar, tack vare Jeremias profetia, att tiden för deras befrielse snart var inne. (Jer. 25:11—14) När de verkligen såg Babylon falla i Cyrus’ händer, tvivlade de inte på att detta var Jehovas verk. Det var inte persern Cyrus som åstadkom detta i egen kraft, även om han var en skicklig härförare. Det var bara Jehova Gud själv som kunde ha öppnat Babylons portar och befriat dem från detta mäktiga världsvälde. Det var alltså som om var och en av väktarna såg Jehova ansikte mot ansikte eller öga mot öga, dvs. som om det ena paret ögon var riktade mot det andra, som om deras ögon såg in i hans ögon, varigenom det uppstod en nära, personlig kontakt. — 4 Mos. 14:14.

En tid som kräver kraftfull verksamhet

8. a) Vad var tiden inne för, när israeliterna befriades från Babylon? b) Hur blottade Jehova ”sin heliga arm inför alla nationers ögon”, och vad blev följden?

⁸ Fördenskull var det nu ingen tid för klagan, ingen tid för liknöjdhet eller lättja. Tiden var inne för aktivitet, livlig verksamhet. Jesaja fortsätter: ”Gläd eder, ropa unisont av fröjd, ni Jerusalems förödda platser, ty Jehova har tröstat sitt folk; han har återbördat Jerusalem åt sig. Jehova har blottat sin heliga arm inför alla nationers ögon; och alla jordens ändar måste se vår Guds frälsning.” (Jes. 52:9, 10, NW) Ja, det var en tid för glädje och fröjd och därför en läglig tid att kungöra dessa goda nyheter för alla som ville höra. Jehova hade så att säga kavlat upp ärmarna och blottat sin arm för att verkställa sitt folks frälsning från Babylon. Han gjorde inte detta omärkligt eller i hemlighet utan inför alla, och de som bodde vid den bebodda jordens yttersta ändar måste höra och se vad Gud gjorde för att befria sitt folk. Detta innebar att Guds namn skulle upphöjas, och han skulle av människor erkännas vara den levande och sanne Guden, universums suveräne härskare.

9. a) Hur skulle budbärarens nyheter få internationell spridning? b) Vad var det som gav stöd åt deras vittnesbörd som kungjorde nyheterna?

⁹ Vid den tid, då detta ägde rum, fanns det många judar som var bosatta på olika platser runt om på den bebodda jorden. Dessa judar i diasporan, dvs. i förskingringen, måste få höra, och de skulle bära vittnesbörd för andra om sin frälsning och kunde i sanning säga: ”Detta är vår Gud.” Detta internationella vittnesbörd fick ökad kraft genom själva det förhållandet att Sion återupprättades och återuppbyggdes, vilket bevisade att deras ord var sanna när de talade om sin Guds makt och kraft.

10. Kunde de landsförvista judarna nöja sig med att tala? Om inte, vad skulle de då göra?

¹⁰ De landsförvista i Babylon fick inte nöja sig med att tala, de måste också handla. Jesaja framhåller profetiskt för dem vilket ansvar de har, då han säger: ”Begiv eder bort, begiv eder bort, gå ut därifrån, rör icke vid något orent; gå ut ifrån henne, bevara eder rena, ni som bära Jehovas kärl. Ty ni skola icke gå ut i panik, och ni skola icke gå bort under flykt. Ty Jehova skall rentav gå framför eder, och Israels Gud skall vara eder eftertrupp.” — Jes. 52:11, 12, NW.

Rening från falsk religion väsentlig

11. När skulle de landsförvista handla, och vad bjöd Guds ord i Jesaja 52:11, 12 att de skulle göra?

¹¹ Detta krävde ofördröjlig, bestämd handling. När Cyrus hade utfärdat sitt påbud år 537 f.v.t., måste de handla omedelbart och vända sig bort från Babylon och dra ut från denna orena plats för falsk gudsdyrkan. De förstod att Gud i själva verket hade sagt: ”Lägg bort all babylonisk religiös orenhet. Låt inte någonting av detta vidlåda er. Återvänd till Guds rena tillbedjan. Drag ut ifrån Babylon, bort ifrån dess avgudiska, Gud vanärande atmosfär. Ge er av till den plats, där ni kan tjäna Gud och vara religiöst rena — till platsen för Jehovas tillbedjan.”

12. a) Vad var den främsta orsaken till att de återvändande skulle vara rena? b) Vilka motiv var de återvändande fria ifrån, och vad var deras främsta motiv?

¹² Den främsta orsaken till att dessa israeliter fick denna förmaning att de borde vara religiöst och moraliskt rena var det förhållandet att de skulle föra tillbaka med sig de heliga kärl, som Nebukadnessar hade stulit ur Jehovas tempel. Cyrus hade medgivit att också dessa kärl skulle få återföras, och de som bar dem måste rena sig från all besmittelse som härrörde från Babylons orena religion. Detta skulle ske inte bara på ett utvärtes, ceremoniellt sätt, utan i första hand i hjärtat. De som drog bort från Babylon måste vända tillbaka heliga för att återupprätta Jehovas tillbedjan; och det måste vara så, ty Jerusalem var vid denna tid ödelagt, och de som återvände var endast sådana som var fullständigt hängivna Gud och som helt och fullt gick upp i sin önskan att Jehovas namn skulle bli upphöjt. De hade inga politiska eller materialistiska motiv.

13. a) Vem får äran för fångarnas frigivning? b) Vad finner man, om man jämför avfärden från Babylon med flykten ur Egypten mer än 900 år tidigare?

