Guds namn genom tiderna

JEHOVA Gud vill att människan skall känna till och använda hans namn. Detta är uppenbart av det faktum att han uppenbarade sitt namn för de två första människorna på jorden. Vi vet att Adam och Eva kände till Guds namn, eftersom Eva, sedan hon hade fött Kain, enligt den hebreiska grundtexten sade: ”Jag har fått en man med Jehovás hjälp.” — 1 Moseboken 4:1, Åkeson.

Senare läser vi att trogna män som Hanok och Noa ”vandrade med den sanne Guden”. (1 Moseboken 5:24; 6:9; NW) De måste alltså också ha känt till Guds namn. Namnet överlevde syndafloden med den rättfärdige mannen Noa och hans familj. Trots det stora upproret i Babel någon tid senare fortsatte Guds sanna tjänare att använda hans namn. Det förekommer hundratals gånger i de lagar som Gud gav Israel. Enbart i Femte Moseboken förekommer det 551 gånger.

Under domartiden drog sig israeliterna tydligen inte för att använda Guds namn. Man använde det till och med när man hälsade på varandra. Vi läser (enligt den hebreiska grundtexten) att Boas hälsade sina skördemän med orden: ”Jehová vare med eder.” De besvarade hans hälsning genom att säga: ”Jehová välsigne dig.” — Rut 2:4, Åkeson.

Israeliternas historia igenom, ända fram till den tid då de återvände till Juda efter fångenskapen i Babylon, fortsatte man att i dagligt tal använda Jehovas namn. Kung David, en man i överensstämmelse med Guds hjärta, använde Guds namn i stor utsträckning — det förekommer hundratals gånger i de psalmer som han skrev. (Apostlagärningarna 13:22) Guds namn ingick också i många israelitiska egennamn. Vi läser således om Adonia (”Min Herre är Jah” — ”Jah” är en kortform för Jehova), Jesaja (”Frälsning från Jehova”), Jonatan (”Jehova har gett”), Mika (”Vem är lik Jah?”) och Josua (”Jehova är frälsning”).

Utanför Bibeln

Det finns också vittnesbörd från källor utanför Bibeln om det utbredda bruket av Guds namn i forna tider. År 1961 frilades en gammal begravningsgrotta ett litet stycke sydväst om Jerusalem, enligt en rapport i Israel Exploration Journal (årgång 13, nr 2). På dess väggar fanns hebreiska inskriptioner som tycks vara från den andra hälften av 700-talet f.v.t. Inskriptionerna innehåller sådana uttalanden som: ”Jehova är hela jordens Gud.”

År 1966 publicerades en rapport i Israel Exploration Journal (årgång 16, nr 1) om lerskärvor med hebreisk skrift som hittades i Arad i södra Israel. De hade skrivits under andra hälften av 600-talet f.v.t. En av dem var ett personligt brev till en man vid namn Eljasib. Brevet börjar: ”Till min herre Eljasib. Må Jehova be för din frid.” Och det slutar: ”Han bor i Jehovas hus.”

Åren 1975 och 1976 grävde arkeologer som arbetade i Negev fram en samling

De kristna och namnet

INGEN kan med säkerhet säga exakt när de ortodoxa judarna upphörde att högt uttala Guds namn och i stället ersatte det med de hebreiska orden för Gud och suveräne Herre. En del tror att Guds namn upphörde att användas i dagligt tal långt före Jesu tid. Men det finns kraftiga vittnesbörd om att översteprästen fortsatte att uttala det vid gudstjänsten i templet — i synnerhet på försoningsdagen — ända tills templet förstördes år 70 v.t. När Jesus var på jorden var således uttalet av namnet känt, även om det kanske inte allmänt brukades.

Varför upphörde judarna att uttala Guds namn? Troligen åtminstone delvis på grund av en felaktig tillämpning av orden i det tredje budet: ”Du skall icke missbruka Jehovás, din Guds, namn.” (2 Moseboken 20:7, Åkeson) Det här budet utgjorde naturligtvis inte något förbud mot att bruka Guds namn. Varför skulle annars Guds forntida tjänare, sådana som David, använda det så fritt och ändå åtnjuta Jehovas välsignelse? Och varför uttalade Gud det för Mose och sade åt Mose att förklara för israeliterna vem det var som hade sänt honom? — Psalm 18:2—4, 7, 141—3, 6, 13; 2 Moseboken 6:2—8; Åkeson.

På Jesu tid fanns det dock en stark tendens att ta Guds resonliga bud och tolka dem på ett i högsta grad oresonligt sätt. Det fjärde av de tio budorden förpliktade till exempel judarna att hålla den sjunde dagen i varje vecka som en vilodag — en sabbat. (2 Moseboken 20:8—11) Ortodoxa judar gick löjligt långt i fråga om att lyda det budet och ställde upp oräkneliga regler för om man kunde eller inte kunde göra den allra minsta handling på sabbaten. Det var utan tvivel i samma anda som de gick orimligt långt i sin lydnad för ett rimligt bud, att Guds namn inte skulle missbrukas, så att de sade att namnet inte ens skulle uttalas.a

Jesus och namnet

Skulle Jesus ha följt en sådan oskriftenlig tradition? Knappast! Han avhöll sig sannerligen inte från att bota människor på sabbaten, även om det betydde att han bröt mot judarnas människogjorda regler och till och med riskerade sitt liv. (Matteus 12:9—14) Faktum är att Jesus fördömde fariséerna som skrymtare för att deras traditioner gick utöver Guds inspirerade ord. (Matteus 15:1—9) Det