Mirjam — privilegierad i unga år och på ålderdomen

MIRJAM, dotter till leviten Amram och hans levitiska hustru Jokebed, spelade en viktig roll i Israels tidiga historia. Det sätt på vilket Jehova Gud använde Mirjam vittnade om hans omsorg om nationen. Genom profeten Mika förklarade den Allsmäktige: ”Jag förde dig ju upp ur Egyptens land, och ur träldomshuset förlossade jag dig; och Mose, Aron och Mirjam lät jag gå framför dig.” — Mik. 6:4.

SOM UNG

Redan som barn fick Mirjam privilegiet att ha del i att förverkliga Jehovas uppsåt med avseende på hennes bror Mose. Egyptens Farao hade påbjudit att varje gossebarn som föddes åt hebréerna skulle kastas i Nilfloden. Utan att frukta den kungliga befallningen höll Jokebed barnet dolt i tre månader. Men när hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en kista av papyrus och tätade den med jordbeck och tjära. Sedan satte hon kistan med sin lille son i vassen vid stranden av Nilen. Mirjama ställde sig i närheten för att se vad som skulle hända. — 2 Mos. 2:1—4; 6:20; Hebr. 11:23.

När Faraos dotter, åtföljd av sina tjänarinnor, kom för att bada i floden, fick hon syn på kistan och bad att den skulle föras till henne. Synen av det gråtande barnet satte hennes känslor i rörelse, och hon greps av medlidande med den lille. Mirjam handlade snabbt. Hon vände sig till Faraos dotter och frågade: ”Vill du, att jag skall gå och kalla hit till dig en hebreisk amma, som kan amma upp barnet åt dig?” Genom detta förslag gjorde Mirjam det möjligt för sin egen mor att bli denna amma. Jokebeds hjärta måste ha flödat över av glädje och tacksamhet. Mose räddades således från döden och växte upp till att bli den som förde israeliterna ut ur Egypten till det utlovade landets gränser. Det är sannerligen få flickor som har haft en sådan direkt andel i att förverkliga Guds rådslag som Mirjam hade. — 2 Mos. 2:5—10.

PÅ ÅLDERDOMEN

Åttio år senare lämnade israeliterna Egypten som ett fritt folk under Mose ledning. När Farao och hans militära styrkor ivrigt satte efter israeliterna, utförde Jehova Gud ett imponerande underverk genom att dela Röda havet, så att hans folk kunde gå över. Men de egyptiska förföljarna förgjordes, varenda en, när passagen sedan snabbt fylldes med vatten. På andra sidan havet anförde Mirjam de israelitiska kvinnorna i sång och dans och ärade Jehova för att han befriat dem. Hon var då omkring 90 år gammal och tjänade som profetissa i Israel. — 2 Mos. 15:20, 21.

Följande år blev emellertid den privilegierade ställning, som Mirjam åtnjöt, orsak till att hon begick ett felsteg. Hon började tala emot sin bror Mose och förmådde Aron att göra gemensam sak med henne. Det som gav upphov till kritiken var Mose kusitiska hustru, och hon togs som anledning att ifrågasätta hans unika ställning. Bibelns redogörelse säger oss: ”Och de höll i med att säga: ’Är det bara genom Mose ensam som Jehova har talat? Är det inte genom oss också som han har talat?’” Dessa frågor lät påskina att Mose ringaktade sin äldre bror och syster och upphöjde sig själv som enda talesman för Gud. — 4 Mos. 12:1—3, NW.

Klagomålet var helt grundlöst, och den Högste sade till Aron och Mirjam: ”Var goda och hör mina ord. Om det skulle uppstå en profet bland er för Jehova, skulle det vara i en syn som jag skulle ge mig till känna för honom. I en dröm skulle jag tala till honom. Icke så min tjänare Mose! Han är betrodd med hela mitt hus. Mun mot mun talar jag med honom och visar honom på så sätt, och inte genom gåtor; och det är Jehovas framträdande han får skåda. Varför fruktade ni då inte att tala mot min tjänare, mot Mose?” (4 Mos. 12:6—8, NW) Mose hade inte tillskansat sig en ställning över Aron eller någon annan medlem i Israels nation. Han var direkt förordnad av Jehova. Det var därför både Aron och Mirjam gjorde sig skyldiga till att tala emot den Högste.

För Mirjams del kan hennes knorrande ha framkallats av svartsjuka. Hon kanske var ängslig för sin ställning som profetissa och fruktade att hennes svägerska skulle vinna större inflytande i nationen. Det är tydligt att Mirjams stolthet fick henne att förbise det verkligt betydelsefulla — vikten av att ödmjukt underkasta sig Jehovas anordning.

Eftersom Mirjam överskred gränserna för sin av Gud tilldelade ställning och framställde ogrundade klagomål mot sin bror, blev hon slagen med spetälska. Vilket fruktansvärt bevis på Guds misshag! Aron vädjade om barmhärtighet, och Mose bönföll ivrigt Jehova för sin systers skull och sade: ”O Gud, gör henne åter frisk.” Mirjam blev botad, men var tvungen att utstå förödmjukelsen att underkasta sig sju dagars karantän utanför Israels läger. (4 Mos. 12:9—15) Det år då israeliterna gick in i Kanaan, dog emellertid Mirjam i Jehovas ynnest. — 4 Mos. 20:1.

Alla den Högstes tjänare kan dra en viktig lärdom av Mirjams erfarenhet. Även om någon åtnjuter många välsignelser, gör detta i sig självt honom inte immun mot att begå allvarliga felsteg. Vi måste verkligen bemöda oss om att förbli ödmjuka inför vår Gud och inte låta stoltheten vinna herravälde över oss. Må vi alltid ha de inspirerade orden för ögonen: ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” — Jak. 4:6.

[Fotnoter]