¹³ Jehovas folk visste vad de gjorde. De visste att Jehova hade befriat dem och var med dem. Även om de nu lämnade Babylon med hast, så var det fördenskull inte någon flykt i panik. De sökte inte vinna frihet på egen hand. De hade väntat, till dess Gud hade vållat att det babyloniska världsväldet, det tredje i ordningen, föll. Alltså var det varken de eller Cyrus som skulle få äran för att de blev frigivna. Vi får klart för oss att det som nu hände inte var någon motsvarighet till deras uttåg ur Egyptens land 976 år tidigare, då Farao pockade på att de skulle dra ut, ja, praktiskt taget jagade bort dem, såsom Jehova hade förutsagt. Även om det inte förekom någon oordning då israeliterna flydde ut ur Egypten, råkade de likväl i vissa svårigheter på grund av brådskan, vilket framgår av 2 Moseboken 12:30—34, 39. De blev utdrivna ur Egypten och fick inte dröja. De hade inte ens tid att skaffa sig några förnödenheter. Ja, de fick rentav ta med sig sin deg, innan den blivit syrad, och sina baktråg lindade de in i mantlarna och bar dem på sina axlar. Likväl präglades uttåget av ordning, såsom det beskrivs i 2 Moseboken 13:18 (NW): ”Men det var såsom en här i marschformering som Israels söner gingo ut ur Egyptens land [dvs. såsom en här bestående av fem delar, en förtrupp, en eftertrupp, en huvudstyrka och två flyglar].” (Fotnot i 1953 års upplaga) Nu var det emellertid annorlunda, ty innan de drog ut från Babylon, kunde de vidta mycket mera omfattande förberedelser, och med Jehova såsom eftertrupp och beskyddare drog de ut värdigt, på ett välordnat sätt, med lugn och upphöjt mod.

14. Hur såg väktarna ”ansikte mot ansikte”, när Jehova återförsamlade Sion, och hur kände de återbördade det, då de fick se den höjd, på vilken Salomos tempel förut hade legat?

¹⁴ De som begav sig av från Babylon var vissa om att de skulle kunna nå Sion i trygghet, fastän den många hundra kilometer långa färden gick genom en öken. När Jehova nu gick framför dem såsom deras ledare, kunde väktarna så att säga se Jehova ansikte mot ansikte, då han återförsamlade dem till Sion. Vilken glädjestund måste det inte ha varit för de återbördade, när Jerusalems eller Sions höjd kom inom synhåll för dem, liksom det var en glädjande syn för väktarna, när de såg budbäraren med nyheterna om befrielse nalkas! — Jes. 52:8.

Aktivitet krävs av de kristna nu mer än någonsin

15. Hur tillämpar aposteln Paulus denna profetia på de kristna?

¹⁵ Att allt detta var profetiskt och gäller de kristna framgår av aposteln Paulus’ ord, då han citerar Jesaja 52:11 och utbreder sig över dessa ords innebörd, i det han säger: ”Bliv icke ojämnt sammanokade med icke troende. Ty vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Vidare, vilken harmoni råder mellan Kristus och Belial? Eller vilken del har en trogen människa med en icke troende? Och vilken överensstämmelse förefinnes mellan Guds tempel och avgudar? Ty vi äro en levande Guds tempel; alldeles såsom Gud sade: ’Jag skall bo ibland dem och vandra ibland dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.’ ’”Gå därför ut ifrån dem och avskilj eder”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena.”’” — 2 Kor. 6:14—17, NW.

16. a) Vilka är Guds väktare i våra dagar, och vad ser de? b) Vad måste man ta reda på om sin religion och dess organisation? c) Om man finner att ens religion inte kännetecknas av verksamhet som går ut på att kungöra Jehovas namn, vad måste man då göra, och vilken belöning kan man i så fall vinna?

¹⁶ I våra dagar måste de kristna vara aktiva, verksamma. De har ett omfattande förkunnarverk att utföra, inte bara inom ett litet område i världen, utan utöver hela den bebodda jorden. (Matt. 24:14) Guds folk är väktare. De ser att det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, har fallit. Det blir avslöjat. Dess falska läror och den människofruktan, som en gång höll dem fångna, kan inte längre hålla vare sig dem eller några andra ärliga människor tillbaka, vilka önskar dra ut till den härliga frihet, som de människor uppnår, vilka tillbeder den sanne Guden, Jehova. Snart skall det stora Babylon bli tillintetgjort. Fördenskull är det viktigt för var och en som gör anspråk på att tillbedja Gud att nu granska sin religion och ta reda på om han har dessa goda nyheter att kungöra. Han måste också undersöka om hans organisation kungör dessa goda nyheter eller inte, och det i den största möjliga utsträckning, nämligen intill jordens ändar. Och han måste, i likhet med de trogna judarna som återvände till Sion, med hela sitt hjärta och sinne och hela sin själ gå upp i detta att delge andra dessa underrättelser. Om din religion inte är en religion som kännetecknas av verksamhet, en verksamhet som går ut på att kungöra Jehovas namn, då är den dödsbringande. Fly då från den såsom en del av det nutida stora Babylon. Den är inte rätta platsen för den sanne Gudens tillbedjare. Träd in i den glädjebringande ställningen som förkunnare av de goda nyheterna om att Jehova Gud har blivit konung. Snart skall hans rike välsigna dem som lyssnar och står upp till verksamhet såsom förkunnare av de goda nyheterna, ja, välsigna dem med liv på en jord som gjorts skön och härlig och där det råder sådan frid och välgång som endast dess Skapare kan ge.